David Fridlund

Det är höst, det är kallt.
Det finns kärlek i väggarna här, men det känns som om väggarna är för tunna. Som äggskal. Det där ute rispar på ytan med fula klor, det vill in och förstöra, slå en kil emellan oss. Söndra och härska.
Jag känner det som att jag rusar genom livet, hela tiden snabbt vidare som om jag missar något om jag inte är där. Och är jag där, så är det här jag borde vara.
Varför stressen i mig själv, jag lever bara ett liv?
Vi borde sälja allt vi äger och försvinna, borra ett osynligt hål i bubblan och sticka.Låta dem undra var vi blev av.
Ett liv borde vara ett äventyr, en dröm.
En fin, varm, god, omfamnande dröm. En stor jävla kram bara, för snart är det över.

För ett par år sedan började det hänga lite tiggare runtomkring i Malmö. En av dem brukade alltid stå utanför Ica på Sofielundsvägen. Han var en stilig man, lång och ståtlig, han såg ut som Aragorn i Sagan om ringen. Han brukade stå där vid ingången och med utsträckt hand fråga om man kunde hjälpa en hemlös med ett par kronor. Jag tror inte jag någonsin gav honom pengar eftersom jag inte tror han skulle gjort något vettigt med dem. Hur som helst så gick tiden och Aragorn såg mer och mer ut som en skugga av sitt forna jag. Han sjönk ihop, blev gulblek och gråhårig och den tidigare så stolta hållningen var bara ett minne blott. Så kom dagen när han inte stod utanför ica mer och jag undrade om han knatat vidare till de sälla jaktmarkerna, de eviga fälten där hjältar och skurkar möts och är jämlika och hallaluja mm. Jag var rätt säker på att han tagit en överdos eller något för han var borta i månader, men så såg jag honom igen. I lika illa skick, men fortfarande på benen. Jag blir så ledsen när jag ser honom för jag har följt honom så länge nu att det känns som att jag känner honom, vilket jag naturligtvis inte gör.
Nu står det olika tiggare utanför affären varenda dag när man går dit. Vid det andra Ica brukar det sitta en jävligt otrevlig kille som pratar i mobiltelefon och tigger om vartannat. Har han råd med telefon så behöver han inte min hjälp, that's for damn sure. Nu för tiden när det känns som om gatorna svämmar över av tiggare och trashankar blir jag mest förbannad när de ber mig om några kronor. Jag kämpar som en jävla dåre med att få ihop till hyra och räkningar, det är väl för faan inte mitt fel att du har fuckat upp ditt liv, din jävla idiot...tänker jag och skäms i samma sekund. Vad vet jag om deras liv och historia? Vem är jag att dömma? Det är bara det att jag har kompisar som haft extremt tuff uppväxt och barndom men som inte börjat knarka eller supa för det. Varför klarade dem sig vidare och inte du? Vad är din anledning att ge upp allting och bara hoppas att jag ska hjälpa dig? Är jag Sune Svenne som tänker så? Är jag borgerlig i mina åsikter? Ibland när jag gör sådana där månadstidningstest så visar det sig att jag egentligen är blå till min politiska läggning. Fast jag känner mig inte så. Jag tycker att samhället ska finnas där för dem som behöver ett skyddsnät, fan jag har ju själv gått på soc en massa gånger utan att skämmas. Har man inget jobb och ingen a-kassa så är det ju snålt med alternativen. Jag tycker som det så fint heter, att det ska löna sig att jobba. Ibland känns det ju onekligen som att man jobbar jävligt mycket men får ge bort det mesta i skatt och avgifter, men ajabaja David - nu är du moderatjävel igen!
Ja men vad ska jag tycka då?
Jag som har levt under existensminimum i åratal, men som ändå får kvarskatt på tusentals kronor...hur går det ihop? Hur gör alla människor för att lyckas spara pengar, det finns ju aldrig en krona över.
Jag skulle behöva en revisor.
Jag skulle behöva en revisor, en massa pengar, en lååång jorden runt resa och en ny utsikt från mitt fönster, det är vad jag skulle behöva.

Så var det Fredag och om ett par timmar kommer Möllan att myllra av fulla människor eller människor som vill bli fulla och som jobbar på det.
Jag har jobbat hela dagen (fast inte på att bli full alltså - utan det andra, "riktiga" jobbet) men till skillnad från i går så är jag inte trött alls i dag. Jag sitter och tittar på bilder - jag fick en digitalkamera av min käre far härom sistens och det är skörden av de första dagarnas användade av den som jag gått igenom. Bland annat hittade jag den här bilden ovanför som jag tog när vi pausade i Linköping på väg från Stockholm till Malmö. En unge i ett skyltfönster med en rosa kanindräkt eller något. Kunde varit taget ur en mardröm eller en David Lynch film, men det är straight outta verkligheten. Jag tyckte den var lite rolig...men jag är känd för att ha taskig humor, så jag vet inte...

I morgon ska jag och Sara göra en liten spelning på min gamla konstskola i Munka Ljungby. De skulle visst ha något slags jubiléum och ville ha underhållning så då ringde de mig. De betalar en miljon. Sedan vaknade jag ur mardrömmen av att en unge i rosa kanindräkt stod och knackade mig på axeln väsandes "ffhh, ffhh...".

Äh, glöm det. Fredag nu och jag måste repa lite på morgondagens repertoar.
Dagens låt: Black Flowers, från Yo La Tengo's senaste. Om jag någonsin kan skriva en enda låt som är så vacker och tårdrypande så kan jag vara nöjd sedan. Herregud vilka känslosträngar den slår an i mig. Redan i den första frasen: "you can take what you can get..." börjar jag nästan böla. Otroligt fin låt.

Tack för i dag!

Igår hände det spännande saker. Jag fick i uppdrag på jobbet att ta itu med ett gäng soptunnor som hade gått bärsärk nere på Krankajen. Tydligen roar sig en restaurang eller någon båt med att tömma sina sopor där och då blir det kaos och så klagar grannarna och då kommer stadsvicevärdarna och tar foto på soporna och sedan får vi skäll för att det är stökigt.
Så - följaktligen tog jag tag i problemet och spenderade gott och väl en timme med att stå framåtböjd med huvudet i de där papperskorgarna för att med skiftnyckel skruva loss tre muttrar i varje korg som hindrade borttagning av den ring som man skall lyfta på för att kunna sätta i en säck på rätt vis. Mycket facktermer här, det får ni ha överseende med...Efter en bra jävla stund med huvudet ner i skiten så var jag äntligen klar och jag hade samlat ihop alla tio sopsäckjävlarna och satte mig svettig och vimmelkantig (eftersom allt blod rann ner i skallen hela tiden) i bilen och tänkte åka och tömma i en container. Jag vred om nyckeln och skraap...öööhh..prutt...batteriet var helt dött. Den här bilen kommer inte att starta tänkte jag och knatade i väg till närmsta restaurang, som låg runt hörnet (lucky me!) för att ringa min arbetsledare och informera om läget. (Jag har tjatat om att få en jobbtelefon eftersom jag sällan har några pengar på min privata, men det tar tid med sådana saker inom kommunen). Min arbetsledare i sin tur ringde två av mina kollegor, två trevliga herrar vid namn Tapio och Alf och när de hade hittat mig efter 45 minuter - det tog lite tid pga. vissa somligas svårigheter med att förklara var jag befann mig- så hade de såklart inga startkablar eftersom den enda uppsättning av sådana som finns på jobbet förvaras inlåsta i ett skåp i garaget och vem som har nyckel dit vete fan. Det ska naturligtvis finnas startkablar i alla bilar men de hade visst en tendens att försvinna, därav skåpmodellen.
Så då var vi tre personer i stället för en som stod med en bil som inte ville starta. den modellen får man heller inte bogsera eller knuffa i gång eftersom man kan paja katalysatorn på. Bra!
Till slut kom det i alla fall förbi två grabbar i en gammal volvo och de hade startkablar och på fem minuter var problemet löst. Tack till dem!
Ja det är vardagsdramatik när det är som bäst! Strandad i Malmö City och ingen vet var du är. Who will hear you scream at Krankajen!?

I dag var det inga sådana roligheter, allt gick som det skulle. Det blåste som fan och det hängde ett regn i luften mest hela dagen, men det höll sig i molnen.
Sedan jag kom hem har jag druckit en kopp välförtjänt kaffe, spelat lite piano och lyckats ladda upp en låt på MySpace. Inget nytt, bara 48h från senaste Citizensplattan. Jag tyckte det var dags för lite omväxling.

Jag vill slå ett slag för The National. Deras skiva "The Boxer" är det bästa jag har hört på år och dar. Jag har bara lyssnat på den hela veckan, det finns inte en dålig låt på den och det är jävligt ovanligt. Det som slår mig är hur fan de kan få fram så mycket liv, värme och närvaro med så få instrument. En annan har ju ofta påläggssjukan när det gäller att spela in låtar, jag vill bara lägga på och lägga på mer saker, ljud och instrument och små slingor. Jag måste lära mig att less is more ibland.
"The Boxer" är en framtida klassiker och alla som inte köper den är fan ta mig dumma i huvudet.

Tack för i dag.

I dag ska jag inte bli långrandig. Mest för min egen skull, eftersom jag är så trött att jag:
snubblar på mina egna fötter,
inte kan spela trummor ordentligt fast det borde vara en enkel takt,
inte orkar prata,
ser i kors,
darrar i hela kroppen,
inte har någon aptit,
hör röster (det kan iof. ha varit grannen som pratade)...
Jag sov tre timmar inatt, sedan har jag jobbat och så länge man jobbar är det frid och fröjd, men sedan faller tröttheten över en som en ridå som går ner.
Det är mörkt på morgnarna nu när jag cyklar iväg. Det är vackert, stjärnorna blinkar, månen ligger som en stor skiva över trädtopparna och det gnistrar av krispighet i den tidiga morgonens luft. Jag jobbar ensam de två första timmarna hela veckan och jag har börjat varje morgon med att spela the National i bilen. Det är en så fin skiva och den passar som handen i handsken till den arla morgonstunden.

Nåväl, jag ska fatta mig kort.
Folk frågar och undrar, dels här på bloggen (Kogo, detta är helt rätt plats att ställa frågor så shoot) och dels träffar jag då och då folk på stan som undrar - vad händer egentligen med Citizens David? Kommer det någon mer skiva? Har du ett band? Hur kommer det att låta framöver?

Svaret är:
Jag har ett band,jag ska avslöja mina medlemmar så småningom, vi har repat en hel del men jag är lite lat med repandet eftersom jag jobbar jättemycket just nu. Jag är tvungen att jobba medan jag kan eftersom det är en visstidsanställning och jag behöver pengarna till alla skulder jag har. Det är ett bra band jag har fått ihop dock och jag är säker på att vi förr eller troligen senare kommer ge oss ut och spela.

David & the Citizens är inne i ett mycket spännande skede känner jag. Jag har skrivit en massa låtar under flera års tid som har tagit en skön vändning. Min bokare på Motor, Jesper Kumberg, sade härom dagen att han tyckte det var min bästa samling låtar hitills. Jag är beredd att hålla med.

Om jag fick bestämma, vilket jag inte riktigt får, så skulle jag sätta igång och spela in i morgon eftersom jag är jävligt sugen på det och laddad som fan. Tyvärr så är det så många om och men innan det kan bli så. Och så är det ju det där med pengar...jag måste jobba ett tag till, så är det bara. Men när jag väl kan börja jobba med mitt riktiga jobb så är jag helt övertygad om att det kommer bli fantastiskt.
De flesta av de nya låtarna är pianobaserade och det är jag väldigt glad över, för till den senaste Citizensskivan skrev jag nästan bara gitarrlåtar. Det var kul det med, men pianot är min bästa vän av instrumenten. Jag känner mig friare med pianot.

Jag är både lättad och frustrerad över situationen som jag befinner mig i. Lättad eftersom jag behöver en paus från musiken - jag har slitit med den de senaste 10 åren och det är därför min ekonomi är så totalkvaddad - frustrerad eftersom jag känner att jag sitter på en väldigt fin samling låtar och det kliar i fingrarna av längtan efter att sätta igång att jobba med dem.

Jag vill inte stressa den här gången dock, jag har alltid haft så satans bråttom med saker. Det får kanske ta den tid det tar.
Under tiden uppskattar jag all dialog och uppmuntran från er!

Sömniga hälsningar från mig

Att stå framför scenen på Mölleplatsen och blåsa skräp med en lövblåsare klockan 5.30 på morgonen känns minst sagt märkligt. Det är något surrealistiskt över det. Solen går upp, marken är full av rester efter gårdagens konsertbesökare, det sitter vakter och läser tidningar i stolar på scenen, motorn ylar och jag tittar upp mot scenen, ensam och liten på jorden och tänker att det var ett tag sedan nu som man stod däruppe. Förra året stod vi på den där scenen, jag och mitt dåvarande band av Citizens och vi spelade för en stor och ganska så entusiastisk publik. Vi gjorde en riktigt bra spelning säger de som var där. Jag vet inte, jag kände liksom ingenting i bröstet när jag stod däruppe. Den gången gick det inte in i mig, det studsade bara bort och försvann?de andra var hur glada som helst efteråt, men jag kände bara tomhet inombords. Jag var förbannad på olika saker som störde mig och jag kände det som att det vi gjorde var ett stort falskt skådespel, bara en påhittad glädje, lögn och bedrägeri. Jag tror knappt jag pratade med någon efteråt, jag ville bara därifrån. Cyklade hem genom Malmö med olust i kroppen.
Dagen efter åkte jag och Sara till Nordirland för att göra en spelning med hennes musik på en liten festival kallad Forfey festival och efter en lång dags resande kom vi fram och möttes av de underbaraste människor. Vi bodde på en gammal gård som låg ute på landet, vi fick varm köttgryta som stod och puttrade på en vedspis i köket, på kvällen kröp vi ner i en stor säng med värmemadrass i ett fuktigt rum med vita gardiner. Utanför fönstret låg Hobbitland, såg det ut som. Det kändes hemma, tryggt och avslappnat.
Efter en för kort vistelse for vi så vidare till Stockholm där vi lattjade i en studio ett par dagar.(Fashion Police)
Sedan var det tillbaks till Malmö.
Allt det här flimrar förbi i mitt huvud när jag står där framför Mölle 1 och blåser bort fimpar efter rockslynglar som stått och tittat på Mustasch kvällen innan. Jag hittar en tiokrona. Jag blåser fimpar. Jag plockar skräp. Jag hittar en mobiltelefon under en bänk och den första impulsen säger "sweet, en gratis telefon!", men sedan dyker förnuftet upp och jag lämnar in den till polisen, kryssar i rutan för "jag gör anspråk på godset" (dvs. jag får den om ingen ägare dyker upp och vill ha den) och fortsätter jobba. Säkert saknar någon den, annat vore konstigt.

Jag hittar Postal Service i mitt cd fodral och lyssnar på den ett par varv på hög volym. En gubbe undrar om det är mycket skräp. Jag säger att ja, det är det. Ibland ser det ut som en bomb har detonerat. Jag skiter i vilket, det är bara ett jobb.
Jag träffar min, få se nu, vad blir det...min styvfars dotter från hans gamla äktenskap, så då är hon väl ett slags styv - styvsyster. Jag träffar Anders och Magdalena. De är trevliga. Jag hittar två femmor. Jag sicksackar mellan människor med bilen på gågatan. Det luktar grillat kött överallt, utom i bilen - där luktar det sopor.

Jag tar lunchpaus, äter en korv med pommes på Orvars Korvar, dricker Coccio till. Pratar med en äldre dam om sommarvädret. Jobbar vidare. Slutar två och cyklar hem. Dricker kaffe och äter en smörgås. Sedan blir det kväll och så småningom somnar jag ännu en gång och så är den dagen borta ur mitt liv för att aldrig mer komma åter annat än i något dunkelt minne där jag tänker tillbaks på sommaren 2007 när jag stod framför scenen på Mölleplatsen och tänkte mig tillbaks till sommaren 2006.

Jag tar Saltsjöbanan in till Slussen, småspringer med alla andra in igenom spärrarna och upp till perrongen, hoppar på ett T-banetåg mot Hässelby. Gamla Stan och sedan tunneln till Centralen. Här har jag åkt så många gånger, det är hemma, men ändå borta. Det blev aldrig mitt när jag bodde här.
Framme på Centralen och jag tränger mig ut i folkhavet på perrongen, åker upp för rulltrappan och går vidare ut i den där förhatliga gången. Vykortsmannen är inte där, men hans röst ekar ändå i mitt huvud. "Vykort! Vykort!" Senare blev det: "Bingolotter! Bingolotter!"
Jag går upp för trapporna, kommer ut i vänthallen, tittar bort mot ringen och den första person min blick träffar är den allt mer gråhårige mannen med ryggsäck som är min far. Han är sig lik. Lite mer grått hår för varje gång vi ses, bara. Han tittar sig omkring och ser mig just som jag är framme vid honom. Vi kramar om varandra, det känns bra att ses. Det gör det alltid. Vi har undan för undan lirkat oss närmre varandra genom åren. Det har tagit tid och det tar tid framöver, men det finns en ömsesidig förståelse nu som inte fanns innan. Jag tror vi har vuxit upp båda två i viss mening. Jag hade en tävling förut tror jag, en tävling i envishet. Jag har lagt ner den nu, den var inte intressant längre för den gjorde mig bara arg och kantig. Avig. Brorsan tävlar fortfarande, men det måste vara ensamt nu när alla andra har hoppat av och kastat in handuken. Läggmatch. Okej okej okej - du vann! Du kämpade längst. Du kom inte längre än någon annan, men du höll ut längst och det kan ingen ta ifrån dig.

Vi tar en kaffe på Centralen, mitt i myllret av människor som alla skall någonstans eller kommer någonstans ifrån. Det är märkligt att möta dig här. På neutral mark. Eller något. Nej, vi är dåliga på orden, man känner hur det bubblar liksom, men det silas ganska hårt och sipprar ut i små små droppar istället. Antagligen är det det bästa. Något litet steg framåt för var gång, eller hur?
Vi går ut och promenerar över Vasagatan, förbi Nils Ferlin statyn som står där uppe och tänder sin cigg, eller vad han nu gör. Jag har sett honom hundratals gånger men ändå kan jag inte riktigt minnas. Vi går förbi Sergels Torg, detta schackrutiga skitställe och vidare förbi Kungsträdgården och ner till Nybroplan. Vi går för långt och vänder tillbaks mot Skeppsholmen och Moderna Museet som är vårt mål. Det kostar 80 kronor att gå in. Farsan betalar. Så strosar vi runt därinne ett tag och efteråt är vi helt överens om att det som gav mest var ett rum med svenska konstnärer, bla. Olle Olsson i Hagalund som blev mitt starkaste minne av alla bilder. Så sprudlande vackra berättelser till målningar. Underbara.

Efteråt äter vi lunch på serveringen, jag tar en Caesarsallad som räcker i evigheter.
Vi sitter där och äter och tittar ut och jag tänker på alla hus som hyser människor och som har hyst en hel befolkning som har kommit och gått. Alla jävla liv, tankar, drömmar, all kärlek och allt hat och alla ord som har kommit och försvunnit och här sitter vi som oändligt små droppar i ett hav som inte har någon början eller slut. Vi är så små, så jävla futtiga? Ord är kanske överflödiga? Vi kan konstatera med en blick eller en rörelse att vi är av samma kött och blod, att han alltid funnits, att jag kommer från honom och att vi älskar varandra så som man gör när man är far och son. Jag vet inte, ibland tror man att man skall säga något som är så välformulerat och på pricken att allt som någonsin funnits och skavt i en relation bara skall vara som bortblåst, utnött, raderat och försvunnet. Men det gör man nog inte. Och det gör inget. Vi vet var vi har varandra nu. Det tog lite tid att komma dit, men nu är vi där. Det som är kvar nu är bara lite finputs, lite tillrättaläggning av saker och ting.

Vi går ut från museet, det har gått ett par timmar, och vi går tillbaks mot centralen. Hans tåg kommer. Vi säger hejdå, kramas och går åt skilda håll. Jag stannar och vänder mig om, ser honom gå mot perrongen och det finns bara värme i mitt bröst. Taggarna är ute nu.
Vi är så små, så jävla futtiga. Spendera inte din korta tid på jorden med att träta och klanta till det med de som du älskar. Gör det inte. Det är inte värt det.


Efteråt tar jag tunnelbanan till S:t Eriksplan och köper Postal Service och Radical Face. Två fantastiska skivor.

Nu är jag i Malmö igen och här är det festival med grillat kött i varenda hörn. Snart kommer hösten och tar oss.

Välkommen till David Fridlunds blogg, detta är den plats på nätet som är bara min och här avhandlas bara viktiga saker, saker som betyder något. Saker som får världen att fortsätta snurra. I dag, mina kära läsare, är det dags att tala om ett brännande hett och aktuellt ämne, nämligen löpsedlarna. Kvällstidningarnas löpsedlar. Dessa informativa och dagsaktuella inkastare till den dagliga samhällsdebatten. Vad betyder löpsedeln egentligen? Vad vore vi utan den? Skulle vi överhuvudtaget ha något hum om vår omvärld utan dem?
Ta de här exemplen:

"TV-BONDEN KÄRLEKSBANTADE 15 KG"

Eller:

"BILDER OROAR - MADELEINE HAR DRABBATS AV PRINSESS-SJUKAN"

Eller en som jag såg i dag:

"BÖDEL PLUGGADE PÅ SKOLA I SVERIGE" (och här ser jag framför mig hur bödeln sitter i en minimal skolbänk, iklädd sin bödel - luva och med yxan lutad mot bänken)

Ja, detta är verkligen samhällsomstörtande information som avslöjas för oss, en filt av viktigheter som murvlarna på kvällstidningarna breder ut för våra ögon. Kvällstidningsjournalister - dessa sanningens tjänare, redskap för att öppna våra intorkade sinnen. Vad vore vi utan dem? Var skulle vi ta vägen om de inte fanns där för att upplysa oss?
Vi vore i sanning ett fattigt och vilset folk om det inte vore för dem.
Vore vi inte?

Ett av de bästa och samtidigt värsta radioprogrammen jag vet är "ring p1" i kanalen som heter just - p1. Folk ringer in och pratar om olika saker och har åsikter om allt mellan himmel och helvete. I dag ringde en kille, ganska ung som det lät på rösten, och pratade om det fina i att ladda ner musik från nätet. Det är alltid unga killar som propagerar för det där och jag har skrivit om det förut också. Killen i fråga tyckte det var rätt och riktigt att få ladda ner musik gratis från nätet. När programledaren - den gode Täppas - frågade om varför det är okej att stjäla musik från nätet men inte okej att sno saker i en affär, så svarade killen att "jo om man snor i en affär så har man tagit något, som den bestulne då inte har kvar, men om man laddar ner en låt (stjäl) så har båda en perfekt kopia..."
Vilken jävla tjomme. Varför är det okej att sno musik? Hur skall vi musiker finansiera vårt arbete? Jag blir så sne på de där killarna och deras idiotresonemang att jag på ren jävelskap får lust att aldrig mer lägga ut en låt gratis på nätet. Jag får lust att bara släppa musik på kasset eller något för att den inte skall kunna hamna på nätet lika enkelt och stjälas av idioter som är för snåla för att betala för musiken de lyssnar på. Att resonera i termer som: "det är ju bra reklam för artisten om musiken sprids..." gör mig så förbannad. Ska jag komma och länsa ditt lönekonto varje månad kanske? Va? Hade du tyckt det var okej eller?
Javisst är det bra reklam om min musik sprids, men om den enda form av marknadsföring som ett band får består av att deras musik stjäls av folk så kommer det till slut innebära att det inte kommer att göras mer musik, för ingen - inte ens en obotlig optimist som jag - kan leva på luft och vatten.
Vill du ha musik så får du väl för fan betala för det. Vad annat förväntar du dig att få gratis? Mat? Lägenhet? Biobesök?
Varför tror du så många skivbutiker stänger ner?
Den utmärkta skivaffären Jukebox här i Malmö, t.ex. talar om att stänga. Sorgligt.
Och du tror det är okej att bara ta för sig av musiken. Du har fel. Fel, säger jag.
Felfelfelfelfel!
Att ha kakan och äta den har aldrig funkat och kommer aldrig att göra det.
Så är det med det.

fredag. Snart är det tvättdags.
Hej.

Nyss var det måndag och strålande solsken hela dagen. Jag var ledig och vad bättre kan man ha för sig på sin lediga dag än att hjälpa en god vän att flytta? Vi var tre pers som var involverade i arbetet med att flytta ett hem från en plats till en annan. Från S:t Knuts Torg till Kirseberg närmare bestämt. Nu är inte jag typen som gnäller över sådana projekt, jag tycker om att röra mig och att använda kroppen. Lite svett har ingen dött av. Mycket svett däremot, det är en annan femma. Anyway - vi kånkade och bar och efteråt blev vi belönade med pizza som vi smällde i oss på fem röda, sedan flyttade vi 22 kartonger med böcker och annat från ett källarförråd till ett annat innan vi var klara med allt och fick kvällens andra belöning: kräftor och öl. Det slank ner trots degen i magen.
Det är ett lugnt ställe de har flyttat till, när vi satt där på bakgården och det började mörkna så var det inte ljudet av fylla, klirrande glas och yalla yalla bilar som man hörde (yalla yalla bilar är benämningen på bilar som stryker förbi nere på gatan utanför vår balkong och som spelar väldigt hög arabisk musik medans förare och passagerare spanar på folk, mest på tjejer), utan suset av löv som darrade lätt i kvällsbrisen, koltrasten som satt i en tv antenn och jollrade, samt svalorna som pep och tjattrade, jagade och dök högt ovanför hustaken. Skönt och stilla.

Nu är det plötsligt onsdag och jag har jobbat morgonpass dvs 05-14. Det var så vackert i morse när jag cyklade till jobbet och staden sov och det luktade underbart i luften. Solen var precis på väg att börja gå upp och himlen var som en kuliss som bjöd på hela färgskalan från svart till ljusblått.vackert, vackert...
Lite senare på dagen när jag var på Värnhemstorget blev jag stoppad av en kille som kom fram och undrade om inte jag var David Fridlund och, jo - det kunde jag ju inte neka till. Han berättade att han hade alla våra skivor och att han sett oss på Malmöfestivalen en gång utan att veta vilka vi var och att den spelningen var en av hans bättre upplevelser. Sådant värmer en ärrad musikers hjärta! Det höll mig pigg i flera timmar. Tack!

Och nu för en liten stund sedan mötte jag Nisse. Nisse som spelar saxofon lika enkelt och vackert som vanliga människor andas när de sover. Han är en riktigt skön lirare. Han är faktiskt med och spelar på en låt - "A 1000 Questions For You" på senaste Citizens skivan. Han sa att han letar lägenhet och när vi skiljdes åt kom jag att tänka på när jag var 20 och bodde i förort till Stockholm och var runt med hemmagjorda lappar som jag satte upp överallt om att jag letade lägenhet. Vilket tröstlöst projekt. Ingen ringde, det enda som hände var att jag fick skäll av en gubbe som tyckte jag förstörde "hans" port eftersom jag tejpade upp en lapp på glasdörren. Han tyckte jag skulle ta ner lappen och när jag inte ville det så hotade han mig med att han faktiskt hade mitt nummer på den där lappen och att jag skulle få betala vad det kostade att tvätta bort tejpen...gubbjävel! Det sa jag inte, men det borde jag kanske ha gjort. Jag ser sådana där lappar sitta upptejpade lite varstans häromkring och jag tycker så synd om dem som satt upp dom. "Trevlig tjej söker etta...skötsam och ordentlig..." "Kille 22 söker coola människor att dela lägenhet med.." etc. Den tiden är bakom mig när jag sökte lägenhet med lappar och det är jag glad för.
Och nu är jag trött på att skriva.

En sak till bara: tack till er som skriver och muntrar upp mig - det betyder mycket!

Min arbetsledare ringde in mig vid tolv i dag eftersom det var kaos på Bo 01 där jag jobbar på helgerna. Så jag har jobbat tio timmar i stekande sol och har fått en linnebränna som heter duga. Som en brittisk turist - fast jag smorde in mig.

I går kom Sara ner en stund och jag passade på att ta min paus och äta mina smörgåsar när hon var där. Just när jag hoppade in i bilen och skulle köra iväg igen efter pausen så kom det folk som jag vet rört sig i musikerkretsar och Sara hörde dem prata om mig när jag åkt.
"Var det David Fridlund? Var det det? Det går bra för dem nu (Citizens alltså), hehe...fniss"

Oj vad trött man blir på att folk gläder sig åt andras "olycka", om man nu tror att det är i olycka jag befinner mig. Jag tror inte att jag är i olycka egentligen.
 Jag har skrivit en massa nya låtar som är jävligt bra.
Jag har ett band (som jag visserligen repar med för sällan, men ändå - jag har ett nytt band).
Jag har ett jobb som jag trivs med.
Jag har en flickvän som jag älskar.
Jag har en svart katt som är superfin och gosig och som sover i sängen varje natt och blir jätteglad när vi vaknar.
Jag trivs ganska bra med det mesta just nu men i ärlighetens namn känner jag ett så stort avstånd till musiklivet i Sverige att jag inte vet när det skall bli kul igen. Jag ser fram emot att åka utomlands och spela och se städer och uppträda för folk och bo på hotell och allt det där, men när jag tänker på Sverige är det som att det tar stopp. Det är så jävla mycket skitsnack i detta landet att jag blir helt matt.
Släpper man en skiva och den recenseras på nätet så kan man ge sig fan på att det ramlar in en hel drös med elaka kommentarer om hur jävla värdelös man är. Detta gäller inte bara mig - man ser det på alla recensioner. Vad är det som är så sagolikt skönt med att racka ner på andra hela jävla tiden?
Varför är det så viktigt att tala om när man tycker något är dåligt eller någon är ful, eller halt eller lytt eller annorlunda eller vad fan det nu kan handla om?
Varför? Jag fattar det inte.
En tjej som skriver för en tidning kom gående i dag när jag jobbade och hon och hennes vänner vände sig om efter mig när jag gick och inte vet jag om de skrattade åt mig där jag bar sopsäckar eller inte, men jag kan bara gissa hur snacket går och jag är rädd att jag börjar misstro folk snart eftersom erfarenheten säger mig ungefär hur det brukar vara.

Jag är en tvivlare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en grubblare och en tänkare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en kreativ människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Låt mig bara vara den jag är. Jag hoppar inte på er och talar om hur ni är, det skulle inte falla mig in, så varför gör ni det mot mig? Och alla andra.

Äähh...jag är trött. Jag längtar efter att gå in i en studio igen för jag vet att det jag sitter på är en skatt och det kan ingen ta ifrån mig.

Kom hem efter  jobbet i går och på köksbordet låg ett brev från skattemyndigheten:

BESLUT
Skatteverket beslutar att beskatta dig för ytterligare
28 916 kr under inkomst av tjänst enligt numera
inkommer kontrolluppgift.

Jaha...it never ends...

Jaha, så har då slutligen den gamle Ingmar Bergman gått och dött och jag har länge tänkt att den dagen det händer så kommer det tjatas och ältas sönder och samman och det är okej, för vad man nu än tycker om hans filmer och pjäser och annat så var han jävligt duktig på det han gjorde.
 Jag blev faktiskt riktigt rörd när Peter Stormare satt och grät framför kameran, det är något med skäggiga män som gråter som får mig ledsen. Antagligen beror det på att farsan har skägg och att jag på något undermedvetet plan ser honom gråta framför mig.

Bergman sade iallafall en gång att han hade bestämt sig en dag för att han skulle bli bäst i världen på det han gjorde, no matter what och fan vad jag önskar att jag hade den drivkraften. Att bara bestämma sig och sedan inte låta sig nedslås eller stoppas av något. Att brinna så starkt att det helt enkelt inte finns något som kan stoppa mig. Det vore skönt. Det vore skönt att aldrig tvivla. Det vore skönt att aldrig darra på rösten, att bara se framåt och att aldrig vara rädd. Det vore skönt. Jag har aldrig satt mig ner och bestämt mig för någonting sådär..saker har bara blivit. Det bara blev att jag började på konstskola eftersom det inte fanns något annat alternativ efter att jag gått ut nian. Det bara blev att jag fortsatte med konst i fem år eftersom jag trivdes med det och tyckte det var utvecklande och spännande. Det bara blev att jag flyttade till Stockholm, det bara blev Komvux och det bara blev Malmö efter fyra år i huvudstaden eftersom det fanns lediga lägenheter här nere. Allting bara blev. Det bara blev att jag startade band och det bara blev att det gick ganska bra. Jag har aldrig satt mig ner och bestämt mig, men det kanske är på tiden att jag gör det. Jag måste bestämma mig för om jag skall fortsätta tro att det jag gör är bra och intressant och tillräckligt roligt för att vilja spendera all min tid och kreativitet på det, eller om det är dags att lägga ner den här skiten och bara leva ett normalt liv. Nu vet jag ju att jag faktiskt kan klara av att få ett riktigt jobb. Jag vet också att jag klarar av att gå upp varje morgon utan att vilja ta livet av mig när klockan ringer.
Det här bandet som jag driver...den där kattsilhuetten som stirrar på mig från väggen...det vill ha något av mig, men jag vet inte om jag har drivkraften, elden, viljan, orken att hålla på med det mer...jag vet inte om stunderna av kickar, belöning eller vad man vill kalla det väger upp allt jävla slit, all planering, all tankeverksamhet och all jävla kraschad ekonomi som det kräver...jag önskar att jag hade bestämt mig för länge sedan att jag skulle bli bäst i världen på något, jag önskar att jag inte hyste skuggan av ett tvivel, att jag var en Gallagher, men jag tror inte jag är den typen av person bara. Frågan är om det behövs?
Bergman sade också ( fritt tolkat av mig) att det är lätt att gå ut och skriva en handfull låtar eller att göra en film som är enastående och sedan leva på ryktet om den där enda riktigt bra grejen. Det svåra är att fortsätta göra bra saker om och om igen, att hitta ett sätt att utmana sig själv och att våga söka, leta och tvivla.
Jag hoppas att jag tillhör den senare kategorin av personer. Jag hoppas att jag inte måste slå mig själv för bröstet och skrika att jag är bra, det kanske räcker med att göra så jävla gott man kan?

Jaha...så var man tillbaks på Möllan igen efter ett dygn på släktträff i Småland, närmare bestämt i skogarna i närheten av Åseda. Jag träffade min farmor för första gången på typ 15 år. Hon var liten och gråhårig och verkade glad över att se mig igen. Lille David, lille David sa hon och kramades om och om igen. De flesta av mina kusiner har jag faktiskt träffat genom musiken. Johan träffade jag i Stavanger när jag var där och spelade 2005 och Måns och Anna dök upp i festtältet vi hade på Emmabodafestivalen 2006. Simon träffade jag när jag och Sara spelade på Storsjöyran i Östersund och just som vi skulle mötas upptäckte jag att mitt konto var tomt så jag fick låna 200:- av honom. Inte precis vad man vill göra när man inte har setts på sisådär en 15 år... de är härliga typer allihop hur som helst!
Det kändes jävligt bra att vara med i går, av någon anledning (mest min egen dumhet och envishet) har jag helt tappat kontakten med släkten och det var en nystart att träffa alla igen. Det är jäkligt trevliga människor, men det har min brorsa inte fattat ännu för han vägrar att följa med. Kanske kommer han till den insikten också en dag.
Och tystnaden på natten när vi skulle gå och lägga oss...den totala tystnaden som nästan skär i öronen...den saknar jag för här på Möllan är det hundratals fotbollstokiga Irakier som far omkring och tutar med sina bilar och viftar med flaggor och bränner av fyrverkerier för någon matchs skull och kontrasten till Åseda är total. Jag föredrar Åseda faktiskt, i det avseendet.


Malmö stad borde skaffa en ny slogan:

Malmö - Sveriges mesta biltute - stad. eller:
Malmö - där glädjetutor ljuda!

I går blev det mycket mat och kakor så ikväll blir det sallad och linssoppa. Man får vara snäll mot magen. Och mot varandra.

Vad fan skall det här föreställa? Jag känner mig lurad, grymt lurad för jag hade väntat och längtat efter sommaren men den kommer ju fan aldrig. Jag skall inte prata om vädret för det är så jävla tradigt, men det är just det - vädret är så in i helvete meningslöst hela tiden att jag bara längtar efter att få ligga på en sandstrand och sola och dricka drinkar och det är inte likt mig att hysa den typen av längtan. Jag är ett vinterbarn, född en vecka innan julafton och jag har alltid uppskattat vintern, men det blir mindre och mindre så - nu hänger jag ut över balkongräcket för att suga åt mig av de få förstulna solstrålar som faktiskt hittar dit.
Kanske beror denna känsla på att jag jobbar? Jag har nu gått från att inte ha något jobb till att ha två. Kommunteknik och en biluthyrning/kiosk/postkontor. Jag kan inte riktigt bestämma mig om det senare verkligen är något för mig, nog för att jag tycker mig kunna ta folk rätt bra och att prata med främlingar och vara trevlig är helt okej, men det är det där med att bara stå inomhus hela dagarna som gör att det liksom kryper i kroppen. Jag är en rastlös själ och någonstans blir det fel när jag bara står inne hela dagarna. Jag vet inte...vi får se... I morgon skall jag i alla fall jobba morgonpasset på Kommunteknik och det känns skönt, trots att jag går upp halv fem.

Jobbar som sagt nu och det är lite ovant eftersom jag varit musiker på heltid, eller egentligen mer än heltid i snart tio år...det blir lite för lite tid över till att repa med bandet och även om vi låter jävligt bra nu så behöver vi repa mer eftersom vi är bokade till turné i September i Kina. Av alla ställen.
Jäpp - vi är bokade till en festival bla. som heter Bejing Pop Festival och det enda som står i vägen för tillfället är huruvida vi lyckas finansiera det hela. Det är stora slantar för att få iväg fem personer till andra sidan jorden och det vore ju satan i gatan om det var pengarna som hindrade oss. Donations anyone ;-) ?

Min gode vän Danne var nere och hälsade på. Han åkte i samma tågvagn som
den värsta-av -de -värsta-klicken av "fotbollsfans". De hejade på Djurgården och skulle ner till Malmö för att se på matchen mellan Djurgården och MFF. Eller så skulle de bara slåss, vilket är mer troligt eftersom de laddade hela resan med öl, sprit och amfetamin så de var rejält laddade när de var framme i Malmö klockan tre på eftermiddagen. Undrar hur mycket de såg av matchen?

Nu orkar jag inte skriva mer, skall slappa i soffan en stund innan det är kvällsmat och tidig sänggång.
Arbeit Mach Frei.