David Fridlund

För ett par år sedan började det hänga lite tiggare runtomkring i Malmö. En av dem brukade alltid stå utanför Ica på Sofielundsvägen. Han var en stilig man, lång och ståtlig, han såg ut som Aragorn i Sagan om ringen. Han brukade stå där vid ingången och med utsträckt hand fråga om man kunde hjälpa en hemlös med ett par kronor. Jag tror inte jag någonsin gav honom pengar eftersom jag inte tror han skulle gjort något vettigt med dem. Hur som helst så gick tiden och Aragorn såg mer och mer ut som en skugga av sitt forna jag. Han sjönk ihop, blev gulblek och gråhårig och den tidigare så stolta hållningen var bara ett minne blott. Så kom dagen när han inte stod utanför ica mer och jag undrade om han knatat vidare till de sälla jaktmarkerna, de eviga fälten där hjältar och skurkar möts och är jämlika och hallaluja mm. Jag var rätt säker på att han tagit en överdos eller något för han var borta i månader, men så såg jag honom igen. I lika illa skick, men fortfarande på benen. Jag blir så ledsen när jag ser honom för jag har följt honom så länge nu att det känns som att jag känner honom, vilket jag naturligtvis inte gör.
Nu står det olika tiggare utanför affären varenda dag när man går dit. Vid det andra Ica brukar det sitta en jävligt otrevlig kille som pratar i mobiltelefon och tigger om vartannat. Har han råd med telefon så behöver han inte min hjälp, that's for damn sure. Nu för tiden när det känns som om gatorna svämmar över av tiggare och trashankar blir jag mest förbannad när de ber mig om några kronor. Jag kämpar som en jävla dåre med att få ihop till hyra och räkningar, det är väl för faan inte mitt fel att du har fuckat upp ditt liv, din jävla idiot...tänker jag och skäms i samma sekund. Vad vet jag om deras liv och historia? Vem är jag att dömma? Det är bara det att jag har kompisar som haft extremt tuff uppväxt och barndom men som inte börjat knarka eller supa för det. Varför klarade dem sig vidare och inte du? Vad är din anledning att ge upp allting och bara hoppas att jag ska hjälpa dig? Är jag Sune Svenne som tänker så? Är jag borgerlig i mina åsikter? Ibland när jag gör sådana där månadstidningstest så visar det sig att jag egentligen är blå till min politiska läggning. Fast jag känner mig inte så. Jag tycker att samhället ska finnas där för dem som behöver ett skyddsnät, fan jag har ju själv gått på soc en massa gånger utan att skämmas. Har man inget jobb och ingen a-kassa så är det ju snålt med alternativen. Jag tycker som det så fint heter, att det ska löna sig att jobba. Ibland känns det ju onekligen som att man jobbar jävligt mycket men får ge bort det mesta i skatt och avgifter, men ajabaja David - nu är du moderatjävel igen!
Ja men vad ska jag tycka då?
Jag som har levt under existensminimum i åratal, men som ändå får kvarskatt på tusentals kronor...hur går det ihop? Hur gör alla människor för att lyckas spara pengar, det finns ju aldrig en krona över.
Jag skulle behöva en revisor.
Jag skulle behöva en revisor, en massa pengar, en lååång jorden runt resa och en ny utsikt från mitt fönster, det är vad jag skulle behöva.

Så var det Fredag och om ett par timmar kommer Möllan att myllra av fulla människor eller människor som vill bli fulla och som jobbar på det.
Jag har jobbat hela dagen (fast inte på att bli full alltså - utan det andra, "riktiga" jobbet) men till skillnad från i går så är jag inte trött alls i dag. Jag sitter och tittar på bilder - jag fick en digitalkamera av min käre far härom sistens och det är skörden av de första dagarnas användade av den som jag gått igenom. Bland annat hittade jag den här bilden ovanför som jag tog när vi pausade i Linköping på väg från Stockholm till Malmö. En unge i ett skyltfönster med en rosa kanindräkt eller något. Kunde varit taget ur en mardröm eller en David Lynch film, men det är straight outta verkligheten. Jag tyckte den var lite rolig...men jag är känd för att ha taskig humor, så jag vet inte...

I morgon ska jag och Sara göra en liten spelning på min gamla konstskola i Munka Ljungby. De skulle visst ha något slags jubiléum och ville ha underhållning så då ringde de mig. De betalar en miljon. Sedan vaknade jag ur mardrömmen av att en unge i rosa kanindräkt stod och knackade mig på axeln väsandes "ffhh, ffhh...".

Äh, glöm det. Fredag nu och jag måste repa lite på morgondagens repertoar.
Dagens låt: Black Flowers, från Yo La Tengo's senaste. Om jag någonsin kan skriva en enda låt som är så vacker och tårdrypande så kan jag vara nöjd sedan. Herregud vilka känslosträngar den slår an i mig. Redan i den första frasen: "you can take what you can get..." börjar jag nästan böla. Otroligt fin låt.

Tack för i dag!