David Fridlund

Sedan tre dagar tillbaks sitter jag tillsammans med Sara och en ny vän vid namn Magnus (eller Mango, kanske även Josef) i en källare vid Sveavägen i stockholm. Vi sitter här av en anledning, nämligen den att vi håller på att spela in Saras låtar. Arbetet går framåt. Långsamt ibland, men det går framåt och det blir något helt annat av det hela än vad jag kanske hade trott. Sara får berätta mer om det på sin blogg...

Om ett par timmar ska jag åka upp til Söders höjder för att spela lite citizenslåtar på Pet Sounds tillsammans med Magnus (från Citizens alltså, nej - det blir fan inte bra att ha mer än en Magnus i bekantskapskretsen...). I morgon skall vi vidare till Göteborg och sedan blir det Örebro. Det var alldeles för länge sedan jag duschade och efter att ha legat på en hög med kuddar i två nätter nu så börjar man bli lite ofräsch.

Snart kanske jag har något riktigt att skriva om, får se. Någon jävla gång ska jag väl dessutom lyckas med att fortsätta spela in mina egna låtar också. Mer om det en annan gång.

I dag är det den 20:e augusti och det är precis tre månader sedan du gick och dog.

 Fråga vem som helst om vad de gjorde eller var de befann sig när de fick nyheten om mordet på Olof Palme, så kan de allihopa berätta ganska detaljerat om det. Precis samma sak är det med dödsbud.

Jag kommer aldrig glömma hur mobilen ringde när jag låg och halvslumrade på ett hotellrum i Jönköping och att jag svarade och din systers röst i andra änden berättade att du dött under natten...det var så konstigt och först blev jag inte ens ledsen, det bet liksom inte på mig, jag tänkte att det kanske var ett misstag, att du visst inte var död - bara väldigt sjuk eller något. Det var inte förrän jag ringde hem och väckte Sara och berättade vad som hänt som det slog mig som med en tsunamis kraft att du var borta och att jag aldrig mer skulle få träffa dig.
Fan att det ska vara så jävla svårt att skaka av sig sorgen, den hänger efter som en igel och gör sig påmind varenda dag, ramlar ner över huvudet när man minst anar det...det går inte en dag utan att jag tänker på dig och det känns faktiskt som att Malmö är lite tommare nu när du inte knatar runt här på gatorna. Ibland när jag sitter på balkongen och tittar ut så förväntar jag mig nästan att se dig komma travande, titta upp mot mig och vinka leende, för att sedan ringa på och komma upp på en kopp te eller kanske bara ett glas vatten. Men det kommer du ju aldrig göra. Inte mer. Inte längre.

Vi hade så roliga ideer om vad vi skulle hitta på för dumt vid din minnesstund. Som att lägga speldosan på kistan och snurra upp "internationalen". Som att bli fulla och dansa på borden. Det hade väl varit "lagom respektlöst" som du själv sade. Tyvärr blev det ju inte så - modet svek väl när det väl gällde, men det hade varit ett "hyss" som jag vet att du hade uppskattat!

Nu har vi snart druckit upp vad sprit du hade hemma, snart använt upp hushållspappret och disktrasorna jag tog ur din garderob när vi städade ur lägenheten. Det har känts som om du varit med varje gång vi tagit några beska droppar eller ett glas från din nästan jästa baginbox- vinare och det har varit trevligt att ha ditt sällskap.  Nu är dropparna som sagt snart slut, men sluta för all del inte hälsa på...

Ja...jag ville bara säga att jag saknar dig så in i helvete.

P.S. du vet den där lappen som satt fasttejpad på toasitsen ? Jag tog loss den och satte fast den utanför ditt köksfönster. Kändes lite som en handling helt i din anda.

Didn't sleep very well last night. I was warm and cold at the same time and it took a long time before I fell asleep. And when I finally did I had a nightmare. I was standing infront of a window, outside it was dark and cold and unfriendly. I had to stare out the window and say some magic words to make an evil spirit disappear, and as I stood there I tried to speak but I couldn't get a sound out, I just stuttered and I was scared as hell and then I saw the reflection of that evil spirit in the window - I don't know if it was standing behind me in the room or if it was outside the window but it was looking  right at me and I know it would kill me if I didn't kill it first...
Then I woke up and I was really scared for a while, just laid in the bed looking around in the bedroom as the rain was pouring down and lightning lit up the room as thunder rolled around over the rooftops of Malmö.
I eventually fell asleep again, but that feeling of not being secure was holding me in a firm grip when I woke up this morning and it hasn't really let go of me yet.

I think I know what this dream was all about - it is not that far from reality after all, even if there is no evil spirit chasing me.  Not like the one in the dream anyway.

So -  I had breakfast (hard bread with sliced tomatoes and a cup of tea) and then me and Sara went up to the rehearsal place to practice her songs. Ireland is just ten days away and I'm looking forward to it!