Att köpa prylar...

Först säger jag tack till alla varma själar som gratulerat mig för förlovningen. Det var förvånande många som hörde av sig, tack för det!

Sedan en annan sak; det händer då och då att folk skriver och vill köpa tex. en David Fridlund eller D&tC- tröja av mig för att de vill stötta mig och hur värmande det än är så får jag faktiskt inte och har aldrig fått en spänn för att någon köper en tröja eller annan merchandise. De pengarna går till Adrian Recordings och Adrian och jag har ingen kontakt alls längre.

Så - om ni vill stötta mig är det bättre att köpa en skiva, då trillar det i allafall in några kronor en gång om året när försäljningen redovisas.
Om jag får råd i framtiden så ska jag trycka upp egna tröjor och sälja, eftersom det trots allt är jag som ritat citizensloggan men just nu har jag inte några planer på det...

image118
En burk på byrån där vi samlar till något...

Kärleken är allt.

Det är två år sedan jag började skriva här, två år sedan jag blev ännu en av alla de som kallar sig för "bloggare". Egentligen är jag inte så förtjust i det uttrycket för det låter liksom dussinaktigt, lite B på något vis...men nu är det så och jag har skrivit mer eller mindre regelbundet om mig och mitt liv och min musik. Mestadels har det varit ett jävla gnällande på det ena och det andra, jag har klagat på ganska mycket och därför är det nu dags att skriva något som bara är positivt och bra:
(Trumvirvel.......) jag har tagit steget in i det vuxna livet och friat till min älskade bästa vän, medmusiker och sambo
Sara. Som tur var tackade hon ja och följaktligen är vi nu förlovade med ringar och hela köret! Det känns verkligen fantastiskt och vackert och vuxet och bra på alla vis.. Efter sex år tillsammans har vi varit med om det mesta, både himmel och helvete och det känns bra att "landa" på det här viset.
Kärleken rules!

Och (jag vet att det tar tid - mer tid än jag hade tänkt ) jag har har inte mycket kvar att göra på inspelningarna jag har pratat om ett tag...de kommer, jag lovar!

Jag känner på mig att nåt hemskt kommer att hända.

image117
Jag vägrar att tro att  man inte är mer än ett nummer, en siffra i statistiken.
Säger jag -Individ nr 1925


För det ligger ett lock över dagen, som en mörk ruvande skugga, en hand som sträcker sig efter mig. Kanske kliver det plötsligt in en galning med kniv i lägenheten när jag sitter med lurarna på skallen och jobbar med datorn. Vad gör jag då? Slåss jag eller är det lika bra att ge upp?
Nej fan, klart det inte kommer någon galning med kniv, det är bara en sådan märklig känsla i luften. En sista dagen på jorden - känsla.
När jag bodde i Solna brukade jag släcka lamporna i min etta och sitta vid fönstret och titta ut över husen och träden, jag bodde på femte våningen och såg höghusen i Blåkulla där de stod som stora hemuler och bortom dem Solna centrum. Himlen brukade lysa gul ovanför bebyggelsen och när tågen kom sprakade och blixtrade det över hela sfären som en elektrisk storm som brakade lös. Det var fint och ensamt, vackert och ledsamt på samma gång. Jag har lite av samma känsla i kroppen idag, även om jag inte kan se ut över Malmös hustak, även om det inte går några pendeltåg som lyser upp himlen som de gjorde i Solna och även om jag inte är ensam som jag var då.
Det är bara så kargt och dött.
Det är vackert och ensamt och jag bor här, men känner ingenting för det längre. I många år brukade jag njuta och nästan skratta bara av tanken på att jag bodde så centralt och så fint. När jag gick mina femtio meter till Ica kunde det bubbla i bröstet på mig av lycka, ren och oförställd glädje över att vara just där, just då. Det var ett tag sedan det bubblade så i mig och jag saknar det som fan, men jag vet att jag måste förlika mig med tanken på att jag alltid har varit och alltid kommer att vara en sökare, en som ständigt blickar bortåt, framåt, utåt. Jag kommer nog aldrig bli en sådan som är nöjd med det lilla, nöjd med att jobba, dricka öl på Fredagen och ha semester en vecka om året...jag vill tro att det finns mer än så. Det måste det göra.
Det måste det göra.
Frågan är bara om jag någonsin hittar vidare?

Fyra Låtar

Ok, dags att uppdatera lite. Jag har suttit fokuserad på datorn den senaste tiden och det börjar växa fram mer eller mindre färdiga versioner av fyra nya låtar. Det ska till lite smått och gott, bla. lite vackra vokaler av Sara innan det kan kallas färdigt.Sedan hoppas jag att min brorsa kan visa mig lite tricks när det gäller mastring/ mixning, för det verkar som att min dator redan börjar krokna lite, den sackar efter ibland och ibland blir det bara ljud i ena luren och då får man starta om den och hoppas på det bästa.
Det blir fyra låtar som sagt och det som stör mig lite är att "Line" - som var den första låten jag började med- nu har blivit den som jag tycker minst om...men smaken är som baken och förhoppningsvis kommer någon bli glad för den också.
Mer information kommer när det börjar bli klart.

 

Och det är fan höst igen och det vackra trädet på vår innergård tappade alla löv inom loppet av en vecka.Nu är det Mordor fram till våren kommer igen.

Tack för alla snälla ord!