David Fridlund

Om ett par timmar lyfter planet från Sturup till Stockholm. Jag har en del personliga saker att göra när jag är där, men jag ska så klart fortsätta spela in på den här samlingen låtar som ska bli ett album, en skiva. Jag sitter just nu och lyssnar på råmixarna från förra sessionen, i Januari. I dag tycker jag det låter fantastiskt och tror att alla andra också kommer att tycka det. Andra dagar tvivlar jag på alltihop och känner som att jag bara lurar mig själv när jag tror att det är bra låtar. Man blir lätt lite sjuk i huvudet när man är mitt i processen att skapa en skiva, det är jävligt lätt att kastas mellan storhetsvansinne och totalt tvivel. Jag tror det är bra för min mentala hälsa att inspelningen har skett i omgångar, det ger utrymme att se objektivt på hur det låter och vad som bör eller inte bör göras. Jag vet att det kommer bli en fin skiva, det är lätt min starkaste samling låtar på en och samma skiva. Men ändå...vad kunde göras annorlunda? Vad kommer folk att tycka? Ska det sågas eller uppskattas? Det är ju så lätt att sitta och säga att man gör musiken endast för sin egen skull - sådant säger jag också, jämt - men visst fan vill man att alla andra också ska tycka det är bra, att de ska uppfatta det som jag ser som genialt och vackert och bra på samma sätt som jag gör... Jag är stolt och har ett ganska stort självförtroende, men samtidigt är jag livrädd för hur den här skivan när den väl släpps, ska mottagas. En av mina absolut bästa vänner var hemma hos oss i helgen och han fick lyssna på inspelningarna. Hans spontana reaktion var att det var fantastiskt, att jag måste släppa skivan fort, för han vill ha låtarna och lyssna på. Till saken hör att den här killen är den mest ärliga människa jag har träffat. Han skräds inte orden om det är något han ogilllar. En tidig låt med David & the Citizens - "Summer In No Man's Land", hatade han av hela sitt hjärta och han var alltid tydlig med att tala om det för mig. Alltid med glimten i ögat och inte för att såra, bara för att det var så han kände.Han hatade låten. Naturligtvis spelade vi den alltid live om jag visste att han skulle vara på spelningen och flera gånger dedikerade jag den till honom - till hans stora förtret. Som sagt, snart är jag i Stockholm igen och arbetar vidare, det är liksom det enda jag kan göra. Jag längtar tills det är klart och jag får hålla skivan i min hand, titta på den och känna att det är på riktigt.

I dag börjar det - rättegången i fallet med de där piraterna, Pirate Bay. Jag är nyfiken på att se hur det går, hoppas de fälls personligen. Jag håller med om att man inte kan stoppa hela internetutvecklingen med nedladdning osv och jag håller med om att det är fantastiskt smidigt och enkelt och allt det där, men som jag sagt om och om igen - det är inte rätt att förvänta sig att musik/film/kultur skall vara gratis.
Jag förstår inte den föraktfulla attityd som många av förespråkarna och försvararna av Pirate Bay har gentemot sina meningsmotståndare. Jag kan inte förstå att man bara rycker på axlarna åt argument om upphovsrätten och artistens rätt att faktiskt kunna tjäna pengar på sin musik, eller vad det rör sig om för konstform. Det är ju det hela debatten egentligen handlar om - ett sätt att se till att kulturarbetarna får de pengar de har rätt till. Vill folk ha musiken/filmen/boken, så ska de betala för det.
Visst är det ett intressant mål, det här - ingen tvekan om saken.
Jag vet ju som sagt var jag står, jag har min åsikt klar i frågan.
Här om kvällen var det någon ung dam inbjuden till Aktuellt som förespråkade "Piratsidan", och jag blev helt paff när hon pratade, för hon hade verkligen inte ett enda bra argument för sin sak. Det enda som kom ur henne var saker som "...det spelar ingen roll vad som händer..." Arrogant och hånfull i sin framtoning. Men det är ganska ofta den typen av argument man hör i den här debatten, det är den typen av människor som står på barrikaderna och skriker efter gratis kultur, utan att skämmas för att de försöker rättfärdiga stöld med argument som att det är skivbolagen som är bovar och som försöker lura konsumenten. Visst - man borde t.ex. ha sänkt priset på cd skivor ordentligt för flera år sedan, det kanske hade gjort en viss skillnad?
Jag vet inte, men det ska bli intressant att följa "spektaklet" som det har kallats mer än en gång.

I övrigt:

"Konstprojekt" som att spela galen eller trasha en tunnelbanevagn is a no no i min bok. Det borde finnas bättre saker än så att göra. Kallade en samhällsprotest eller något, men kalla det för all del inte konst.

...med folk som sitter i en källare i tio dagar i rad och spelar in musik...? De blir helt sjuka i huvudet. Det har hänt förr och det hände även denna gång - humorn degenererar totalt och havererar, imploderar som ett svart hål. Ingen utomstående skulle förstå ett skit av vad som pågår humormässigt om man kom in i studion efter tio dagar. Det går inte att förstå. Det händer i inspelningssammanhang och det händer på turné. Jag kan inte försvara eller förklara, men så är det. Därav dessa tre herrar:

Davidhitler (jag har faktiskt blivit kallad för diktator av folk som inte har alla hästar hemma...)
 
Dannehitler
 



Mangohitler.



Det fanns förstås stunder av plötslig klarhet och någorlunda beteende också. Ojojoj, I need a haircut...!







Sara sjunger och jag springer runt med kameran och stör.





Bandeko är det coolaste man kan ha - inget ger bättre oljud/vackra ljud!



Låtlista:
Diamonds
Simple Math
Fredagsskåpet (nej, den heter inte så...det är en lång historia...)
Amerikalåten.