David Fridlund

Min arbetsledare ringde in mig vid tolv i dag eftersom det var kaos på Bo 01 där jag jobbar på helgerna. Så jag har jobbat tio timmar i stekande sol och har fått en linnebränna som heter duga. Som en brittisk turist - fast jag smorde in mig.

I går kom Sara ner en stund och jag passade på att ta min paus och äta mina smörgåsar när hon var där. Just när jag hoppade in i bilen och skulle köra iväg igen efter pausen så kom det folk som jag vet rört sig i musikerkretsar och Sara hörde dem prata om mig när jag åkt.
"Var det David Fridlund? Var det det? Det går bra för dem nu (Citizens alltså), hehe...fniss"

Oj vad trött man blir på att folk gläder sig åt andras "olycka", om man nu tror att det är i olycka jag befinner mig. Jag tror inte att jag är i olycka egentligen.
 Jag har skrivit en massa nya låtar som är jävligt bra.
Jag har ett band (som jag visserligen repar med för sällan, men ändå - jag har ett nytt band).
Jag har ett jobb som jag trivs med.
Jag har en flickvän som jag älskar.
Jag har en svart katt som är superfin och gosig och som sover i sängen varje natt och blir jätteglad när vi vaknar.
Jag trivs ganska bra med det mesta just nu men i ärlighetens namn känner jag ett så stort avstånd till musiklivet i Sverige att jag inte vet när det skall bli kul igen. Jag ser fram emot att åka utomlands och spela och se städer och uppträda för folk och bo på hotell och allt det där, men när jag tänker på Sverige är det som att det tar stopp. Det är så jävla mycket skitsnack i detta landet att jag blir helt matt.
Släpper man en skiva och den recenseras på nätet så kan man ge sig fan på att det ramlar in en hel drös med elaka kommentarer om hur jävla värdelös man är. Detta gäller inte bara mig - man ser det på alla recensioner. Vad är det som är så sagolikt skönt med att racka ner på andra hela jävla tiden?
Varför är det så viktigt att tala om när man tycker något är dåligt eller någon är ful, eller halt eller lytt eller annorlunda eller vad fan det nu kan handla om?
Varför? Jag fattar det inte.
En tjej som skriver för en tidning kom gående i dag när jag jobbade och hon och hennes vänner vände sig om efter mig när jag gick och inte vet jag om de skrattade åt mig där jag bar sopsäckar eller inte, men jag kan bara gissa hur snacket går och jag är rädd att jag börjar misstro folk snart eftersom erfarenheten säger mig ungefär hur det brukar vara.

Jag är en tvivlare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en grubblare och en tänkare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en kreativ människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Låt mig bara vara den jag är. Jag hoppar inte på er och talar om hur ni är, det skulle inte falla mig in, så varför gör ni det mot mig? Och alla andra.

Äähh...jag är trött. Jag längtar efter att gå in i en studio igen för jag vet att det jag sitter på är en skatt och det kan ingen ta ifrån mig.