David Fridlund

I dag har jag jobbat mellan 14 - 22 och i ärlighetens namn har jag inte haft ett jävla dugg att göra. Regnet har vräkt ner hela dagen och uppenbarligen har folk varit inomhus - de har i alla fall inte varit på Bo - 01 och skräpat ner, för jag har inte behövt tömma en enda papperskorg. Och inte fanns det cd spelare i bilen heller men det var okej för jag var inte så sugen på musik idag märkte jag. Underhöll mig med P1 nästan hela dagen. När jag säger på jobbet att jag bara lyssnar på P1 tror de att jag är sjuk i huvudet, men jag tycker att de som står ut mer än 10 sekunder med Radio Rix eller NRJ o dylika kanaler är obegripligt tåliga, för jag kräks så fort de kanalerna kommer på. Jag börjar kanske bli gammal, men det skiter jag i i så fall. Hur som - P1 stod för underhållningen större delen av dagen. Jag tog en paus någon gång vid åtta tiden och sprang allt vad jag orkade upp och ner för en av kullarna nere vid strandpromenaden bara för att känna att kroppen fortfarande fungerar. Det gjorde den, så jag hoppade runt lite på vågbrytarstenarna tills jag ramlade och slog mig. Jag visste att det skulle komma, men jag ville inte sluta så jag får väl skylla mig själv. Det gjorde inte särskilt ont ändå, och ingen såg mig så jag slapp känna mig dum. Fast nu lägger jag ut det på internet istället, så jag vete fan om jag inte är lite korkad ändå.

I morgon fyller Sara 29 år och hon ska få en present som jag tror hon kommer ha glädje av och uppskatta mycket. Den har gjort mig pank, so she better fucking like it ;-)

Släktträffen i går var trevlig. God mat och jag klämde i mig tre olika sorters tårtor och mådde som en spya ett tag, men så gick vi en promenad i ravinen upp till Kopparhatten och plockade kantareller på vägen, sedan kunde jag trycka ner tre portioner buffé.
Nästa helg ska vi på träff med min gren av släkten. I Småland. I går var det Saras familj som strålade samman.
xo xo

Lördag.
Vi lyckades fixa med det tekniska och småsprang sedan till scenen i folkets park där vi skulle spela Sara och jag. I första låten spelade jag konsekvent en halv ton för högt upp och det lät naturligtvis för jävligt. Jag ber om ursäkt för det men jag får skylla på stress och dålig medhörning. Det tog sig allt eftersom vi kom igenom setet och jag tyckte bitvis att det kändes riktigt bra. Det var bra med folk och vänner och de flesta tycktes uppskatta vårt framförande. Personligen tycker jag Saras låtar är riktigt unika och vackra.
Efter att ha rafsat ihop alla grejor gick vi hem och lämnade bråten, sedan gick vi till På Besök - Malmös bästa och mest avslappnade hak - med några vänner och tog två öl. Det var riktigt trevligt. Sedan hem och från balkongen såg vi hur det plötsligt exploderade ett bråk och folk sprang ut från Golden med kvastskaft som de slog med full kraft i huvudet på en kille. Det small till och ena skaftet gick av, så hårt slog de. Satans jävla idioter. Hur fan kan man slå någon i huvudet så? Jag vet inte vad det handlade om eller vem som gjort vad, men jag blir knäckt av mänsklighetens sätt att vara. Jag vill flytta härifrån, det dräller av testosteron och machoattityd häromkring och jag hatar det.

Nu ska vi på släktträff.

I dag är det Fredagen den 20e Juli. Sommaren bara fjuttar förbi och snart är den över. Men de senaste dagarna har varit fantastiska. Vi har haft en av våra absolut bästa vänner på besök. En rödhårig krulltott från Stockholm som har det största hjärtat och en ypperligt skön typ av humor. Stack ner till Ale stenar, käkade ålburgare och hade det gött. Han är nog det enda jag saknar med Stockholm.
I kväll skall jag spela med Sara på Möllevångsfestivalen och vi är stressade som fan för det är så inihelvete mycket saker som måste fixas innan vi är redo att ställa oss på scenen.
En öl hjälpte nervarvningen lite. Men bara lite.
Måste gå nu, men först dagens skämt.
Alla städer i Sverige har ju sin egen slogan och här kommer en internationell:

Varför? Darfur!

Jaha.så var det lördag igen och snart skall jag cykla till jobbet ännu en gång för att fisa runt i pickupen och plocka skräp. Antagligen kommer jag lyssna en hel del på Midnight Oil även idag. De fungerar på något vis så jävla bra när man går omkring sådär som jag gör när jag jobbar. Kanske blir det en och annan platta av något annat band också.

Det är grått som vanligt, luften är tung av fukt och det hänger ett regn i luften som inte verkar vilja bryta ut riktigt ännu. En fågel sitter och piper på gården. Pip. Pip. Pip. Pip. Ett gäng måsar fladdrar upp och härjar över hustaken. I övrigt är det ganska tyst. Möllan ligger bakfullt.

Lyssnade på en dokumentär på P1 medans jag åt frukost, ett program om John Hron, ni vet 14-åringen som blev mördad av ett gäng skinnskallar i Kode för ett par år sedan. Det var en stark skildring må jag säga, reportern pratade med Johns föräldrar om kvällen han dog och om hur i helvete man går vidare efter att en sådan sak händer. Jag beundrar alla människor som klarar av att fortsätta stå upp och fungera efter en sådan sak. Bara att vilja vakna och ta sig upp ur sängen blir ett sådant oöverstigligt hinder när sorgen kapslat in dig, att det är svårt att föreställa sig. John Hrons föräldrar lyckades ta sig vidare på något vis, mycket tack vare att de åkte runt i skolor och föreläste om mobbing och berättade om sin pojke. Det är starkt, jävligt starkt att kunna göra det.
Vid ett tillfälle i programmet frågade reportern om de inte brukade undra hur det hade varit om han inte hade dött. Vad han hade gjort nu? Var han hade bott? Hur han skulle sett ut?och då kom jag att tänka på hur det var i flera år efter att min morsa dött. Jag kunde - och kan fortfarande - komma på mig själv med att nästan förvänta mig att hon ska ringa, eller bara komma förbi här hos oss och sitta en stund i köket med mig och Sara och dricka en kopp kaffe (mycket socker skulle det vara va morsan?) och äta en kanelsnäcka eller något och vi skulle prata om ditten och datten och det skulle inte vara mer med det.
Det kan gå dagar utan att jag tänker på henne, men så plötsligt kan det hugga till i bröstet och en saknad rinner över mig som det inte går att värja sig mot. Då är det lika bra att låta den få vara där hos mig en stund. Det gör ju inget att jag glider in i sentimentalklibbig saknad ett litet tag. Kanske blir jag ledsen och kanske blir det inte mer än en kort minnesblixt som blinkar till och försvinner. Hon finns alltid hos mig. Vissa dagar mer än andra.

Nu kan ju inte jag på något vis jämföra min situation med den som John Hrons föräldrar gått igenom, men pappan sade att hatet, rätt använt, blev en drivkraft för honom. Inte i bemärkelsen att han skulle leta upp de fega asen som mördat hans son och ge igen, utan att kunna ta energin, drivkraften som finns i hat och vända det till något kreativt istället. Jag tror det är samma sak med sorg. Jag tror det är samma sak med vad det än gäller. Tänk om, tänk om...mänskligheten hade förmågan att göra så?vilken annorlunda värld det hade blivit.

Häromdagen jobbade jag i Raoul Wallenbergs park vid kanalen bakom Gustaf Adolfs torg, klockan var inte mycket - före lunch i alla fall. På en bänk intill häcken satt en ensam herre med en burk öl i handen och jag såg i ögonvrån att han tittade på mig som att han ville något. Jag jobbade mig runt buskaget och kom så småningom fram till hans bänk och så fort våra blickar möttes så började han snacka med mig.
"Ja det är fan, folk slänger grajjer på marken när di har en papperskorg en meter ifrån saj. Gör di så himma osse tror du?"
Ja, sade jag, folk är jävligt lata av sig.
"Ja...men ente du. Du har det ändå rätt skönt där du går i solen och plockar."
Jodå. Jag skall säga dig att det här är ta mig fan det bästa jobb jag haft, sade jag. Det är fritt, jag får vara ute och jag får röra på mig.
"Jaa.ja ei ju penschoneirad nu. Sen i november.ja e sextifem.ja det bler litta trist ibland, har ente så mycke å göra...så då bler det en pilsner ibland. En nu åsse en i eftermiddag, himma vid teven."

-Jaha, vad jobbade du med då?

"Jag var byggarbetare.men kroppen orkade ente mer nu.fan, magen e van vid di gamle tiderna, ja bler allti hongrig vid tolv - det sitter i ryggmargen."

Träffar du inte några av dina arbetskamrater längre?

"Jo.vi e ett gäng som träffas ibland, men de ei ente ofta."

Hans ögon är vattniga och fast han ler stort och höjer burken till en skål, så ser han bara ledsen och tragisk ut och jag kan bara tänka mig hur jävla ensam han är i livet. Han blir ju skitglad av att prata med mig i två minuter, så då kan man ju gissa hur det står till.

Vi säger hejdå och jag går vidare. Lämnar honom där på bänken med sin öl, sina vattniga röda ögon och sin ensamhet.

Äh, den här bloggen håller på att urarta till ett tårkalas. Jag bryter här.

Fan man hinner ju aldrig göra något vettigt när man har ett "riktigt" jobb. Man går upp halv fem på morgonen och jobbar till två och när man kommer hem efter det så vill det till att man håller sig aktiverad för annars somnar man. Att sätta sig i soffan är farligt för det leder oundvikligen till den plågsamma soffinsomningen och den, mina damer och herrar, den är svår att ta sig ur?
I dag är det lördag och jag skall iväg och jobba om två timmar och det känns faktiskt inte ens lite jobbigt. På helgerna jobbar jag själv, annars är man oftast två och två. på gott och ont. Ibland kan det vara jobbigt att man måste prata hela tiden, men ibland är det riktigt trevligt och intressant för man får höra folk berätta om sina liv och vad de har varit med om och hur de hamnat just där de är i dag, folk som jag garanterat inte hade pratat med annars. Sedan verkar det ju vara som på alla arbetsplatser att det finns vissa oskrivna regler och maktbalanser under ytan som man lär sig läsa av efter hand. Tex. är många av de äldre jävligt måna om att få ha "sina" bilar, trots att vem som helst egentligen får ta vilken bil som helst. De blir sura om man tar fel bil och så ringer de chefen som ringer och säger åt en att åka in och byta bil. Lite dagis över det hela, men det är inte mitt problem, jag skall inte jobba där resten av mitt liv. Tror jag. (hjälp)

Jag har spenderat förmiddagen med att diska och plocka lite och lyssna på Lisa Germano - In the Maybe World som är en jäkligt fin platta. Det är få artister som besitter förmågan att skriva låtar och framföra dem med den nerven och närvaron som hon kan. Vi var och såg henne i Köpenhamn för ett tag sedan och jävlar vad bra det var! Jag rekommenderar henne starkt om man inte är rädd för musik som handlar om typ döden och alkoholism och att misshandla sig själv.
Apropå misshandla så kom jag precis på att jag inatt drömde att min storebror fått stryk när han jobbade. I drömmen var det så att om man körde lastbil, eller budbil av något slag så var man tvungen att ge folk skjuts om det inte gick några bussar. Brorsan hade haft mycket att göra och inte varit så sugen på att ta upp fulla ungdomar i sin lastbil, så då hade de spöat honom när han stannat någonstans och gett honom en omgång. Jag träffade honom på sjukhuset när han satt och blev omhändertagen av en sköterska. Det var en rejäl blåtira han hade. Jag får nog ringa honom och kolla så att allt är bra?

Jag skrev en låt för ett par veckor sedan som jag tycker blev riktigt bra och jag ägnade en hel dag åt att spela in den och tyckte allting var skitbra och när jag skulle avsluta dagens arbete och ta ut disketten så raderades plötsligt hela skiten och sedan var det borta för alltid. Det var bara att börja om. Så som den envisa jävel jag faktiskt är har jag nu spelat in den igen och nog blev det bra den här gången också även om min enda bra mikrofon har bestämt sig för att börja glappa så det blir rena lyckoträffen när man lyckas komma igenom en hel tagning och allting kommer med. Det är spännande. Utmanande. För länge sedan när jag bodde i Hägersten och inte hade någon replokal så brukade jag ha en plåtburk med opoppade popcorn i som jag använde som virveltrumma. Det lät inte så jävla dumt ändå med tanke på omständigheterna. Pelle Gustavsson från P3 Demo - Numera P3 Lab var hemma hos mig och gjorde ett inslag om mig, som han kallade "mannen med sveriges brusigaste portabandare", och då hade jag precis ätit upp popcornen så jag kunde inte riktigt visa det geniala med det. han skrattade gott. Numera har jag i alla fall en replokal och t.o.m. ett trumset att tillgå. Min nya trummis Per har ett finfint Ludvig set stående i lokalen som jag får låna och spela på och det låter sanslöst bra. Phil Spector - pampiga pukor.

Om ett par veckor ska jag på stor släktträff i Småland. Det ska bli kul, jag har inte haft mycket kontakt med släkten tidigare. Jag var länge envist övertygad om att jag inte tyckte om dem, ända tills jag faktiskt träffade mina kusiner för första gången i vuxen ålder och upptäckte att de var jättesköna människor och jag måste säga att jag skäms över min envishet. Det är tur att man ibland upptäcker sådant medan det fortfarande finns tid i livet att rätta till det. Annars brukar man ju inse sådant när det är försent.

Nej, gott folk, nu ska jag fortsätta städa innan det är dags att gå iväg i det gråa malmö och tjäna mitt levebröd.

Nej, vänta - jag kom på en sak till som jag måste ta upp:
Midnight Oil!
Jag har den senaste tiden återupptäckt detta lysande band och jag vill härmed uppmana alla andra att göra detsamma. Jag var inne på Folk och Rock häromsistens och köpte den enda cd:n de hade med Oil, vilket var en samling som låg på nice price för 79 pickadoller och dessutom slängde de in Blue Sky Mining på köpet eftersom den saknade omslag. Det kallar jag ett kap!

Nu har det hänt. Jag har blivit en gnällig arbetare. Jag har ju fått en timanställning inom kommunen och jag trivs jävligt bra även om det i ärlighetens namn är lite för mycket av den gamla klyschan att en gräver och tre står och tittar på...allt ni har hört om den saken är sant. And then some...
I alla fall skulle jag jobba i Måndags och eftersom vissa pass börjar klockan fem på morgonen så är man rätt sugen på att få sin skönhetssömn ordentligt ,speciellt eftersom jag hade jobbat från 14-22 i Söndags.
 Men i Måndags kväll så valde grannen att ha fest. Inte en stilla fest i goda vänners lag där man sitter och myspyser med ett glas vin och äter kex och fin ost, nej en sån där rejäl tonårsfest där man skriker och hoppar på borden och röker på balkongen (som är precis intill vårt sovrum) till halv fyra på morgonen. Jag led mig igenom hela natten utan att få en blund i ögonen. Jag ville inte vara gnällkärringen som sabbar för ungdomarna i det som kanske kommer bli ett gyllene ögonblick i deras framtida minnesbank. När klockan var fyra och jag skulle gå upp en halvtimme senare för att jobba insåg jag att det var en omöjlighet och sms:ade min chef och sade att det inte skulle funka. Dessutom hade vi veterinär-ärenden under dagen som skulle skötas. Så långt allt väl.
I Måndags kväll gick jag och lade mig vid elvatiden och tänkte att nu ska jag väl i allafall sova gott tills klockan ringer halv fem och tror ni inte att den jävla grannjäveln satte igång med fest nummer två då? Fnissiga tonårstjejer och brölande grabbar sprang upp och ner i trappen och härjade och då hände det: jag blev den sura grannen som stack ut huvudet i trappen och sa: Kan ni inte vara lite tysta nu, en del har jobb att gå till och jag ska upp halv fem och jobba! Ni hade ju fest i går! Ni kan inte stå på balkongen och snacka för det hörs rätt in i vårt sovrum...
yada yada yada... killen bad om ursäkt och det blev tyst en stund, sedan stod de där och rökte och snackade igen och jag var för störd för att somna och för trött för att gå upp, men till slut lyckades jag ändå slockna, med öronproppar inpluggade och ett stilla mantra i huvudet: "ingenting slipper igenom tystnaden...ingenting slipper igenom tystnaden..." funkade bra till det vrålades JA MÅ HAN LEEEEEVA följt av en stunds vrål av typen ÖÖÖÖÖHHH, samt lite hoppande på ett bord, men då var jag så trött att jag somnade ändå.

Hur som helst så är det gött att ha fått ett jobb. Man går runt och plockar lite skräp, tömmer en papperskorg här och där och framför allt får man köra bil med saftblandare precis överallt. Trottoarer och torg och gångbanor...det är härligt!

Jag hittade mitt kassett med Midnight Oil och lyssnade på det en hel arbetsdag och jävlar vad bra det är. Lätt ett av de mest underskattade banden i världshistorien. lyssna på dem. Gör det. Bara gör det!

Jag har sömngrus i ögonen trots att jag var ledig i dag. Har bakat bröd och grillat kyckling till lunchen i morgon.
Aahh, att få vara en kommunalare med orange overall!

   Klockan är 20 över 12. Mitt på dagen. Det är grått  och regnigt i malmö. Hela natten har det vräkt ner och emellanåt har det mullrat lite försiktigt ovanför staden. Beppe hittade sin plastflaska med godis som han började jaga runt vid halv fem i morse, så jag vaknade av skramlet. Han älskar den där flaskan, men jag älskar inte skramlet från den.Inte vid den tiden på dygnet i allafall. Jag tog den där håriga tjockisen till veterinären i går för han är hes som en avdankad Sting. Bara kraxar när det i vanliga fall brukar ljuda siréner. Någon halsinfektion, varken mer eller mindre och jag kunde dra en lättnadens suck, för den dagen kommer när han blir sjuk och gammal och då blir det jobbigt.
Jag minns hur morsan brukade berätta om katten de hade en gång. Fia hette den. En snorig liten historia som alltid frös och ur vars nos det  rann tjockt gulgrönt snor ideligen. Hon brukade dra historien om hur hon åkte till kliniken med Fia och hur hon satt på bussen hem efteråt med en tom kattkorg i famnen och grät högljutt medans folk kastade besvärade, undrande blickar mot henne. Nu var ju morsan en känslomänniska som inte brydde sig särdeles mycket om vad andra tyckte om henne och jag är säker på att hon grät vidare oavsett blickar. Jag fick brev från henne när det hade hänt och jag satt i köket i radhuset och åt mellanmål efter skolan när jag läste det. Grannfrun hade ringt på och stod precis bakom min rygg och skrattade åt något när jag läste det sorgliga och jag blev så arg på kärringen som stod och skrattade. Som om det var åt mig skrattet var ämnat. Jag började gråta och sprang upp för trappan och stängde in mig på mitt rum.

När en katt dör är det an familjemedlem som försvinner och det är ingen dans på rosor, helst vill man inte låtsas om det över huvud taget. Beppe kommer leva för alltid.

Vi har vräkt i oss godsaker från Möllans Ost till frukost. Lyxig midsommarfrukost fick det bli idag eftersom jag skall jobba hela dagen och kvällen, så det blir ingen sill och nubbe för min del men det är okej...full kan man bli en annan gång och mätt blir jag varje dag.
Jag ska jobba mellen 14-22, åka runt i Malmö Stad-lastbil ensam på staden. Jag hoppas kassetbandaren i bilen fungerar så jag får lite underhållning. Jag är inte så bra på att underhålla mig själv nämligen och det kan bli långa timmar ensam i en bil sådär. Men som sagt, jag gillar det - det är som utedagis!
Och lite OB-tillägg lär det väl bli också.



                

Käre morbror Gösta.
Jag kan inte påstå att jag kände dig över huvud taget. När jag tänker på dig dyker det för min inre blick upp svartvita fotografier på en liten knubbig pojk med tjocka runda glasögon. Det, eller en vag, grumlig minnesbild av dig sovande på soffan i morsans lägenhet på Henriksdalsberget i Stockholm. Din hand hängde ut över kanten som att du väntade på att någon skulle lägga något i den. Du sov hårt. Kanske efter en del alkohol.
Jag kan inte påstå att jag vet mycket om dig eller ditt liv. Sist vi sågs var för nio år sedan, då på morsans begravning. Du försökte vara uppmuntrande mot mig och mina brorsor när vi efter akten stod vid parkeringen bakom kapellet. Jag minns att jag tyckte du var så liten. Jag hade en bild av dig då, att du var en storvuxen man. Men det var du nog inte.  Eller så var det sorgen som tryckte ner dig och gjorde att dina axlar sluttade än mer.
Jag kände dig inte, men du var trots allt min morbror och hur hårt var inte ditt liv? Jag vet ju inte allt, inte alls särskilt mycket faktiskt, men bortsett från dina brister och dina laster - vad var du för en?
Vad hade du för drömmar och tankar?
Vad tar du med dig för hemligheter och fakta till andra sidan?

Min farsa ringde och berättade att min morbror Gösta dött. Vi stod inte varandra nära och jag vet väldigt lite om honom.Jag vet att han periodvis levde ett hårt liv och kanske är ingen egentligen särskilt förvånad över att han är borta. Men ändå.
Nu är han död och jag blir så ledsen och förbannad att få höra hur: Intagen på sjukhus en kväll i April efter att något hänt, om jag förstod rätt så var det någon form av tabletter i kombination av alkohol.
 Hemskickad igen ett par timmar senare - utan nycklar, plånbok, skor eller varma kläder.
Han lyckades inte ta sig ända hem, utan föll ihop och dog ca 100 meter från sin bostad.
Är det ett sätt att sluta sina dagar?
Det borde inte ens kunna hända i ett modernt samhälle. Men vad fan är ett modernt samhälle egentligen? Det är inte en kamratlig gemenskap i alla fall, det är ett som är säkert, och det gör mig så ledsen att tänka på att det kan hända sådana saker över huvud taget.
Fy fan.

En gång när jag bodde i Hägersten så var jag och min dåvarande flickvän ute och gick. När vi kom till Midsommarkransen såg vi en man ligga i en rabatt vid en liten park, precis brevid trottoaren där folk gick fram och tillbaks. Ingen brydde sig om honom - slängde kanske en blick och rynkade näsan och hastade sedan vidare. Vi hjälpte den där stackaren upp ur rabatten och släpade hem honom till hans lägenhet efter att ha sett till att han inte var så packad att han skulle dö. Vi satt en stund hemma i hans lilla lägenhet och pratade med honom. Han visade foton på sin dotter och fru och hade långa utläggningar om varför det hade gått som det hade gått. Då slog det mig hur mycket av en "vanlig" människa han faktiskt var.
 Han var inte bara en fyllegubbe som låg i en rabatt -  han hette Kaj och han hade ett liv bakom sig med fru och barn och arbetskamrater, drömmar och tankar. Helt vanlig med andra ord, bara det att något klickat och rasat ihop.
 Vi satt där en stund och innan vi gick lämnade vi våra namn och vårt telefonnummer.
Det gick ett par dagar och jag funderade väl på hur det gått för honom, men inte mer än förstulna tankar då och då. Så en dag kom det ett blomsterbud med en stor blombukett och ett brev från Kaj och det var skönt att veta att han fortfarande levde, men det som värmde mest var vetskapen om att vår lilla insats faktiskt betydde något. Han kom ihåg oss. Vi hade lyckats med något.
Ibland krävs det jävligt lite för att göra jävligt stor skillnad.

I Fredags var det morsans födelsedag. Jag sjöng "ja må hon leva" tyst i mitt huvud när jag käkade frukost. Det blev en ledsam visa. Födelsedagskalas med knäckebröd och kaffe. Utan födelsedagsbarnet.
Det stör mig att jag inte ens vet hur gammal hon blev, jag kan inte komma på vilket år hon föddes. 46 - 47 kanske? Det spelar väl egentligen ingen roll ändå eftersom hon ändå är död.
Nästa år är det 10 år sedan hon kastade in handduken,
kilade runt hörnet
eller lämnade in,
eller vad fan man nu använder för metafor för att undvika det obehagliga: tog sitt liv.

Det är märkligt att det är så länge sedan nu. När jag tänker på det känns det så nära inpå.
Så nyligen.
Det är en svindlande tanke att det har gått så många år. Det är så konstigt när man stannar upp och ser tillbaka.

Hon begravdes i juni, en vacker, surrealistisk dag. Solen sken från en klarblå himmel och gråsparvarna sprätte runt i grusgångarna som om det inte fanns ett bekymmer i världen.
Hur skulle de kunna veta?
Hur skulle de kunna veta att hela jävla världen hade kollapsat och tappat innehåll och mening?
Hur skulle de möjligtvis kunna förstå att de som samlats där vid det lilla kapellet inte var där för att det var en vacker dag, som gjord för en picknick, utan för att ta ett gemensamt avsked av en för länge sedan försvunnen person?

"Ja må hon leva!"
Den enes död - den andres bröd, brukar det ju heta och även om det bara blev knäckebröd i slutändan så kan jag lugnt säga att morsans abrubta frånfälle var som en gnista till en tändvätskeindräkt trasa. Jag började skriva låtar om eländet för att hålla mig själv i balans. En av de första låtarna jag skrev efter begravningen var "Your Cool Entrance", en slö vals som hamnade på andra EP:n med citizens. Ett tag rasade låtarna ur mig som ketchup ur en skakad flaska: "Summer In No Man's Land", "Divine", "Song Against Life", "Now She Sleeps In A Box In the Good Soil Of Denmark" och "Something Not Sunlight". Jag vet inte hur många recensioner jag har läst där recensenten skriver "David sjunger om brustna hjärtan och förlorad kärlek - Som om det handlat om flickor - Det gör det i och för sig för morsan blev inte så jättegammal... Hur som helst. Där finns folk som betalar dyra pengar för sådant - Terapi tror jag det kallas. Bättre än att ligga på en soffa.

Sitter och lyssnar igenom "I've Been Floating Upstream Since We Parted" - EP:n och, fan, den är fortfarande jävligt bra måste jag säga. Alla de där tidiga inspelningarna har en charm och en oskuldsfullhet som är oslagbar.
Ibland känns det som att den senaste Citizens-skivan "Stop the Tape! Stop the Tape!" gick förlorad på något vis. När jag lyssnar på den hör jag att det är bra låtar, men på något vis genomfört på ett sätt som skalat bort det egensinniga, det som är hjärtat. Det som jag egentligen handlar om. Kanske försökte vi på något vis vara något annat än vad vi var? Jag är ingen tuff kille liksom och någonstans känns det som att den skivan gör anspråk på att vara tuff. Häftig. Låtarna är vad de är - bra låtar tycker jag, men det är något kliniskt över skivan som gör att den inte griper tag i hjärtat så som den borde göra. Det där skall jag ändra på till nästa skiva. Jag lovar.

I Fredags var det i alla fall morsans födelsedag och i dag är det ett år sedan min styvfar Raul dog. Han sitter där på väggen på ett fotoautomats-foto och ler finurligt mot mig. Det är overkligt, jag tänker fortfarande att han ska ringa endera dagen och höra om vi ska gå och ta en fika.

Men det vore förbannat läskigt om han gjorde det.

Den här bloggen började som en humoristisk historia om ensamma äldre män som är arga och agerar ordningsvakt/vaktmästare, men halvägs in i historien så hände det något och berättelsen tog en annan karaktär.

När jag var en liten pojk bodde jag i ett radhusområde i Eskilstuna som heter Stenby. På hörnet av ena längan bodde en man som hette Sven. Alla barnen kallade honom Fantomen, vet inte varför egentligen för han skulle sett jävligt rolig ut i trikåer. (på Parken zoo fanns det visserligen ett Fantomen-land där fantomen själv var en tanig typ och trikåerna hängde löst på honom. Han var inte så imponerande som man hade önskat och han brukade mest skälla med Eskilstuna-gnälldialekt på barnen, att de inte fick röra det ena eller det andra i Dödskallegrottan).
Okej - det blev en lång parentes, tillbaks till Sven.
Sven/Fantomen var gårdens gnällgubbe. Han hade koll på alla som gick förbi och han var jävligt snabb på att komma ut i trädgården och hytta med handen om det var någon som gjorde ett bus. Jag var lite rädd för honom trots att han var gammal och knappast skulle kunna springa ikapp någon utan att få en hjärtattack eller bryta ett ben.

Är det inte så att varje gård, oavsett om det är ett radhus eller ett gårdshus inne i staden, har en Fantomen - en äldre man som ska hålla koll på alla och vråla från balkongen om ungarna spelar boll eller om tonårsgrabben i trappen brevid har föräldrafritt och fest?
Där jag bor nu finns det en sådan man - Leif.
Han har fan stenkoll på allt och alla och hans sätt att kommunicera med oss grannar är genom att klaga på saker. Första gången jag träffade honom var när jag var nyinflyttad i trappen och han kom och ringde på och började hojta om att det var någon som hade ställt en massa cyklar i garaget. Så här i efterhand undrar jag om det kanske bara var hans sätt att kolla vem den nyinflyttade killen var. Kanske han ville bara hälsa mig välkommen?
Grejen med Leif är att han blir röd som en tomat när han hetsar upp sig och blir arg. Jag blir alltid rädd att han ska spräcka ett blodkärl eller något och falla ihop död när han håller på och gormar sådär.

( Här tar berättelsen en annan karaktär, för här tog jag en paus i bloggandet för att gå ner på gården och grilla tonfiskkotletter som vi fått till skänks och efter en liten stund så kommer Leif himself ut på gården.
Vi har blivit tjenis med varandra eftersom jag och Sara grillar ganska ofta, och han brukar komma ut och snacka lite. Just i dag verkar han dämpad och jag frågar honom hur läget är).

"Ja, jag lever ser du!" svarar han.
Jag skrattar till och säger att, jo - det syns ju!
"Ja, det är fantamaj ren tur att jag står här.Jag fick en hjärtinfarkt för 14 dar sen. Hade jag ente hatt sällskap när det hände så hade jag ente stått här i dag."

Leif, arge Leif. Det är första gången jag har sett honom så lugn och stilla. Respekten inför döden, vetskapen om allas vår litenhet har skakat om Leif så till den grad att jag nästan tror han ska börja böla där han står framför mig. Han är tyst och viskar:
"Fyfan vad rädd jag ble."

Ja fyfan vad rädd man blir. Min styvfarsa dog för nästan exakt ett år sedan i sviterna av, jag vet inte vad, men det började med en hjärtinfarkt och jag lär ju aldrig glömma den dagen då han ringde från sjukhuset och berättade vad som hänt. Hur vi stack dit, jag och Sara och skulle hälsa på honom och just som vi kliver in i hans rum så händer något och det blir full aktivitet runt sängen. Han hostar och rosslar och sjuksköterskorna föser ut oss ur rummet.

Sedan sitter vi där och väntar en bra stund innan en sköterska kommer fram och berättar att han körts till intensiven.
Väntan.
Väntan.
Väntan i ett väntrum inte större än en skrubb.
Fyfan vad rädd man blir.

Läkaren kom efter en evighet och gick igenom läget. Som på film. Termer om det ena och det andra. Man fattar inte - men fattar precis ändå.
Fyfan.

För att avrunda det hela: De arga vaktmästargubbarna finns överallt, men de kanske inte är arga egentligen. De kanske bara är ensamma och rädda. Kanske dör de allihop av hjärtinfarkt en dag när ilskan kokar över och de "poppar" en ven. Kanske skulle Leif gjort det också om inte "Han Däruppe" sett till att det blev annorlunda.

Jag tror den tiden är över när Leif skriker åt ungar från sin balkong.

Fredag kväll kvart i åtta, koltrasten sjunger ute på bakgården. Det är något av det vackraste jag vet, men samtidigt kan det vara för jävligt när de sätter i gång på morgonkvisten när man ligger sömnlös.

I natt kunde jag inte somna. Både jag och Sara låg vakna i vad som kändes som evigheter. I vanliga fall brukar jag somna på stört, spelar ingen roll var jag är eller om jag ligger på en soffa eller en hotellsäng. Jag slocknar direkt. Men inte i natt. Jag låg klarvaken och tankarna for som ilskna getingar i mitt huvud, tankar på all vardagsskit som jag på något vänster måste lösa. Pengar och annat. Det gnager, gräver och sliter i mig och det är fan hopplöst att slå sådana tankar ur huvudet när de väl ploppat upp. Speciellt klockan två på natten.

Så ligger man där och funderar och plågar sig själv och som ett brev på posten börjar alla husets ljud göra sig påminda:
- Snubben ett par våningar upp som spelar blues för glatta livet på sin elgitarr ( börjar oftast spela vid halv ett-snåret på natten. En gång höll han ett G i en bluestolva i TVÅ TIMMAR oavbrutet. Han måste ju bara varit stenad).
- Den gamla damen som bor snett ovanför oss och som ligger och skriker "HJÄÄÄLP!" i flera timmar varje natt. Hon är gammal och borde flyttas till vårdhem, men av någon anledning dröjer det.
- Någons stereo som dunkar på. En hyfsat mild efterfest någonstans.
- Tidningsbudet som först åker i hissen och sedan går ut genom dörren på bakgården in till trappen brevid.
- Och så småningom då den jävla koltrasten. Som sjunger vackert, men som lik förbannat får mig klarvaken när den sätter igång. Jag har hört att de sjunger för att locka till sig en partner. De är kåta alltså, en vetskap som gör att det är lite svårare att lyssna på dem och njuta...

Vid någon tidpunkt lyckades jag dock driva bort från alla ljud och tankar, för tillslut somnade jag ju uppenbarligen. Sov ca tre, fyra timmar innan jag var tvungen att gå upp och cykla till skatteförvaltningen och hämta en blankett (T 1) och försöka fylla i den. Och det, mina vänner, är inte det lättaste man kan göra. Jag är bra på vissa saker, men siffror är inte en av dem.
Efter flera timmar av knepande och samlande av diverse kvitton - och ett par samtal till skatteupplysningen (som inte heller var så haj på T1- blanketten) så tog jag mina papper och cyklade ner till skattemyndigheten på Kungsgatan för att hoppas att någon där kunde hjälpa mig. Jag var beredd på att gå fram till en sur tant i luckan som skulle väsa åt med med rökar-röst att det inte är deras uppgift att fylla i folks papper, men ack så fel jag hade:

I stället för rökartanten så fick jag hjälp av den antagligen coolaste snubben inom hela skattemyndighetsväsendet. Han hette Håkan och var själv musiker så han fattade min sits och guidade mig genom skiten och hjälpte mig fylla i blankettjävelen. Han verkade bitvis lika förvirrad som jag , men lite koll hade han allt.
Han kände till David & the Citizens och det kändes som en uppmuntran.
Jag tror jag skall ringa Håkan på måndag och se om han kan hjälpa mig med min härliga kvarskatt. If anyone can do it, it's Håkan. He's the man.

Okej. Kom hem och insåg att den kära katten Beppe inte hade någon mat och eftersom vi inte hade några pengar så ringde jag en kompis som lånade oss 200 spänn (jag lovade honom att betala tillbaks när jag blir miljonär.Sucker!)
Så nu är det fest hela jävla helgen! Vi ska korka upp vinare och bre ett fett lager tryffel på våra stenugnsbakade superdyra bröd som vi ska äta till hummersoppan och konjaken och efter det får städerskan plocka undan efter oss Det är inte mer än rätt.

För övrigt är Oppenheimer världens bästa band.