Dagen Efter Dagen Före
Jag satt och glodde på en brittisk talkshow som heter "Parkinson". Han intervjuade bla. Erik Idle - en av snubbarna från Monty Python. Idle berättade en historia om George Harrison som tydligen blev överfallen i sitt hem en gång och knivhuggen i bröstet åtta gånger eller något. Han är illa skadad och håller på att dö, men till slut kommer i allafall ambulans och just som han bärs ut på båren kommer två personer som just skall börja jobba hos honom. Det är första gången de träffas och trots att han är på väg att dö så har han humor nog att säga: "vad tycker ni om jobbet hittills?"
Hahaha..you've got to love it!
I övrigt så är jag ganska bakfull i dag. Jag spelade med Sara på en fest i går. En gammal bekant till Sara som brukar ha en stor fest en gång om året där de bjuder in massor av folk, hyr musikanläggning och har DJ och band som spelar. Det var jäkligt trevligt faktiskt. Opretentiöst och chosefritt. Det behövs inte samma mått av ansträngt yttre när man är i medelåldern och går på fest hemma i någons radhus. Man kan lämna hipphetsfaktorn hemma och det är sååå skönt att inte vistas bland trendiga hippa coola människor. Jag är så jävla dålig på att vara häftig så på något sätt kände jag mig hemma där i går, även om det är lätt hänt att känna sig lite barnslig när man vid 32 fortfarande leker musiker medans övriga festdeltagare är piloter och revisorer och datorexperter och fan vet vad.
Det var kul att spela hur som helst. Jag tycker Saras musik är så jävla vacker och egen och det är riktigt roligt att få vara med i hennes "band". Vi är ju bara två personer och en massa backtracks, men det funkar riktigt bra och jag skulle bara önska att fler folk fattade hur jävla begåvad hon är. Men det är svårt att få folk att komma till den insikten om man aldrig får chansen att komma ut bland folk och spela. När vi var med Oppenheimer i Connecticut och spelade så gjorde vi visserligen inte så bra i från oss, men det var så jävla kul att få vara ute och spela. Jag är med i Sara Culler kan jag säga och få min stolta vuxna min. Du vet vilken jag menar Sara ;-).
Vi hängde med F hela natten. Jösses, den killen vet hur man håller igång hela natten! När vi lämnade festen vid halv fyra var jag fortfarande inte packad, mest lite berusad men värden bjöd på någon Kroatiskt sprit som vi shottade och när vi sedan klev ur taxin vid Möllevångstorget var det som att det slog på. En flaska vin senare (på tre pers) så blev det bara snurrigt och jag kraschade i sängen med mina finbyxor på och allt.
F är en sån där genomreko kille som alltid ställer upp och som jag tror folk tar för givet bara just därför. Det verkar ofta vara så folk gör, eller har jag fel?
Om någon är trevlig och schysst så är det så lätt att trampa på honom eller henne, att bara ta utan att ge något tillbaks. Jag vill inte vara en sådan, jag försöker vara schysst, men gud vet att jag inte alltid lyckas..man försöker hålla kontakt med folk, men det blir liksom aldrig av och fast att de finns i ens tankar så blir det inte mer än just bara en tanke. Jag är dålig på att ringa folk. Det är väl därför jag har så få vänner.
Surfade runt på nätet i dag och ramlade in på Neutral Milk Hotel. Fan vad bra de var. Går inte av för hackor och när jag glodde på en upptagning på Utube så kom jag på att jag för en massa år sedan skrev en låt som jag kallade "Big Parade". En vädigt NMH-ig sak som jag fortfarande tycker är riktigt bra. Jag ska dra tummen ur arslet endera dagen och spela in skiten med blås och hela shabarangen och sedan får den stå som en hyllning till Jeff Mangum och NMH:s genialitet.
Här är en katt som sjunger. Man kan ju se den som en symbolisk bild av Citizens-katten. Sjunger mot alla odds och med starkare röst än innan. Eller något.
Hahaha..you've got to love it!
I övrigt så är jag ganska bakfull i dag. Jag spelade med Sara på en fest i går. En gammal bekant till Sara som brukar ha en stor fest en gång om året där de bjuder in massor av folk, hyr musikanläggning och har DJ och band som spelar. Det var jäkligt trevligt faktiskt. Opretentiöst och chosefritt. Det behövs inte samma mått av ansträngt yttre när man är i medelåldern och går på fest hemma i någons radhus. Man kan lämna hipphetsfaktorn hemma och det är sååå skönt att inte vistas bland trendiga hippa coola människor. Jag är så jävla dålig på att vara häftig så på något sätt kände jag mig hemma där i går, även om det är lätt hänt att känna sig lite barnslig när man vid 32 fortfarande leker musiker medans övriga festdeltagare är piloter och revisorer och datorexperter och fan vet vad.
Det var kul att spela hur som helst. Jag tycker Saras musik är så jävla vacker och egen och det är riktigt roligt att få vara med i hennes "band". Vi är ju bara två personer och en massa backtracks, men det funkar riktigt bra och jag skulle bara önska att fler folk fattade hur jävla begåvad hon är. Men det är svårt att få folk att komma till den insikten om man aldrig får chansen att komma ut bland folk och spela. När vi var med Oppenheimer i Connecticut och spelade så gjorde vi visserligen inte så bra i från oss, men det var så jävla kul att få vara ute och spela. Jag är med i Sara Culler kan jag säga och få min stolta vuxna min. Du vet vilken jag menar Sara ;-).
Vi hängde med F hela natten. Jösses, den killen vet hur man håller igång hela natten! När vi lämnade festen vid halv fyra var jag fortfarande inte packad, mest lite berusad men värden bjöd på någon Kroatiskt sprit som vi shottade och när vi sedan klev ur taxin vid Möllevångstorget var det som att det slog på. En flaska vin senare (på tre pers) så blev det bara snurrigt och jag kraschade i sängen med mina finbyxor på och allt.
F är en sån där genomreko kille som alltid ställer upp och som jag tror folk tar för givet bara just därför. Det verkar ofta vara så folk gör, eller har jag fel?
Om någon är trevlig och schysst så är det så lätt att trampa på honom eller henne, att bara ta utan att ge något tillbaks. Jag vill inte vara en sådan, jag försöker vara schysst, men gud vet att jag inte alltid lyckas..man försöker hålla kontakt med folk, men det blir liksom aldrig av och fast att de finns i ens tankar så blir det inte mer än just bara en tanke. Jag är dålig på att ringa folk. Det är väl därför jag har så få vänner.
Surfade runt på nätet i dag och ramlade in på Neutral Milk Hotel. Fan vad bra de var. Går inte av för hackor och när jag glodde på en upptagning på Utube så kom jag på att jag för en massa år sedan skrev en låt som jag kallade "Big Parade". En vädigt NMH-ig sak som jag fortfarande tycker är riktigt bra. Jag ska dra tummen ur arslet endera dagen och spela in skiten med blås och hela shabarangen och sedan får den stå som en hyllning till Jeff Mangum och NMH:s genialitet.
Här är en katt som sjunger. Man kan ju se den som en symbolisk bild av Citizens-katten. Sjunger mot alla odds och med starkare röst än innan. Eller något.
Comments
Trackbacks