David Fridlund

Den här bloggen började som en humoristisk historia om ensamma äldre män som är arga och agerar ordningsvakt/vaktmästare, men halvägs in i historien så hände det något och berättelsen tog en annan karaktär.

När jag var en liten pojk bodde jag i ett radhusområde i Eskilstuna som heter Stenby. På hörnet av ena längan bodde en man som hette Sven. Alla barnen kallade honom Fantomen, vet inte varför egentligen för han skulle sett jävligt rolig ut i trikåer. (på Parken zoo fanns det visserligen ett Fantomen-land där fantomen själv var en tanig typ och trikåerna hängde löst på honom. Han var inte så imponerande som man hade önskat och han brukade mest skälla med Eskilstuna-gnälldialekt på barnen, att de inte fick röra det ena eller det andra i Dödskallegrottan).
Okej - det blev en lång parentes, tillbaks till Sven.
Sven/Fantomen var gårdens gnällgubbe. Han hade koll på alla som gick förbi och han var jävligt snabb på att komma ut i trädgården och hytta med handen om det var någon som gjorde ett bus. Jag var lite rädd för honom trots att han var gammal och knappast skulle kunna springa ikapp någon utan att få en hjärtattack eller bryta ett ben.

Är det inte så att varje gård, oavsett om det är ett radhus eller ett gårdshus inne i staden, har en Fantomen - en äldre man som ska hålla koll på alla och vråla från balkongen om ungarna spelar boll eller om tonårsgrabben i trappen brevid har föräldrafritt och fest?
Där jag bor nu finns det en sådan man - Leif.
Han har fan stenkoll på allt och alla och hans sätt att kommunicera med oss grannar är genom att klaga på saker. Första gången jag träffade honom var när jag var nyinflyttad i trappen och han kom och ringde på och började hojta om att det var någon som hade ställt en massa cyklar i garaget. Så här i efterhand undrar jag om det kanske bara var hans sätt att kolla vem den nyinflyttade killen var. Kanske han ville bara hälsa mig välkommen?
Grejen med Leif är att han blir röd som en tomat när han hetsar upp sig och blir arg. Jag blir alltid rädd att han ska spräcka ett blodkärl eller något och falla ihop död när han håller på och gormar sådär.

( Här tar berättelsen en annan karaktär, för här tog jag en paus i bloggandet för att gå ner på gården och grilla tonfiskkotletter som vi fått till skänks och efter en liten stund så kommer Leif himself ut på gården.
Vi har blivit tjenis med varandra eftersom jag och Sara grillar ganska ofta, och han brukar komma ut och snacka lite. Just i dag verkar han dämpad och jag frågar honom hur läget är).

"Ja, jag lever ser du!" svarar han.
Jag skrattar till och säger att, jo - det syns ju!
"Ja, det är fantamaj ren tur att jag står här.Jag fick en hjärtinfarkt för 14 dar sen. Hade jag ente hatt sällskap när det hände så hade jag ente stått här i dag."

Leif, arge Leif. Det är första gången jag har sett honom så lugn och stilla. Respekten inför döden, vetskapen om allas vår litenhet har skakat om Leif så till den grad att jag nästan tror han ska börja böla där han står framför mig. Han är tyst och viskar:
"Fyfan vad rädd jag ble."

Ja fyfan vad rädd man blir. Min styvfarsa dog för nästan exakt ett år sedan i sviterna av, jag vet inte vad, men det började med en hjärtinfarkt och jag lär ju aldrig glömma den dagen då han ringde från sjukhuset och berättade vad som hänt. Hur vi stack dit, jag och Sara och skulle hälsa på honom och just som vi kliver in i hans rum så händer något och det blir full aktivitet runt sängen. Han hostar och rosslar och sjuksköterskorna föser ut oss ur rummet.

Sedan sitter vi där och väntar en bra stund innan en sköterska kommer fram och berättar att han körts till intensiven.
Väntan.
Väntan.
Väntan i ett väntrum inte större än en skrubb.
Fyfan vad rädd man blir.

Läkaren kom efter en evighet och gick igenom läget. Som på film. Termer om det ena och det andra. Man fattar inte - men fattar precis ändå.
Fyfan.

För att avrunda det hela: De arga vaktmästargubbarna finns överallt, men de kanske inte är arga egentligen. De kanske bara är ensamma och rädda. Kanske dör de allihop av hjärtinfarkt en dag när ilskan kokar över och de "poppar" en ven. Kanske skulle Leif gjort det också om inte "Han Däruppe" sett till att det blev annorlunda.

Jag tror den tiden är över när Leif skriker åt ungar från sin balkong.