Ja må hon leva. Och annat.
Det stör mig att jag inte ens vet hur gammal hon blev, jag kan inte komma på vilket år hon föddes. 46 - 47 kanske? Det spelar väl egentligen ingen roll ändå eftersom hon ändå är död.
Nästa år är det 10 år sedan hon kastade in handduken,
kilade runt hörnet
eller lämnade in,
eller vad fan man nu använder för metafor för att undvika det obehagliga: tog sitt liv.
Det är märkligt att det är så länge sedan nu. När jag tänker på det känns det så nära inpå.
Så nyligen.
Det är en svindlande tanke att det har gått så många år. Det är så konstigt när man stannar upp och ser tillbaka.
Hon begravdes i juni, en vacker, surrealistisk dag. Solen sken från en klarblå himmel och gråsparvarna sprätte runt i grusgångarna som om det inte fanns ett bekymmer i världen.
Hur skulle de kunna veta?
Hur skulle de kunna veta att hela jävla världen hade kollapsat och tappat innehåll och mening?
Hur skulle de möjligtvis kunna förstå att de som samlats där vid det lilla kapellet inte var där för att det var en vacker dag, som gjord för en picknick, utan för att ta ett gemensamt avsked av en för länge sedan försvunnen person?
"Ja må hon leva!"
Den enes död - den andres bröd, brukar det ju heta och även om det bara blev knäckebröd i slutändan så kan jag lugnt säga att morsans abrubta frånfälle var som en gnista till en tändvätskeindräkt trasa. Jag började skriva låtar om eländet för att hålla mig själv i balans. En av de första låtarna jag skrev efter begravningen var "Your Cool Entrance", en slö vals som hamnade på andra EP:n med citizens. Ett tag rasade låtarna ur mig som ketchup ur en skakad flaska: "Summer In No Man's Land", "Divine", "Song Against Life", "Now She Sleeps In A Box In the Good Soil Of Denmark" och "Something Not Sunlight". Jag vet inte hur många recensioner jag har läst där recensenten skriver "David sjunger om brustna hjärtan och förlorad kärlek - Som om det handlat om flickor - Det gör det i och för sig för morsan blev inte så jättegammal... Hur som helst. Där finns folk som betalar dyra pengar för sådant - Terapi tror jag det kallas. Bättre än att ligga på en soffa.
Sitter och lyssnar igenom "I've Been Floating Upstream Since We Parted" - EP:n och, fan, den är fortfarande jävligt bra måste jag säga. Alla de där tidiga inspelningarna har en charm och en oskuldsfullhet som är oslagbar.
Ibland känns det som att den senaste Citizens-skivan "Stop the Tape! Stop the Tape!" gick förlorad på något vis. När jag lyssnar på den hör jag att det är bra låtar, men på något vis genomfört på ett sätt som skalat bort det egensinniga, det som är hjärtat. Det som jag egentligen handlar om. Kanske försökte vi på något vis vara något annat än vad vi var? Jag är ingen tuff kille liksom och någonstans känns det som att den skivan gör anspråk på att vara tuff. Häftig. Låtarna är vad de är - bra låtar tycker jag, men det är något kliniskt över skivan som gör att den inte griper tag i hjärtat så som den borde göra. Det där skall jag ändra på till nästa skiva. Jag lovar.
I Fredags var det i alla fall morsans födelsedag och i dag är det ett år sedan min styvfar Raul dog. Han sitter där på väggen på ett fotoautomats-foto och ler finurligt mot mig. Det är overkligt, jag tänker fortfarande att han ska ringa endera dagen och höra om vi ska gå och ta en fika.
Men det vore förbannat läskigt om han gjorde det.
Stop the tape är en jättebra skiva. Även fast den inte slår For all happy endings. Vill bara säga att To keep you safe from harm and trouble får mig att känna "det där" som Something not sunlight, Divine och UNtil the sadness is gone får mig att känna. det där som griper hjärtat så att det nästan gör ont.
På tal om citizens...hur ligger det till med hemsidan egentligen?
Jodå Martin - hemsidan skall upp igen, det har varit lite strul med betalningen bara. Snart så...
Intressant att läsa en blogg där allt inte målas upp som ett enda glittrande skimmer, för så är inte livet. Därför jag tycker så väldans mycket om era (David &the citzens) texter, de är inte så där tillrättalagda. Raden "Sister sweet sister, what do you see, don't marry a picture that you never could be" (ur låten All american violent winds) har hjälpt mig väldigt mycket, då jag brännskadade mig för tre år sedan.
Har du fått ihop något band än förresten? Längtar efter en ny skiva att slita ut i cd-spelaren !
Hehu! Själv lyssnar jag på Are you in my blood? och kan inte alls hålla med om vad du skriver. Om Stop the tape! Stop the tape! var utan hjärta så ska du ha beröm för den pacemaker som finns där istället! Även om min favorit fortfarande är Until the sadness is gone-plattan. Och jag håller med Malin, det skulle vara så jävla kul med lite nytt Citizensmaterial i handen. Din blogg funkar dock helt okej som substitut.
Väldigt bra inlägg igen! Väkte jag er när jag ringde på fyllan senast? Synd att våra tider aldrig tajmas, men jag bjuder er till när jag fyller 30 om några år.
kram
/M
"Song against life" är nog en av dom mest känslofulla låtar ni gjort, ett mästerverk men som så mycket annat så krävs det något för att man skall få ut ilska,sorg å saknad i ett sätt som fångar, och jag måste säga att glada låtar blir bra men inget sätter sig lika bra som sorgsna låtar, men jag är lessen för din mor, kan inte tänka mig något värre sätt att bli av med sin mor och såpass tidigt med..men alltid så händer det saker som får oss att totalt tappa grepp om det vi trodde var så stabilt. Jag har inte heller haft en drömresa men den skall jag inte dra upp här.
tack för att du delar med dig, det betyder mycket för många tror jag, och du uttrycker dig bra.
ha en fin vecka
//Adam