David Fridlund

Fredag kväll kvart i åtta, koltrasten sjunger ute på bakgården. Det är något av det vackraste jag vet, men samtidigt kan det vara för jävligt när de sätter i gång på morgonkvisten när man ligger sömnlös.

I natt kunde jag inte somna. Både jag och Sara låg vakna i vad som kändes som evigheter. I vanliga fall brukar jag somna på stört, spelar ingen roll var jag är eller om jag ligger på en soffa eller en hotellsäng. Jag slocknar direkt. Men inte i natt. Jag låg klarvaken och tankarna for som ilskna getingar i mitt huvud, tankar på all vardagsskit som jag på något vänster måste lösa. Pengar och annat. Det gnager, gräver och sliter i mig och det är fan hopplöst att slå sådana tankar ur huvudet när de väl ploppat upp. Speciellt klockan två på natten.

Så ligger man där och funderar och plågar sig själv och som ett brev på posten börjar alla husets ljud göra sig påminda:
- Snubben ett par våningar upp som spelar blues för glatta livet på sin elgitarr ( börjar oftast spela vid halv ett-snåret på natten. En gång höll han ett G i en bluestolva i TVÅ TIMMAR oavbrutet. Han måste ju bara varit stenad).
- Den gamla damen som bor snett ovanför oss och som ligger och skriker "HJÄÄÄLP!" i flera timmar varje natt. Hon är gammal och borde flyttas till vårdhem, men av någon anledning dröjer det.
- Någons stereo som dunkar på. En hyfsat mild efterfest någonstans.
- Tidningsbudet som först åker i hissen och sedan går ut genom dörren på bakgården in till trappen brevid.
- Och så småningom då den jävla koltrasten. Som sjunger vackert, men som lik förbannat får mig klarvaken när den sätter igång. Jag har hört att de sjunger för att locka till sig en partner. De är kåta alltså, en vetskap som gör att det är lite svårare att lyssna på dem och njuta...

Vid någon tidpunkt lyckades jag dock driva bort från alla ljud och tankar, för tillslut somnade jag ju uppenbarligen. Sov ca tre, fyra timmar innan jag var tvungen att gå upp och cykla till skatteförvaltningen och hämta en blankett (T 1) och försöka fylla i den. Och det, mina vänner, är inte det lättaste man kan göra. Jag är bra på vissa saker, men siffror är inte en av dem.
Efter flera timmar av knepande och samlande av diverse kvitton - och ett par samtal till skatteupplysningen (som inte heller var så haj på T1- blanketten) så tog jag mina papper och cyklade ner till skattemyndigheten på Kungsgatan för att hoppas att någon där kunde hjälpa mig. Jag var beredd på att gå fram till en sur tant i luckan som skulle väsa åt med med rökar-röst att det inte är deras uppgift att fylla i folks papper, men ack så fel jag hade:

I stället för rökartanten så fick jag hjälp av den antagligen coolaste snubben inom hela skattemyndighetsväsendet. Han hette Håkan och var själv musiker så han fattade min sits och guidade mig genom skiten och hjälpte mig fylla i blankettjävelen. Han verkade bitvis lika förvirrad som jag , men lite koll hade han allt.
Han kände till David & the Citizens och det kändes som en uppmuntran.
Jag tror jag skall ringa Håkan på måndag och se om han kan hjälpa mig med min härliga kvarskatt. If anyone can do it, it's Håkan. He's the man.

Okej. Kom hem och insåg att den kära katten Beppe inte hade någon mat och eftersom vi inte hade några pengar så ringde jag en kompis som lånade oss 200 spänn (jag lovade honom att betala tillbaks när jag blir miljonär.Sucker!)
Så nu är det fest hela jävla helgen! Vi ska korka upp vinare och bre ett fett lager tryffel på våra stenugnsbakade superdyra bröd som vi ska äta till hummersoppan och konjaken och efter det får städerskan plocka undan efter oss Det är inte mer än rätt.

För övrigt är Oppenheimer världens bästa band.