David Fridlund

Jaha.så var det lördag igen och snart skall jag cykla till jobbet ännu en gång för att fisa runt i pickupen och plocka skräp. Antagligen kommer jag lyssna en hel del på Midnight Oil även idag. De fungerar på något vis så jävla bra när man går omkring sådär som jag gör när jag jobbar. Kanske blir det en och annan platta av något annat band också.

Det är grått som vanligt, luften är tung av fukt och det hänger ett regn i luften som inte verkar vilja bryta ut riktigt ännu. En fågel sitter och piper på gården. Pip. Pip. Pip. Pip. Ett gäng måsar fladdrar upp och härjar över hustaken. I övrigt är det ganska tyst. Möllan ligger bakfullt.

Lyssnade på en dokumentär på P1 medans jag åt frukost, ett program om John Hron, ni vet 14-åringen som blev mördad av ett gäng skinnskallar i Kode för ett par år sedan. Det var en stark skildring må jag säga, reportern pratade med Johns föräldrar om kvällen han dog och om hur i helvete man går vidare efter att en sådan sak händer. Jag beundrar alla människor som klarar av att fortsätta stå upp och fungera efter en sådan sak. Bara att vilja vakna och ta sig upp ur sängen blir ett sådant oöverstigligt hinder när sorgen kapslat in dig, att det är svårt att föreställa sig. John Hrons föräldrar lyckades ta sig vidare på något vis, mycket tack vare att de åkte runt i skolor och föreläste om mobbing och berättade om sin pojke. Det är starkt, jävligt starkt att kunna göra det.
Vid ett tillfälle i programmet frågade reportern om de inte brukade undra hur det hade varit om han inte hade dött. Vad han hade gjort nu? Var han hade bott? Hur han skulle sett ut?och då kom jag att tänka på hur det var i flera år efter att min morsa dött. Jag kunde - och kan fortfarande - komma på mig själv med att nästan förvänta mig att hon ska ringa, eller bara komma förbi här hos oss och sitta en stund i köket med mig och Sara och dricka en kopp kaffe (mycket socker skulle det vara va morsan?) och äta en kanelsnäcka eller något och vi skulle prata om ditten och datten och det skulle inte vara mer med det.
Det kan gå dagar utan att jag tänker på henne, men så plötsligt kan det hugga till i bröstet och en saknad rinner över mig som det inte går att värja sig mot. Då är det lika bra att låta den få vara där hos mig en stund. Det gör ju inget att jag glider in i sentimentalklibbig saknad ett litet tag. Kanske blir jag ledsen och kanske blir det inte mer än en kort minnesblixt som blinkar till och försvinner. Hon finns alltid hos mig. Vissa dagar mer än andra.

Nu kan ju inte jag på något vis jämföra min situation med den som John Hrons föräldrar gått igenom, men pappan sade att hatet, rätt använt, blev en drivkraft för honom. Inte i bemärkelsen att han skulle leta upp de fega asen som mördat hans son och ge igen, utan att kunna ta energin, drivkraften som finns i hat och vända det till något kreativt istället. Jag tror det är samma sak med sorg. Jag tror det är samma sak med vad det än gäller. Tänk om, tänk om...mänskligheten hade förmågan att göra så?vilken annorlunda värld det hade blivit.

Häromdagen jobbade jag i Raoul Wallenbergs park vid kanalen bakom Gustaf Adolfs torg, klockan var inte mycket - före lunch i alla fall. På en bänk intill häcken satt en ensam herre med en burk öl i handen och jag såg i ögonvrån att han tittade på mig som att han ville något. Jag jobbade mig runt buskaget och kom så småningom fram till hans bänk och så fort våra blickar möttes så började han snacka med mig.
"Ja det är fan, folk slänger grajjer på marken när di har en papperskorg en meter ifrån saj. Gör di så himma osse tror du?"
Ja, sade jag, folk är jävligt lata av sig.
"Ja...men ente du. Du har det ändå rätt skönt där du går i solen och plockar."
Jodå. Jag skall säga dig att det här är ta mig fan det bästa jobb jag haft, sade jag. Det är fritt, jag får vara ute och jag får röra på mig.
"Jaa.ja ei ju penschoneirad nu. Sen i november.ja e sextifem.ja det bler litta trist ibland, har ente så mycke å göra...så då bler det en pilsner ibland. En nu åsse en i eftermiddag, himma vid teven."

-Jaha, vad jobbade du med då?

"Jag var byggarbetare.men kroppen orkade ente mer nu.fan, magen e van vid di gamle tiderna, ja bler allti hongrig vid tolv - det sitter i ryggmargen."

Träffar du inte några av dina arbetskamrater längre?

"Jo.vi e ett gäng som träffas ibland, men de ei ente ofta."

Hans ögon är vattniga och fast han ler stort och höjer burken till en skål, så ser han bara ledsen och tragisk ut och jag kan bara tänka mig hur jävla ensam han är i livet. Han blir ju skitglad av att prata med mig i två minuter, så då kan man ju gissa hur det står till.

Vi säger hejdå och jag går vidare. Lämnar honom där på bänken med sin öl, sina vattniga röda ögon och sin ensamhet.

Äh, den här bloggen håller på att urarta till ett tårkalas. Jag bryter här.