Snart kommer hösten och tar oss.
Framme på Centralen och jag tränger mig ut i folkhavet på perrongen, åker upp för rulltrappan och går vidare ut i den där förhatliga gången. Vykortsmannen är inte där, men hans röst ekar ändå i mitt huvud. "Vykort! Vykort!" Senare blev det: "Bingolotter! Bingolotter!"
Jag går upp för trapporna, kommer ut i vänthallen, tittar bort mot ringen och den första person min blick träffar är den allt mer gråhårige mannen med ryggsäck som är min far. Han är sig lik. Lite mer grått hår för varje gång vi ses, bara. Han tittar sig omkring och ser mig just som jag är framme vid honom. Vi kramar om varandra, det känns bra att ses. Det gör det alltid. Vi har undan för undan lirkat oss närmre varandra genom åren. Det har tagit tid och det tar tid framöver, men det finns en ömsesidig förståelse nu som inte fanns innan. Jag tror vi har vuxit upp båda två i viss mening. Jag hade en tävling förut tror jag, en tävling i envishet. Jag har lagt ner den nu, den var inte intressant längre för den gjorde mig bara arg och kantig. Avig. Brorsan tävlar fortfarande, men det måste vara ensamt nu när alla andra har hoppat av och kastat in handuken. Läggmatch. Okej okej okej - du vann! Du kämpade längst. Du kom inte längre än någon annan, men du höll ut längst och det kan ingen ta ifrån dig.
Vi tar en kaffe på Centralen, mitt i myllret av människor som alla skall någonstans eller kommer någonstans ifrån. Det är märkligt att möta dig här. På neutral mark. Eller något. Nej, vi är dåliga på orden, man känner hur det bubblar liksom, men det silas ganska hårt och sipprar ut i små små droppar istället. Antagligen är det det bästa. Något litet steg framåt för var gång, eller hur?
Vi går ut och promenerar över Vasagatan, förbi Nils Ferlin statyn som står där uppe och tänder sin cigg, eller vad han nu gör. Jag har sett honom hundratals gånger men ändå kan jag inte riktigt minnas. Vi går förbi Sergels Torg, detta schackrutiga skitställe och vidare förbi Kungsträdgården och ner till Nybroplan. Vi går för långt och vänder tillbaks mot Skeppsholmen och Moderna Museet som är vårt mål. Det kostar 80 kronor att gå in. Farsan betalar. Så strosar vi runt därinne ett tag och efteråt är vi helt överens om att det som gav mest var ett rum med svenska konstnärer, bla. Olle Olsson i Hagalund som blev mitt starkaste minne av alla bilder. Så sprudlande vackra berättelser till målningar. Underbara.
Efteråt äter vi lunch på serveringen, jag tar en Caesarsallad som räcker i evigheter.
Vi sitter där och äter och tittar ut och jag tänker på alla hus som hyser människor och som har hyst en hel befolkning som har kommit och gått. Alla jävla liv, tankar, drömmar, all kärlek och allt hat och alla ord som har kommit och försvunnit och här sitter vi som oändligt små droppar i ett hav som inte har någon början eller slut. Vi är så små, så jävla futtiga? Ord är kanske överflödiga? Vi kan konstatera med en blick eller en rörelse att vi är av samma kött och blod, att han alltid funnits, att jag kommer från honom och att vi älskar varandra så som man gör när man är far och son. Jag vet inte, ibland tror man att man skall säga något som är så välformulerat och på pricken att allt som någonsin funnits och skavt i en relation bara skall vara som bortblåst, utnött, raderat och försvunnet. Men det gör man nog inte. Och det gör inget. Vi vet var vi har varandra nu. Det tog lite tid att komma dit, men nu är vi där. Det som är kvar nu är bara lite finputs, lite tillrättaläggning av saker och ting.
Vi går ut från museet, det har gått ett par timmar, och vi går tillbaks mot centralen. Hans tåg kommer. Vi säger hejdå, kramas och går åt skilda håll. Jag stannar och vänder mig om, ser honom gå mot perrongen och det finns bara värme i mitt bröst. Taggarna är ute nu.
Vi är så små, så jävla futtiga. Spendera inte din korta tid på jorden med att träta och klanta till det med de som du älskar. Gör det inte. Det är inte värt det.
Efteråt tar jag tunnelbanan till S:t Eriksplan och köper Postal Service och Radical Face. Två fantastiska skivor.
Nu är jag i Malmö igen och här är det festival med grillat kött i varenda hörn. Snart kommer hösten och tar oss.
Tack för lunchtårar och för Radical Face.
Du ska inte vara knäckt på att Radical Face är bra som du sade en gång - Du gör minst lika bra musik själv.
Relationer är fina och bör vårdas. Jag kan komma på migsjälv att vara vemodig till sinnes när jag tänker på folk jag håller kära. Det är något vemodigt i insikten av kraften som det innebär att älska någon -- ett liv -- så kort och så skört.
Hoppas att drularna på stan inte har drulat så mycket som de brukar under denna infernaliska vecka som är MalmöFestivalen...
Ses vid två!
P&K,
Sara
Såg att Kinaresan inte blev av. Synd! Hade verkligen sett fram emot att få se er här borta i öst. Men jag går runt i Hongkong och gör reklam för dig och er med Beppeväskan. Snyggare väska går inte att få! Louis Vuitton kan slänga sig i väggen ,-)
Hoppas jag kan "hitta" min mor någon gång i framtiden.
Ja Kina hade varit kul...men, det blir väl i ett annat liv kanske. Kul att du gör reklam för oss - det uppskattas!
Ja du, det är många som aldrig hittar fram till varandra och det är sorgligt...hoppas det går vägen för dig Makkadam!
Hej David!
Fint att det ordnat upp sig i relationen, visst är det skönt när det börjar lösa sig. Jag hade träff med min släkt för en månad sedan i Lenhovda (2 mil från Åseda). Det var härligt att träffa alla syskon och deras barn, vi drack vin och sjöng sånger.
Men andra relationer är svårare att laga och jag får ett välriktat hugg i bröstet när jag tänker tillbaka...