David Fridlund

Jaha, så har då slutligen den gamle Ingmar Bergman gått och dött och jag har länge tänkt att den dagen det händer så kommer det tjatas och ältas sönder och samman och det är okej, för vad man nu än tycker om hans filmer och pjäser och annat så var han jävligt duktig på det han gjorde.
 Jag blev faktiskt riktigt rörd när Peter Stormare satt och grät framför kameran, det är något med skäggiga män som gråter som får mig ledsen. Antagligen beror det på att farsan har skägg och att jag på något undermedvetet plan ser honom gråta framför mig.

Bergman sade iallafall en gång att han hade bestämt sig en dag för att han skulle bli bäst i världen på det han gjorde, no matter what och fan vad jag önskar att jag hade den drivkraften. Att bara bestämma sig och sedan inte låta sig nedslås eller stoppas av något. Att brinna så starkt att det helt enkelt inte finns något som kan stoppa mig. Det vore skönt. Det vore skönt att aldrig tvivla. Det vore skönt att aldrig darra på rösten, att bara se framåt och att aldrig vara rädd. Det vore skönt. Jag har aldrig satt mig ner och bestämt mig för någonting sådär..saker har bara blivit. Det bara blev att jag började på konstskola eftersom det inte fanns något annat alternativ efter att jag gått ut nian. Det bara blev att jag fortsatte med konst i fem år eftersom jag trivdes med det och tyckte det var utvecklande och spännande. Det bara blev att jag flyttade till Stockholm, det bara blev Komvux och det bara blev Malmö efter fyra år i huvudstaden eftersom det fanns lediga lägenheter här nere. Allting bara blev. Det bara blev att jag startade band och det bara blev att det gick ganska bra. Jag har aldrig satt mig ner och bestämt mig, men det kanske är på tiden att jag gör det. Jag måste bestämma mig för om jag skall fortsätta tro att det jag gör är bra och intressant och tillräckligt roligt för att vilja spendera all min tid och kreativitet på det, eller om det är dags att lägga ner den här skiten och bara leva ett normalt liv. Nu vet jag ju att jag faktiskt kan klara av att få ett riktigt jobb. Jag vet också att jag klarar av att gå upp varje morgon utan att vilja ta livet av mig när klockan ringer.
Det här bandet som jag driver...den där kattsilhuetten som stirrar på mig från väggen...det vill ha något av mig, men jag vet inte om jag har drivkraften, elden, viljan, orken att hålla på med det mer...jag vet inte om stunderna av kickar, belöning eller vad man vill kalla det väger upp allt jävla slit, all planering, all tankeverksamhet och all jävla kraschad ekonomi som det kräver...jag önskar att jag hade bestämt mig för länge sedan att jag skulle bli bäst i världen på något, jag önskar att jag inte hyste skuggan av ett tvivel, att jag var en Gallagher, men jag tror inte jag är den typen av person bara. Frågan är om det behövs?
Bergman sade också ( fritt tolkat av mig) att det är lätt att gå ut och skriva en handfull låtar eller att göra en film som är enastående och sedan leva på ryktet om den där enda riktigt bra grejen. Det svåra är att fortsätta göra bra saker om och om igen, att hitta ett sätt att utmana sig själv och att våga söka, leta och tvivla.
Jag hoppas att jag tillhör den senare kategorin av personer. Jag hoppas att jag inte måste slå mig själv för bröstet och skrika att jag är bra, det kanske räcker med att göra så jävla gott man kan?