David Fridlund

Nyss var det måndag och strålande solsken hela dagen. Jag var ledig och vad bättre kan man ha för sig på sin lediga dag än att hjälpa en god vän att flytta? Vi var tre pers som var involverade i arbetet med att flytta ett hem från en plats till en annan. Från S:t Knuts Torg till Kirseberg närmare bestämt. Nu är inte jag typen som gnäller över sådana projekt, jag tycker om att röra mig och att använda kroppen. Lite svett har ingen dött av. Mycket svett däremot, det är en annan femma. Anyway - vi kånkade och bar och efteråt blev vi belönade med pizza som vi smällde i oss på fem röda, sedan flyttade vi 22 kartonger med böcker och annat från ett källarförråd till ett annat innan vi var klara med allt och fick kvällens andra belöning: kräftor och öl. Det slank ner trots degen i magen.
Det är ett lugnt ställe de har flyttat till, när vi satt där på bakgården och det började mörkna så var det inte ljudet av fylla, klirrande glas och yalla yalla bilar som man hörde (yalla yalla bilar är benämningen på bilar som stryker förbi nere på gatan utanför vår balkong och som spelar väldigt hög arabisk musik medans förare och passagerare spanar på folk, mest på tjejer), utan suset av löv som darrade lätt i kvällsbrisen, koltrasten som satt i en tv antenn och jollrade, samt svalorna som pep och tjattrade, jagade och dök högt ovanför hustaken. Skönt och stilla.

Nu är det plötsligt onsdag och jag har jobbat morgonpass dvs 05-14. Det var så vackert i morse när jag cyklade till jobbet och staden sov och det luktade underbart i luften. Solen var precis på väg att börja gå upp och himlen var som en kuliss som bjöd på hela färgskalan från svart till ljusblått.vackert, vackert...
Lite senare på dagen när jag var på Värnhemstorget blev jag stoppad av en kille som kom fram och undrade om inte jag var David Fridlund och, jo - det kunde jag ju inte neka till. Han berättade att han hade alla våra skivor och att han sett oss på Malmöfestivalen en gång utan att veta vilka vi var och att den spelningen var en av hans bättre upplevelser. Sådant värmer en ärrad musikers hjärta! Det höll mig pigg i flera timmar. Tack!

Och nu för en liten stund sedan mötte jag Nisse. Nisse som spelar saxofon lika enkelt och vackert som vanliga människor andas när de sover. Han är en riktigt skön lirare. Han är faktiskt med och spelar på en låt - "A 1000 Questions For You" på senaste Citizens skivan. Han sa att han letar lägenhet och när vi skiljdes åt kom jag att tänka på när jag var 20 och bodde i förort till Stockholm och var runt med hemmagjorda lappar som jag satte upp överallt om att jag letade lägenhet. Vilket tröstlöst projekt. Ingen ringde, det enda som hände var att jag fick skäll av en gubbe som tyckte jag förstörde "hans" port eftersom jag tejpade upp en lapp på glasdörren. Han tyckte jag skulle ta ner lappen och när jag inte ville det så hotade han mig med att han faktiskt hade mitt nummer på den där lappen och att jag skulle få betala vad det kostade att tvätta bort tejpen...gubbjävel! Det sa jag inte, men det borde jag kanske ha gjort. Jag ser sådana där lappar sitta upptejpade lite varstans häromkring och jag tycker så synd om dem som satt upp dom. "Trevlig tjej söker etta...skötsam och ordentlig..." "Kille 22 söker coola människor att dela lägenhet med.." etc. Den tiden är bakom mig när jag sökte lägenhet med lappar och det är jag glad för.
Och nu är jag trött på att skriva.

En sak till bara: tack till er som skriver och muntrar upp mig - det betyder mycket!