David Fridlund

Snart smäller det - i morgon åker vi till stockholm och börjar spela in!

Jag jobbar som bekant som brevbärare för att försörja mig. Min ingångslön är 16000:- / månad innan skatt.
Min chef och tillika Postens VD har en ingångslön på 900 000 :-/ mån.

Är det bara jag som tycker att det är helt otroligt sjukt att någon har en sådan månadslön?
Någonting är väldigt fel när man betalar ut sådana löner. Vad har han gjort som rättfärdigar sådana fantasisummor? Kanske har han revolutionerat Postens organisation och därmed ökat effektiviteten på ett sätt man bara kunde fantisera om kunde ske?
Kanske är han Jesus och kommer att rädda oss alla?
Inte vet jag, men i mina ögon ser det jävligt illa ut.

Någonting måste göras, sådana här saker kan man inte bara knyta näven i fickan och muttra i fikarummet över för det här är så jävla fel.
Postarbetare  i hela landet - förenen eder!

Jag drömde en vääldigt märklig dröm om att jag och Sara skulle koka kräftor, men det var bara en kräfta och när vi hällde av vattnet och det var dags att äta så levde den fortfarande, den krälade omkring och mådde inte så bra. Ingen av oss klarade av att slå ihjäl den och plötsligt var den jättestor, den växte och växte tills den var stor som en bil och helt logiskt så var den plötsligt en bil och det satt en kvinna i den och ett barn i baksätet och kvinnan försökte starta bilen men den gick inte igång för den var ju egentligen en kokt kräfta men hur fan förklarar man det för någon som bara vill ha igång biljävelen och köra dottern till dagis? Vi knackade på rutorna och vinkade och gestikulerade, men hon trodde nog att vi försökte råna henne för hon ignorerade oss i allafall totalt tills hon lyckades få fart på bilen/kräftan och sakta köra iväg.

Snurrigt. Vad går jag på som gör min hjärna sådär?

Fredag. Tagit en afterwork öl med min farsa som är på besök. Den slank ner i magen fort som en kokt kräfta. Det hade varit gott med en till, men istället höll vi oss till den gamla trötta klyschan om att "...bara ta en öl..."

I en trapp som jag delade ut post i idag så hade någon lagt en hundbajs utanför någons dörr. Det luktade inte så gott. Jag undrar vad lägenhetsinnehavaren ifråga hade gjort för att förtjäna något sådant...?

Jisses vad dagarna går fort hela tiden! Tiden springer iväg, men när händer det något? Jag tänker ibland att jag ska blogga lite, men sedan slår mig tanken att jag har ju för fan inget att skriva om.
Måndag: körde ut reklam till de olika slingorna, delade ut reklam på Ängelholmsgatan, Möllevångsgstan, Slöjdgatan. Hur kul blir det att läsa om?
Det är därför jag låter bli att skriva.
Förra veckan sålde jag min elgitarr, så nu blir det ingen mer elektrisk musik på ett tag. Den gamla trotjänaren akustisk gitarr får vara med lite istället, men framförallt är det pianot som står i centrum på de flesta nya låtar. Av alla de låtar jag siktar på att spela in till skivan så är nog 11 av 14 pianobaserade. Det går i cykler det där med vilket instrument som står i centrum.Sista Citizensskivan t.ex. var nästan helt baserad på elgitarr. Inga låtar till den skivan skrev jag på piano - kanske som en motreaktion på soloplattan som ju nästan helt var pianobaserad den med.

Jag har gått in i en kokong nu när mörkret sänker sig över oss redan vid halvfemtiden. Det är tungt och trist och jag försöker tänka ljusa tankar för att överleva. När jag var yngre brydde jag mig inte så mycket om mörkret - jag kunde till och med uppskatta det, men det gör jag inte längre. Jag har blivit som en pensionär. Snart flyttar jag till Kanarieöarna och sitter på min veranda och dricker Gevalia i skuggan under ett parasol, gnäller på värmen och talar väl om Sverige. Hehe.

Bra saker den senaste tiden:
Barack Obama - jag fick rysningar när jag såg tv-bilderna från segertalet. Det är svårt att fatta att vi faktiskt får uppleva en sådan historisk händelse som en svart president i USA. Som heter Hussein dessutom. Det är så mycket större med politiken där borta, det betyder så mycket mer på något vis, och det var fantastiskt att få se människornas hopp och genuina glädje i deras ögon.

Håkan Hellström - såg programmet med Håkan i "De kallar oss artister". JAg har alltid hyst en enorm respekt för honom som låtskrivare och som person och den respekten är obruten. Håkan regerar. En av få svenska artister som går sin egna väg utan att slicka uppåt och sparka neråt!

Jag är frisk. Gjorde en totalkoll av alla mina värden och det visade sig att jag mår prima. Kan jag nu bara lura hjärnan också så klarar jag den här vintern också!

Lite sämre - min dator påstår att det inte går att ladda upp bilder från min kamera...så det blir inga bilder från projektet "Malmö by Light". Det hade det blivit om datorn gått med på det.



Nu är den såld...

Äntligen händer det något riktigt kreativt! I slutet av November kommer jag att krypa ner i de underjordiska lokalerna som utgör Fashion Police studion i Stockholm, för att spela in vad jag hoppas kommer att bli en skiva. Jag säger "hoppas" eftersom tiden är knapp (jag kan bara ta 4 dagars semester) och jag kommer att få jobba intensivt för att hinna med allting jag hoppas hinna. Jag har väntat länge på det här och det kommer att bli otroligt kul att få bli sådär maniskt inne i musiken igen och få ägna ett par dagar uteslutande åt mitt eget ego. Att jobba på posten är inte riktigt samma kick ;-)...

Det är ju fortfarande nästan två månader tills dess, men jag kommer att blogga och ta lite bilder och sådär för att hålla eventuella intresserade uppdaterade, när det väl drar igång. Det kanske inte är så många, men jag vet att det finns endel som väntar på att få höra något nytt.

Nu är det Fredag och en arbetsvecka fylld med reklam och post är till ända. Jag ska nu njuta i fulla drag av en kopp kaffe och mina fingrar på pianotangenterna.

Det är Söndag och jag har jobbat ett par timmar extra på posten. Det är lätta pengar och det behövs, som vanligt.
Halva natten har det suttit packade dreads och allehanda lösdrivare nere på gatan och skanderat "Fuck the police" med fotbollshulligansröster.  Jag förstår inte hur de orkar, men så börjar jag bli gubbe också...
Sydsvenskan skriver att Malmö kan bli nordens Venedig. Jag säger "lycka till!". Den här stan är alldeles för grå och trist för att kunna ro i land ett sådant epitet. Hade Malmö haft lite mer framåtanda så hade kanalen redan uttnyttjats mycket mycket mer än den gör i dag. Det finns ju inte ens ett enda litet café som ligger vid vattnet. Visst kan man hyra sig en trampbåt för en timme eller så under sommarhalvåret, men då måste man ju för fan hosta upp flera hundra spänn och det har iallafall jag ingen lust med. Och visst finns det lite trappor där nere där gågatan korsar kanalen där man kan sitta och äta en glass eller dricka en kopp kaffe, men inte fan finns det några mysiga restauranger eller pubar eller caféer precis vid vattnet. Varför utnyttjas inte kanalen mer? Det kunde gjorts till ett fantastiskt turiststråk om man bara hade använt fantasin lite. Jag var precis i San Antonio, Texas. Där rinner en kanal genom stora delar av staden och den är kantad med serveringar och mysiga ställen att sitta och ta en öl eller bara titta på båtarna som glider förbi med vinkande turister. Gör något sådant med Malmö, sedan kan vi skryta om Venedig hit eller dit. Nej, den sure pessimisten David har talat.
Jag börjar bli gammal, det är en naturlig utveckling att börja klaga...
Jag ska sluta gnälla nu.
Jag var precis i Texas på två veckors smester. Vi klarade oss undan orkaner och annat elände och hade bara helt fantastiska dagar. Det käkades mycket god mat och dracks en hel del lokal öl och frozen Margerita. Hamnade på ett litet ställe ute på landet med fantastiska hamburgare, en jukebox laddad med äkta country hurdy gurdy, ett biljardbord och män med hattar och boots. Mysigt och farligt på samma gång, antagligen har det utspelats en och annan hederlig fist figth där under åren.
Jag har blivit en fanatiskt usa (Texas) anhängare och framförallt söderns folk är så otroligt trevliga och glada, det är väl det härliga klimatet som gör att de kan kosta på sig att le mot främlingar, heja och helt enkelt vara allmänt varma mot varandra. Att komma tillbaks hit känns som en smäll på käften. Här hejar de flesta inte tillbaks, kastar bara en oförstående blick och ser ut att tänka "hmm, känner jag honom eller va fan hejar han på mig för...?"
Jag kom tillbaks från Texas fylld av värme och optimism och jag sade till Sara att jag tänkte fortsätta vara varm och trevlig  mot Malmöiterna på ett Texasianskt vis, men redan efter en timme var det svårt att upprätthålla det löftet.
Vad är det som gör att folk här hänger med mungiporna hela tiden?
Varför ser så många ut som att de snart ska avrättas, eller kanske snarare att de skulle vilja avrätta någon? Jag försöker verkligen att vara trevlig och glad mot folk, men det är som om det finns en ovilja till det. Folk verkar vara så trygga i sin vresighet att det är näst intill omöjligt att bryta igenom. Det pekas finger i trafiken, det snäses i matkön och det armbågas på trottoarerna. Ok, man läser emellanåt om folk som blir mördade i USA för att de gör en omkörning, men jag säger bara det att hade vi haft likadana vapenlagar i Sverige som man har i USA, då hade vi haft en jävla massa skjutande här, om man ska se till folks allmänna humör och uppträdande emot varandra.

Fan, där satte jag igång att gnälla igen fast jag sade jag skulle sluta. Det är väl för jag är Svensk helt enkelt. Jag jobbar på det där!

Häromdagen skrev jag en blogg om det faktum att jag inte tänker kalla mig David & the Citizens längre. Efter en halv dag skrev "Hasse" följande kommentar (och jag vet att jag egentligen inte borde bry mig, men det är inte första gången "Hasses" åsikt yttras och det får fan räcka nu):

Hasse om David & the Citizens Forever! Kanske senare
...: Ok du är väldigt stolt över ditt numera nedlagda projekt. Fint. När ska du dumpa Yoko? Det är en helt rak/ärlig fråga.
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.230.12.60

Jag har bara ett par saker att säga till dig "Hasse". För det första: människor med din mentalitet tillhör inte de som jag skulle vilja ha som lyssnare, min musik är gjord av kärlek, från hjärtat och är alltså inte riktad till sådana som dig.
Du tror du vet någonting om den så kallade "Yoko", men du har fan ingen aning om någonting så håll dina barnsliga och jävligt elaka "spekulationer" för dig själv. 
När bandet "splittrades" i början av 2007, spreds en jävligt elak historia via en musiksite där hela skulden till bandproblemen lades på Sara. Jag som var centrum i bandet vet ju att det fanns andra orsaker till problemen. Jag tror att alla som har något i huvudet förstår det också, men tyvärr sprids ju skvaller och förtal fortare än vinden och jag, men framförallt  Sara har mått jävligt dåligt av det som skrevs. Det hugger som knivar. Så du vet det "Hasse".
Jag  gissar att du tillhör "indietalibanerna", de hårdföra elitisterna som sitter och hänger på nätet och slänger hånfulla kommentarer omkring sig på olika nätsidor och forum.
Varenda jävla gång man släpper en skiva och den blir recenserad någonstans så kan man ge sig fan på att en sådan som du fort som fan är framme och hugger med kniven och rackar ner på det man gjort, letar fel och brister. Det är  så jävla tråkigt att bjuda på sig själv när man vet att ni gamar är framme och bara väntar på att få slå till. Gör något själv istället. Försök göra något som betyder något istället för att jaga efter andra.
Det är enkelt att vara kaxig när man sitter hemma vid sin dator och skriver, men ta du och tänk på att  det du gör sårar mer än du fattar. Jag är heller ingen vilseledd idiot som är styrd och manipulerad av en elak flickvän om någon nu trodde det. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag gör. Jag vet hur man skriver bra låtar och jag vet vad min och Saras kärlek är värd.

Detta med att spekulera kring Yoko är dessutom så jävla svagt och uttjatat. Det finns väl egentligen ingen som vet något om Beatles och Yoko/Lennon. Jag tror inte John Lennon heller var en svag människa som vilseleddes av Yoko och tappade kontrollen. Det är bara svaga människor som tar till sådana argument för att "bevisa" något.


Jag kommer inte fortsätta tjafsa om det här mer så fler hånfulla kommentarer kommer inte publiceras.

Hej Malmö, ditt grådaskiga gamla mähä. Du bjuder på moln idag, moln som hänger ner över staden som snötyngda granar som hukar under tyngden.
Jag kommer att lämna dig om du inte skärper dig. Kanske lämnar jag dig ändå, du har fått många chanser av mig.

Det är söndag och jag njuter en långsam utdragen frukost på balkongen. Jag kanske inte är kär i Malmö längre, men den här balkongen älskar jag.

I går var jag och Sara i Köpenhamn för att bli fotograferade till ett skivomslag. Det ska bli en vinylsingel, ett projekt som startade för över ett år sedan (ett och ett halvt snarare...) det har varit många turer kring det hela och tiden har runnit iväg som den så ofta gör, men i går togs det lite bilder iallafall. Killen som höll i kameran är en dansk snubbe som vi har mailat med under flera år, han är en kille med ett hjärta av guld och han har alltid varit otroligt uppmuntrande i stunder när det varit mindre bra med självförtroendet.
Jag har ingen aning om ifall vi såg bra ut eller om vi bara lallade runt och såg ut som två vilsna själar, det kändes lite så - det är alltid jävligt konstigt att bli fotad sådär - men jag litar på Anders omdöme och förmåga att skapa något vackert ur något litet...

Köpenhamn är fint. En dag ska jag bo där.

Första  gången jag träffade Sara var också första gången jag gjorde en spelning med David & the Citizens. Det var den 6 maj 1999 Hos den blinda åsnan, i Malmö. Jag hade rockabillyfrisyr som var lätt orangefärgat och jag satt väl där ihopträngd bakom mitt piano i den lilla lokalen. Jag kommer inte ihåg ett dugg av själva spelningen, men jag minns tydligt när jag gick av "scenen" hur en tjej kom fram och sa att hon tyckte min musik var jättebra.  Jag var så glad och stolt. Jag visste inte det då, men den där tjejen skulle bli min tjej så småningom.
Det där var nio år sedan, faaan vad tiden flyger iväg, och nu har vi varit tillsammans i sju år, förlovade sedan november 2007 och gifta sedan den 27e Juni 2008!
Vi blev "äkta makar" som det så fint heter vid en kort ceremoni på rådhuset i Malmö i Fredags inför en skara av sisådär en fjorton familjemedlemmar och pojkvänner. Vi hade gäster från Eskilstuna, Kina och Usa. Fin geografisk spridning alltså. I duggregn kom vi ut på trappan till den obligatoriska fotograferingen och mingelstunden. Resten stannar som en hemlighet hos mig, för jag behöver inte berätta varenda jävla detalj, eller hur?

Festligheterna tog slut fort, helgen likaså och nu är det måååndag igen och jag har jobbat som vanligt. Allt är som vanligt, förutom den där lilla detaljen att jag har en guldring på mitt finger och den värmer så jävla gott!

Hur ska du göra för att andas?
Hur gör du för att inte falla ner i det evighetslånga mörka?
Tiden, tänker du, är lång nog för att hinna allt och lite till. Tiden räcker och blir över.
"Jag går till jobbet idag och om jag orkar gör jag något av det jag vill göra egentligen. Efter jobbet."
Så går dagarna och orken tryter, det finns för lite tid kvar för att göra något kreativt på de få timmar du har mellan jobb, handla, laga mat, diska och plocka.
Dagarna går och ju fler dagar som går, desto mindre angeläget känns det där andra. Vad var det nu? Vad var det som du drömde om som var så viktigt?
En gång hade du gått över lik, försummat allt och alla bara för att få ägna en hel dag åt det. Det där andra. Det som höll dig levande, det som var du.
Men nu.
Nu är det mer som om det hörde till någon du kände en gång i ett annat liv. Det är som om dagarna suger det ur dig. Inte mycket, inte fort, men lite åt gången, en gnutta varje dag, en tesked. En munfull.
Till slut kommer en morgon när du inte bryr dig längre, när det inte spelar någon roll om du får tillbaks det där andra igen.
Det är så mycket enklare att gå till jobbet, jobba, komma hem och äta, titta på tv och sova. Släpper du bara taget om det andra och låter vardagen omfamna dig så slipper du ha ont av att längta efter det så förbannat. Det är enkelt och bekvämt när du väl är inlindad.
Att slippa längta. Där är nyckeln. Där har du din nyckel. Sätt den i låset, vrid om och kliv in i en enklare tillvaro. Glöm bort det där andra.
Du frågade ju, undrade ju hur man gör för att andas, för att inte falla ner.
Det är enkelt. Finns det inget att falla ner ifrån så kan du inte falla.
Har du bara det vanliga så har du ingen längtan efter något annat. Har du aldrig planterat in det där andra i bröstet så kan det heller inte ligga därinne och bli infekterat, bulta och värka.
Då har du bara jobbet, maten, teven och sömnen. Och sömnen blir lång och djup och du slipper vakna med ett ryck och du slipper hålla dig för bröstet för att det gör ont. För det fanns aldrig något annat ändå.

Han kommer hem på fredagskvällen,
har handlat två folköl på kvartersbutiken, som han har i en genomskinlig plastpåse
i ena handen
portföljen i den andra, medan han med sin sneda rygg håller upp dörren för sin fru.
De bor på andra våningen snett över gatan
och jag har aldrig sett dem med någon annan

fast de ser så snälla ut.

Jag ser dem diska i köket
jag hör dem bråka högljutt i bland,
parkera bilen under vilt gestikulerande,
komma hem med matkassar
och en öl på fredagen.
Deras fönster står öppet och de dansar till Buena Vista Social Club
och de ser lyckliga ut
och nedanför på gatan kämpar sig en överviktig man i rullstol fram i solen
svetten glänser i hans panna.
I knäet har han en femliters tetravinare.
Hem till ett glas rött.
På fredagen.