David & the Citizens Forever! Kanske senare...
Den där katten ritade jag 1999 när jag skulle göra ett omslag till en demoinspelning och den har hängt med sedan dess, faktum är att den varit med på så gott som samtliga produktioner som kommit ut i namnet David & the Citizens.
Inför en tidig turné tryckte vi upp ett gäng med den där affischen och var vi än kom, lyste Beppe -siluetten tydligast av alla affischer som satt uppe på väggar och plank runtom i landet. De där stirrande ögonen var svåra att undgå.
På Hultsfredsfestivalen 2002 blev nästan alla affischerna nedplockade av folk som, antar jag, ville ha dem hemma. Ett fint betyg för en affisch och för ett band också för den delen.
David & the Citizens har varit mitt skötebarn ända sedan jag kom på namnet tidigt 1999.
Jag skulle göra min första spelning i Maj det året och jag var ju tvungen att kalla mig något. Jag funderade länge, men bra bandnamn är inte så jävla lätta att komma på. En dag satt jag i replokalen som tillhörde First Floor Power, nere vid järnvägsspåren vid Värnhem i Malmö. I ett hörn låg en manual till en radiosändare. Överst stod det: Citizens band Tranceiver (eller receiver, gud tiden har gått och minnet är suddigt…) och då kom jag på att bandet skulle heta David & the Citizens band Tranceiver. Efter en stund ändrade jag till David & the Citizens Band och efter ytterligare några dagar blev det kort och gott David & the Citizens. Namnet var satt. Jag var nöjd. En av mina bästa vänner hatade namnet och skrattade högt: "Det var det sämsta namn jag hört, ska ni verkligen heta så!?"
Ja, så blev det.
I nästan tio år har jag ägnat i stort sett all min tid på det här bandet, redan innan det hade ett namn upptog det all min vakna och en stor del av min sovande tid. Jag har verkligen lagt ner allt jag haft i form av tid, pengar, kärlek och kraft i att hålla på med musiken. I ärlighetens namn har det gått väldigt bra.
Jag minns att jag drömde om att en dag få ge ut en skiva, att en dag få spela på en festival, att få åka på turné, att få beröm och uppmuntran för mina låtar och när jag ser på de gångna åren så har jag faktiskt fått allt jag bad om och jag borde vara nöjd. På ett sätt är jag det också, på ett annat är jag fruktansvärt missnöjd.
Missnöjd eftersom sättet jag skildes från mina gamla bandmedlemmar var så fruktansvärt jobbigt och omtumlande. Missnöjd eftersom det som alltid har varit den allra största glädjen i mitt liv - musiken - de sista två åren eller så, förvandlades till något som bara blev tyngre och tyngre att bära. Det som var roligt ersattes mer och mer av skit.
Jag upptäckte på det mest brutala sätt att man aldrig kan veta var man har människor.
På ett positivt plan har jag lärt mig att jag i framtiden kommer att vara väldigt noga med att bara jobba med folk jag tycker om och kan lita på i alla lägen.
Nu sitter jag här, ett och ett halvt år efter det att vi skildes åt och jag har skrivit en massa nya låtar som tillsammans kommer att bilda en fantastiskt fin skiva en dag.
Beppe tittar på mig från den där affischen och det känns i mitt hjärta att det är dags att gå vidare nu.
Jag kände länge att jag hade ensamrätt till David & the Citizens (och det har jag naturligtvis, det var alltid mitt band, mina låtar, texter och arrangemang, därav namnet…), att det var mitt forum för att skapa musik. Mitt soloprojekt kan man kalla det. Efter att vi gick skilda vägar, jag och de andra, fortsatte jag att göra David & the Citizens-musik, ingenting hade ändrats för mig gällande under vilket namn jag skulle gå.
Citizens forever!
Nu känns det mer som om jag höll fast vid namnet för att ingen jävel hade rätt att ta det ifrån mig, ingen mer än jag hade (eller har) rätten att kalla sig David & the Citizens.
Ja, jag har älskat citizens, jag har varit stolt och nyfiken med citizens. Det är bara det att jag känner mig mer som David Fridlund än som David & the Citizens nu. Jag förknippar inte mina nya låtar med Citizens. Jag vill starta om, jag vill känna mig inspirerad och nyfiken och att kalla mig David & the Citizens känns föga inspirerande just nu. Därför tar jag här och nu beslutet om en lång paus från David & the Citizens. Kanske får jag lust att väcka citizens till liv igen en dag, men som det känns nu kommer det dröja väldigt länge.
Jag älskade Citizens och jag är otroligt stolt över vad jag åstadkommit under åren, men det är dags att gå vidare.
Jag vill verkligen säga tack till alla er som har följt Citizens, som har lyssnat och dansat, sjungit med på spelningar, eller ni som kommit fram och pratat med mig och berättat vad musiken har betytt för er. Alla ni som älskat David & the Citizens tackar jag från botten av mitt hjärta!
Jag heter David Fridlund och det är dags att sluta blicka bakåt och se framåt istället!
Nästa skiva, för det kommer en skiva någon gång på något vis, kommer att vara en David Fridlund skiva och jag hoppas ni vill följa med mig på min märkliga, krokiga väg genom livet och musiken.
För den som vill köpa en fin och helt ny tröja, den sista tröjan som tryckts upp med Beppe katten på, rekommenderar jag att du går hit: http://fpstore.webblogg.se/2008/may/david-the-citizens-t-shirts.html
Mitt gamla skivbolag trycker tydligen fortfarande upp tröjor, men om du vill stötta mig på något vis så är det hit du ska vända dig.
Bra skrivet David och lycka till med solokarriären! Kommer vara på front row när d&tc kör igång igen!
Jag levde på hoppet ett tag. Jag levde på den svarta Beppeväskan. Beppe har varit med mig Asien runt nu. Hong Kong. Japan. Kinesiska muren. Thailand. Halvvägs in i Burma. Fästena är helt sönderslitna och har lossnat på två ställen trots den förstärkta sömmen. Säkerhetsnålar har fått hålla ihop Beppe. Säkerhetsnålar har hållit ihop mitt hopp. Det är fläckar av bläck i botten efter en penna som har läckt. Mina valkar har slitit sönder handtagen som nu ser malätna ut. Beppe har fallit isär mer och mer. Folk har sagt åt mig att byta ut Beppe men icke! Med naiv envishet har jag hållit fast. Men nu släpper jag. Det är framåt vi ska se. Det är med stor nyfikenhet vi ser framåt. Det är snart bara invånare i våra minnen.
Beppe kommer få en sax i sig och ramas in. Hängas upp på väggen i den minimala stundetcellen för utan Beppe hade jag varit någon annan. Med smutsig stolthet ska han hänga och göra allt rent.
Allafulaord vad jag ser framemot din framtid David och det du kommer dela med dig av den.
David! Jag har aldrig skrivit här men uppskattar din musik mycket! Du skriver fint på din blogg, väldigt personligt! Jag bor i Atlanta, Georgia, i USA och fast du verkar komma till den amerikanska södern snart antar jag att du inte kommer hit och spelar! Jag hoppas verkligen att du får tid och ro och pengar att spela in en ny skiva snart!
Hejhej,
tråkigt med paus från citizens, men får hoppas på nytt från fridlund snart då!
Laddade ner och lyssnade på Anders & Måns här om dagen (världens bästa radioprogram). Det var deras allra sista avsnitt som de sände från Malmö nånstans. Nu hade den jag laddade ner programmet från klippt bort all musik, men jag förstod ju att Citizens var där och spelade några låtar och så även Björns vänner. Sjukt tråkigt att musiken var bortklippt, men det var inte min poäng. Kom nämligen då på att du här på bloggen för ett tag sedan, lovade att berätta lite om just Björns vänner. Börjar bli dags för det nu tycker jag!
//Martin
Det spelar ingen roll vilket namn din musik går under. Det är ändå det du gör som betyder något. Jag kommer självklart följa dig vare sig du väljer att ha d&tc eller david fridlund som artistnamn!:)
Tack för den musik du gjort som citizens. Den har betytt mycket. Precis lika mycket som din soloplatta(och senaste EP:n). Kanske kommer aldrig den där stora breaken när du kan luta dig tillbaka på din musik men fan om någon kan säga att du inte är unik med din musik! Ingen musik skär i min själ(på ett bra sätt) som din. Kanske om 100 år någon hittar en av dina skivor och slår igenom då. Din musik är före din tid :). Skit samma. Jag älskar det du gör så jag ser fram emot vad du än företer dig.