David Fridlund

Det var en jävligt trevlig helg det här! Ska skriva lite om den i morgon och lägga upp lite bilder också.
Men nu är det Söndag kväll och snart kallar sängen för jag ska upp tidigt tidigt i morgon och det är så jävla trist...

Ytterligare två spelningar är nu bokade:

CAFÉ DELUXE, VÄXJÖ 29/5

ROCKBORGEN, BORÅS 30/5

Det är ju redan nästa helg så det är kort notis, men jag hoppas verkligen att några hittar dit.
Jag har sammanställt en slags samlingsskiva över de senaste tio åren, med demoinspelningar som jag gjort - mest outgivna låtar men även ett par versioner av låtar som finns på skiva.
Jag kommer ha med mig  ett gäng till försäljning med mycket vackra hemmagjorda omslag!

Ses!

Hej govänner. Nu är det klart med två spelningar i alla fall:
Debaser Slussen (jag tror att det är slussen, men ärligt talat vet jag inte riktigt...måste nog dubbelkolla detta!)
 sthlm den 5 Juni
Picknickfestivalen, Göteborg den 6 Juni

Det vore hemskt roligt att se lite folk där, så ta er i kragen och to dit era vänner och er själva!

Klockan är ett på natten ungefär och vi sitter här i hotellobyn på frimurarhotellet i Linköping efter en heldag/helkväll med spelning och en tillhörande öl. Ljudkillen var en gammal bekant från tidigare Linköpingbesök, Gert, en av de bästa och trevligaste ljudkillarna i Sverige. Spelningen var bra även om både Sara och jag var lite ringrostiga eftersom vi inte gjort en livespelning på nära nog två år, varken med hennes musik eller min.
Nu ska vi upp och sova och i morgon blir det hyfsat tidig uppgång med bastu och bassäng, kanske t.o.m. en sväng i gymmet, men ärligt talat tror jag det när jag ser det.

Det var en bra kväll i alla fall!

Minnesvärt: Vi tankade bilen i Jönköping och när jag skulle betala visade det sig att mitt kort var tomt. Vad göra? Som tur var hade Sara någon hundring på sitt kort, så tack och lov löste det sig. Vad gör man annars i det läget? Putsar bilrutor i ett par timmar? Eller pumpar de ut bensinen ur tanken?

Äntligen tog tisdagens arbete slut. Det var ovanligt tråkigt idag eftersom vi en gång i månaden har sk. arbetsplatsträff på jobbet och varje gång vi har det påminns jag om varför jag inte läste vidare efter nionde klass - jag blir så jävla sömnig så fort jag sätter mig i ett rum och lyssnar på någon som står längst fram och pratar. Precis som en mattelektion slår sömnen på hårt och skoningslöst.

I morgon ska jag iväg till Linköping för att kompa Sara när hon spelar på ett studentställe, kommer inte ihåg vad det heter...och på lördag bär det av till Eskilstuna och café Sylvia för ett akustiskt framträdande. Det blir tyvärr bara jag, det hade blivit något missförstånd med hur många som skulle komma, så Sara stannar hemma. På det viset räcker gaget till fler räkningar.
Om allt går vägen ska jag dessutom hinna vara i Malmö under Torsdagen och mixa "Diamonds & Photographs" som ska bli första singeln från nya plattan! Det sker på Gula studion i Malmö, tillsammans med Jens Lindgård. Jens spelade in de två första albumen med D&TC och det känns jättekul att få jobba med honom igen. Han är duktig och har en sjuk humor som passar mig perfekt.
Äntligen händer det något!

I går gjorde jag de sista påläggen på min skiva. Det var förresten inte bara jag, vi var ett helt gäng som sjöng och klappade händer påde två sista låtarna som blev klara.
Nu ska skiten bara mixas också!
Sedan är det faktiskt så att det planeras för ett par spelningar, det är inte mycket och inga stora grejor, men det blir nog ett par stycken i alla fall.
Meddelar när det finns något att meddela.

Jag har alltid varit "fel" på det. När jag gick i nian - ett tumultartat år för min del - och det var dags att bestämma sig för vilket gymnasielinje man skulle välja och alla andra valde socail linje eller natur eller vad fan det nu fanns att välja på, så sökte jag in till Bild O Form. Alla tyckte jag var dum i huvudet och flummig. Det skrattades i korridorerna åt det valet, "Du kommer hamna i rännstenen för fan..." sade man åt mig.
Det sket jag ett stort stycke i. Jag var förstörd efter skolan, det fanns ingen kraft i världen som kunde fått mig att söka en vanlig linje. Det var antingen Bild o Form, eller ingenting alls.
Det var egentligen min mamma som fick mig att söka. Hon såg hur jag mådde. Det fanns ju i och för sig många anledningar till varför jag mådde som jag gjorde då. Att morsan var manodepressiv och åkte in och ut på psyket gjorde inte någonting bättre. Att vara femton år, kortast i klassen och inte ha några vänner, var inte heller någon hit.
Så "fel" blev rätt för mig. Jag kom in på Bild o Form och tvärtemot vad mina "kamrater" i skolan hade sagt, blev det inte rännstenen. Jag blomstrade under det där året, växte ikapp allting jag hade förlorat, fick ett självförtroende och ett leende som jag inte hade haft på ett tag.
Jag är så glad att morsan fick in mig på det spåret, fan vet vad som hänt med mig annars.

Ganska många år senare hade jag startat ett band som hette David & the Citizens. Vi stretade på från vårt hörn nere i Malmö. Branschen fanns i Stockholm, det är ju där man ska vara - det kanske är så fortfarande, jag vet inte. Vi gjorde allting själva, hade inga stora bolag bakom, ingen som pumpade in en massa pengar, vi hängde inte i utelivet i huvudstaden. Vi gjorde vår grej bara och lite i taget, undan för undan spreds ryktet till allt fler. En morgon ringde en av killarna i bandet till mig och kom med nyheten att vi var nominerade till en grammis. På något sätt var det helt bakvänt, vi var inte uppe i rövslickarland och jobbade...det kändes faktiskt totalt oväntat att få den där nomineringen. Oväntat men smickrande. Vi skulle åka upp till Grammisgalan, fast jag tvekade in i det sista eftersom det kändes så jävla fejk på något sätt. Vad skulle jag där att göra? På den tiden kostade det ganska mycket pengar för en biljett till grammisgalan, även om man var nominerad. Det skrapades fram och vi åkte dit, satt där i en sal på Berns vid ett bord som delades av ett hårdrocksband från Göteborg, Bert Karlsson och Per Gessle. Vi fick ingen Grammis, den gick till The Knife istället. När kvällen började rundas av minns jag att Per Gessle stod vid kortänden av vårt bort och staplade sina grammisar på varandra för att få dem att ligga ordentligt så han kunde ta med dem.
Den kvällen var ganska "fel". Men rätt på något vis.

Nu har jag gått och gjort det igen. Någonting "fel" som förhoppningsvis blir rätt.
Jag har precis spelat in en skiva, den har blivit jättebra och jag är väldigt stolt över den. Det är nu man - om man vandrar den rätta vägen - ska släppa en singel, boka intervjuer med varenda lite skittidning som finns och få en liten spalt om kommande skivsläpp och inspelningens vedermödor, sedan ge sig ut på en turné i Sverige och spela varhelst folk vill ha en. Sedan kommer skivan strax efter det och man försöker suga ut så mycket som möjligt ur det eftersom "musikbranschen" är död och ett nytt album bara varar i ett par månader, max.
Om man gör "rätt".
Jag gör som bekant "fel" ganska ofta. Det är ganska jobbigt, men jag är ändå stolt över att jag inte slickat någons röv för att ta mig framåt/uppåt i branschen.
Jag har nog fått betala för det, kanske mer än jag egentligen vet och ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade gett mig hän åt det hela så som man ska och borde göra. Känna rätt människor, mingla - nätverka - på klubbar och galor, sjunga in duetter med någon känd artist och sedan göra en coverplatta för att fylla ut en paus mellan tredje och fjärde "riktiga" skivan.

Jag gör så här:
1. Spelar in en skiva.
2.Släpper en singel (helt rätt!).
3. Skaffar ett greencard och flyttar till USA innan albumet släpps. (Helt fel)

Så ser läget ut.
Jag ska om ett par månader ta mitt pick och pack och tillsammans med Sara och vår katt flytta till Texas. Genom Sara (som är Amerikansk medborgare) och hennes släktingar, har jag fått chansen att flytta till USA "på riktigt".
Helt jävla totalt "fel" om man tänker ur ett karriärsperspektiv. I alla fall om man tänker sig en karriär i Sverige.

Jag är trött på allting här. Det är dags att prova någonting annat, man kan ju fan inte jobba på Posten resten av livet och däremellan hoppas på att få lov att vara lite artist också.

Om ni vill se mig live innan jag sticker, så får ni väl starta ett upprop eller något.
Kanhända styrs det upp ett par spelninger, men det beror nog helt på om jag är tillräckligt "het och inne" för att få lov att spela någonstans. Vi får väl se.

Så är det i alla fall. I'm going Texan! Jag vet inte vad framtiden har åt mig/oss, men jag är säker på att det kommer att bli spännande och roligt! Varmt blir det i alla fall, det vet jag med säkerhet.

Om ett par timmar lyfter planet från Sturup till Stockholm. Jag har en del personliga saker att göra när jag är där, men jag ska så klart fortsätta spela in på den här samlingen låtar som ska bli ett album, en skiva. Jag sitter just nu och lyssnar på råmixarna från förra sessionen, i Januari. I dag tycker jag det låter fantastiskt och tror att alla andra också kommer att tycka det. Andra dagar tvivlar jag på alltihop och känner som att jag bara lurar mig själv när jag tror att det är bra låtar. Man blir lätt lite sjuk i huvudet när man är mitt i processen att skapa en skiva, det är jävligt lätt att kastas mellan storhetsvansinne och totalt tvivel. Jag tror det är bra för min mentala hälsa att inspelningen har skett i omgångar, det ger utrymme att se objektivt på hur det låter och vad som bör eller inte bör göras. Jag vet att det kommer bli en fin skiva, det är lätt min starkaste samling låtar på en och samma skiva. Men ändå...vad kunde göras annorlunda? Vad kommer folk att tycka? Ska det sågas eller uppskattas? Det är ju så lätt att sitta och säga att man gör musiken endast för sin egen skull - sådant säger jag också, jämt - men visst fan vill man att alla andra också ska tycka det är bra, att de ska uppfatta det som jag ser som genialt och vackert och bra på samma sätt som jag gör... Jag är stolt och har ett ganska stort självförtroende, men samtidigt är jag livrädd för hur den här skivan när den väl släpps, ska mottagas. En av mina absolut bästa vänner var hemma hos oss i helgen och han fick lyssna på inspelningarna. Hans spontana reaktion var att det var fantastiskt, att jag måste släppa skivan fort, för han vill ha låtarna och lyssna på. Till saken hör att den här killen är den mest ärliga människa jag har träffat. Han skräds inte orden om det är något han ogilllar. En tidig låt med David & the Citizens - "Summer In No Man's Land", hatade han av hela sitt hjärta och han var alltid tydlig med att tala om det för mig. Alltid med glimten i ögat och inte för att såra, bara för att det var så han kände.Han hatade låten. Naturligtvis spelade vi den alltid live om jag visste att han skulle vara på spelningen och flera gånger dedikerade jag den till honom - till hans stora förtret. Som sagt, snart är jag i Stockholm igen och arbetar vidare, det är liksom det enda jag kan göra. Jag längtar tills det är klart och jag får hålla skivan i min hand, titta på den och känna att det är på riktigt.

I dag börjar det - rättegången i fallet med de där piraterna, Pirate Bay. Jag är nyfiken på att se hur det går, hoppas de fälls personligen. Jag håller med om att man inte kan stoppa hela internetutvecklingen med nedladdning osv och jag håller med om att det är fantastiskt smidigt och enkelt och allt det där, men som jag sagt om och om igen - det är inte rätt att förvänta sig att musik/film/kultur skall vara gratis.
Jag förstår inte den föraktfulla attityd som många av förespråkarna och försvararna av Pirate Bay har gentemot sina meningsmotståndare. Jag kan inte förstå att man bara rycker på axlarna åt argument om upphovsrätten och artistens rätt att faktiskt kunna tjäna pengar på sin musik, eller vad det rör sig om för konstform. Det är ju det hela debatten egentligen handlar om - ett sätt att se till att kulturarbetarna får de pengar de har rätt till. Vill folk ha musiken/filmen/boken, så ska de betala för det.
Visst är det ett intressant mål, det här - ingen tvekan om saken.
Jag vet ju som sagt var jag står, jag har min åsikt klar i frågan.
Här om kvällen var det någon ung dam inbjuden till Aktuellt som förespråkade "Piratsidan", och jag blev helt paff när hon pratade, för hon hade verkligen inte ett enda bra argument för sin sak. Det enda som kom ur henne var saker som "...det spelar ingen roll vad som händer..." Arrogant och hånfull i sin framtoning. Men det är ganska ofta den typen av argument man hör i den här debatten, det är den typen av människor som står på barrikaderna och skriker efter gratis kultur, utan att skämmas för att de försöker rättfärdiga stöld med argument som att det är skivbolagen som är bovar och som försöker lura konsumenten. Visst - man borde t.ex. ha sänkt priset på cd skivor ordentligt för flera år sedan, det kanske hade gjort en viss skillnad?
Jag vet inte, men det ska bli intressant att följa "spektaklet" som det har kallats mer än en gång.

I övrigt:

"Konstprojekt" som att spela galen eller trasha en tunnelbanevagn is a no no i min bok. Det borde finnas bättre saker än så att göra. Kallade en samhällsprotest eller något, men kalla det för all del inte konst.

...med folk som sitter i en källare i tio dagar i rad och spelar in musik...? De blir helt sjuka i huvudet. Det har hänt förr och det hände även denna gång - humorn degenererar totalt och havererar, imploderar som ett svart hål. Ingen utomstående skulle förstå ett skit av vad som pågår humormässigt om man kom in i studion efter tio dagar. Det går inte att förstå. Det händer i inspelningssammanhang och det händer på turné. Jag kan inte försvara eller förklara, men så är det. Därav dessa tre herrar:

Davidhitler (jag har faktiskt blivit kallad för diktator av folk som inte har alla hästar hemma...)
 
Dannehitler
 



Mangohitler.



Det fanns förstås stunder av plötslig klarhet och någorlunda beteende också. Ojojoj, I need a haircut...!







Sara sjunger och jag springer runt med kameran och stör.





Bandeko är det coolaste man kan ha - inget ger bättre oljud/vackra ljud!



Låtlista:
Diamonds
Simple Math
Fredagsskåpet (nej, den heter inte så...det är en lång historia...)
Amerikalåten.

Nu är det lördag och jag sitter här på ett fik på Götgatan vid Skanstull i Stockholm, dricker en kopp kaffe och äter vad som kallas en "dansk fralla". Jag vet inte riktigt vad som är det danska med den, men den slank ner i alla fall. Jag somnade strax efter klockan två i natt och vaknade av alarmet 07.30. Jag hade tänkt att jag skulle ta ett morgonpass yoga, men när jag väl hade åkt hela vägen från Saltsjöbaden till Skanstull och kom upp ur tunnelbanan så kände jag att det inte var det jag ville och behövde. Passet började klockan nio, fem i nio kom jag upp ur t -banan och min enda känsla var att jag verkligen hade behov av att bara sitta för mig själv på ett kafé en stund. Att inte ha någon brevid mig, att inte behöva prata med någon. Bara läsa, skriva lite och dricka mitt kaffe i lugn och ro. Okej - jag ska erkänna att jag får ungefär samma känsla av stillhet när jag tränar yoga också, men det är ändå något speciellt med att sitta såhär på ett kafé ( helst totalt ohippt, gärna ett riktigt tantkafé utan ciabatta och latte hit och espresso dit. Bara kaffe. Och köttbullemackor.) 

Det har varit intensiva dagar i studion den gågna veckan och man har väldigt lite tid för sig själv. Det har varit bra dagar och sämre dagar. Torsdagen var ett riktigt jävla bottennapp med krånglande keyboards och annat strul och det tog timmar innan vi faktiskt lyckades göra något vettigt.

 Detta är den stora nackdelen med att vara ett one man band: 

Så länge jag vet exakt vad jag ska göra och har feeling så finns det inga problem, då flyter allting på, men skulle jag av någon anledning köra fast och känna att det inte funkar, att jag inte får några vibbar för vad som ska göras så är det kört. Då finns det ingen annan som kan ta vid ett tag. Torsdagen var en typisk sådan dag där det fattades feeling under långa stunder och när man kört fast och börjar känna sig stressad över det så kommer man ingenstans.

I går var det bättre i så fall. Visserligen började det jävligt kantigt och på grund av vissa ärenden som var tvugna att fixas kom vi inte igång förrän vid två på dagen, men när vi väl kommit igång så blev det jävligt bra. Sara lade sång på "Simple Mathematics" och Danne lade gitarr på två eller tre låtar, vi lattjade med bandekon och reverb och vi fixade härliga chorusgitarrer på olika ställen. När vi sade stopp för dagen vid 23.30 ungefär, kändes det som att det varit en otroligt kreativ dag på det hela taget och fast det var sent innan jag somnade hade jag svårt att sluta tänka på låtarna innan herr Blund ledde in mig i lalaland. 

Det går alltid upp och ner, jag kastas mellan hopp och förtvivlan över huruvida det blir bra eller inte, men efter i går är jag helt övertygad om att detta kommer bli min bästa samling låtar hittills.

Somnade tills sist och drömde att jag var i en stad någonstans och över hustaken svepte ett amerikanskt flygplan från andra världskriget in, en Mustang av något slag fast det såg inte alls ut som en Mustang. Jag trodde först det var ett tyskt Messerschmitt 262, tyskarnas jetplan som de tog fram i slutet av kriget, men det var det inte. Jag sprang längs en gata och tittade efter planet som krängde och svängde omkring och plötsligt tappade det fart och höjd och föll rakt ner på gatan bara ett par meter ifrån mig. Jag fick upp en kamera och tog en bild precis innan det slog i marken. Luckan öppnades och piloten klev ut oskadd. Han hade sina två barn med sig i cockpit också och även de var oskadda. Jag tog upp kameran och tittade på bilden jag tagit, insåg att den var jävligt bra och att jag skulle kunna sälja den till tidningarna, men när jag skulle ta fram den igen så hade den försvunnit. Istället var jag plötsligt på jobbet på posten och tittade på facebook med någon.

Och nu sitter jag här på ett tantkafé som långsamt börjar fyllas med folk som sitter och småpratar med varandra, det klirras av porslin och skedar som rör i kaffet, dunsar mjukt när folk går över den rödmurriga heltäckningsmattan. Stockholm är grått och kallt och jag ska avsluta det här skrivandet, läsa lite i "Hundhuvud" av Morten Ramsland, dricka mitt kaffe och sedan ska jag ta en promenad genom staden bort till studion på Kungstensgatan. Sen ska jag jobba vidare, denna sista hela dag i studion.

 

 

 

De här bilderna illustrerar Torsdagens arbete. En keyboard som stämmer ur sig i tid och otid och en som var snäll och höll sig på rätt sida av lagen.

Sliter mitt hår för att försöka övertyga en Roland Juno 106 om att den inte ska byta tonläge mitt i alltihop. Den vill inte stanna i pitch, utan hoppar ner fyra toner efter en liten stund. Kan bli problematiskt att spela in en hel låt med en keyboard som byter tonläge av sig själv.

Torsdag.
Det var en stressig dag på gamla goa posten, hur mycket som helst att göra och jag slutade 16.06 och cyklade hem med andan i halsen, slängde i mig lite mat och packade det sista innan vi tog oss ner till Centralen. Vi kom till vårt tåg en minut innan det skulle avgå och möttes av en man i orange overall.
"Var ska ni hän?" frågade han med sur min.
"Ehh, vi ska till Stockholm" sade jag och Sara med en röst, lite tvekande och stressade.
"Ente med detta tåget, ska ni ente..." sa overallmannen. "Det är inställt, spår åtta."
Så vi sprang med alla grejor bland tusen andra stressade resenärer till tåget som stod på spår åtta.17.15 var avgångstid. Klockan 18.30 rullade tåget ut. Starkt jobbat SJ. X fucking 2000! Snabbaste tåget i Sverige.
Kom i allafall upp till huvudstaden tillsist och spelade in bas mest hela dagen i går. På kvällen skulle vi gå p åLandet och ta en öl, men det var stängt så det blev en anna krog istället - en med träpanel och musköter hängande på väggarna.
 Nu sitter jag här nere i källaren i studion och väntar på att Magnus - Mango - Josefsson ska fixa med en rullbandare innan jag kan lägga trummor på en helt sprillans ny låt.
Jag ska lägga upp bilder och sådär om ett tag, men det fattas ett usb minne, så det dröjer.

Jag lever fortfarande. Jag har bara ingenting att skriva tycker jag, men efter att ha klickat runt på diverse bloggar härom dagen så inser jag att man inte behöver ha något att skriva för att ha en blogg - det räcker med att lägga ut en bild på den senaste blusen man köpt på H&M och skriva att man tycker om den och ska ha den på festen ikväll tilsammans med de här (bild) skorna. Jag vet inte hur många bloggar jag ramlade in på som alla hade exakt samma tråkiga jävla upplägg. Tjejer som bloggar om mode och som dessutom skriver så jävla tråkigt och stelt att man kunde tro de gick i mellanstadiet. Jag säger inte att jag är någon ordvirtuos, men det här bloggfenomenet har fanimej spårat ur helt. Hur kan det finnas så många bloggar med så lite innehåll, som dessutom har 50 - 100 kommentarer efter varje inlägg? Jag menar, det står ju för fan ingenting egentligen...
Tänk på det hörni.

I övrigt:
- Israel och Hamaz är lika goda kålsupare båda två.
- Jag är fortfarande motståndare till illegal nedladdning ( folk ringer och skriver till mig då och då och vill ha min åsikt i frågan och jag säger som jag alltid gjort - det är stöld att sno musik som andra gjort och inte vill ge bort gratis).
- Folk som säger "vill man något tillräckligt mycket så kommer det att lösa sig" får mig på dåligt humör, för det enda jag behöver för att lösa saker är pengar och det är det enda jag inte har.
" Money, money changes everything" som Cindy Lauper sjöng en gång.
- Flight Of The Conchords är det roligaste tvprogrammet någonsin! Aldrig en tråkig stund med den dvdboxen hemma.
- Om fyra dagar fortsätter inspelningen av min platta!