Det där andra som höll dig levande
Hur gör du för att inte falla ner i det evighetslånga mörka?
Tiden, tänker du, är lång nog för att hinna allt och lite till. Tiden räcker och blir över.
"Jag går till jobbet idag och om jag orkar gör jag något av det jag vill göra egentligen. Efter jobbet."
Så går dagarna och orken tryter, det finns för lite tid kvar för att göra något kreativt på de få timmar du har mellan jobb, handla, laga mat, diska och plocka.
Dagarna går och ju fler dagar som går, desto mindre angeläget känns det där andra. Vad var det nu? Vad var det som du drömde om som var så viktigt?
En gång hade du gått över lik, försummat allt och alla bara för att få ägna en hel dag åt det. Det där andra. Det som höll dig levande, det som var du.
Men nu.
Nu är det mer som om det hörde till någon du kände en gång i ett annat liv. Det är som om dagarna suger det ur dig. Inte mycket, inte fort, men lite åt gången, en gnutta varje dag, en tesked. En munfull.
Till slut kommer en morgon när du inte bryr dig längre, när det inte spelar någon roll om du får tillbaks det där andra igen.
Det är så mycket enklare att gå till jobbet, jobba, komma hem och äta, titta på tv och sova. Släpper du bara taget om det andra och låter vardagen omfamna dig så slipper du ha ont av att längta efter det så förbannat. Det är enkelt och bekvämt när du väl är inlindad.
Att slippa längta. Där är nyckeln. Där har du din nyckel. Sätt den i låset, vrid om och kliv in i en enklare tillvaro. Glöm bort det där andra.
Du frågade ju, undrade ju hur man gör för att andas, för att inte falla ner.
Det är enkelt. Finns det inget att falla ner ifrån så kan du inte falla.
Har du bara det vanliga så har du ingen längtan efter något annat. Har du aldrig planterat in det där andra i bröstet så kan det heller inte ligga därinne och bli infekterat, bulta och värka.
Då har du bara jobbet, maten, teven och sömnen. Och sömnen blir lång och djup och du slipper vakna med ett ryck och du slipper hålla dig för bröstet för att det gör ont. För det fanns aldrig något annat ändå.
har inte kommenterat på länge. försöker mig på det ibland men det blir en enda röra. du skiver väl bara så sjukt bra att orden blir, blöäfoifff... typ så. vet inte.
sluta aldrig.
Jag har känt exakt som du gör nu när posten tar all din tid och utmattar kreativiteten. Jag pluggade ihjäl mig två år och fick max en timme på kvällen att spela musik. Då blev just spelandet prioriterat framför att göra klart låten eller att söka efter passande spelställen att skicka demos till. Det var utarbetade jag och min härliga gitarr som iallafall ofta fick mig att fly verkligheten för en timme.
Sedan tog jag beslutet att söka folkhögskola och kom in. Nu blir det ett år till eftersom det är så jävlans roligt att få ägna sig heltid åt det som ligger en varmast om hjärtat.
Jag vet att jag sedan kommer tillbaka till verkliga livet med stress oc press men har nu ett viktigt perspeltiv på det hela. Drömmen är att efter ett par år i arbetslivet gå ned på deltidsarbete för att få den där extra dagen eller timmarna för att orka och leva...
Om du har CSN möjligheten till folkhögskola så tveka inte. Annars hoppas jag du med tiden får möjlighet att gå ned i arbetstid så vi får höra mycket mer fantastisk musik från dig.
Ps. Undrar om du minns en skiva du fick i Göteborg efter senaste spelningen på Pustervik?
Take care
Vad är väl ett inlägg på en så kallad blogg? Inte mycket kanske? Kanske allt? Förmodligen något annat.
Ska sluta vara hobbyfilosof.
Håll dig levande David. På ett eller annat sätt.
exakt så är det ju! jävla jobbhelvete.