David Fridlund

Goodbye and farewell, I'm signing out.

Jag har haft den här bloggen ett bra tag, men jag har aldrig lust att skriva längre, så from. i dag avslutar jag min aktivitet här och jag kommer inom kort att stänga ner bloggen helt, forever and ever.

Hoppas era liv tar er dit ni vill.

Allt gott från mig.



David

Hej igen. Kommer du ihåg mig?
David Fridlund heter jag och jag bloggar högst...eh...sporadiskt.
Sitter på ett cafe i Clarksville - området där vi numera bor här i Austin. Solen skiner från en klarblå himmel men det var kallt i natt. Minusgrader, faktiskt.
Vi kämpar vidare med jobb och försöker få allting att gå ihop.
Den sista Mars släpps min skiva i Sverige och jag hoppas få till ngt slags releaseparty här i Austin. Kanske på kyrkan där jag jobbar...
Får se vad som händer.
Snart är också min nya hemsida klar, det jobbas på febrilt med den vet jag.

I övrigt är jag för trött för att ha ngt vettigt att skriva idag.

Ha det fint mina vänner!

P.S. Du som ville ha ackord till Hangin In The Air - förlåt att jag aldrig svarade, jag har inte haft tid helt enkelt, men jag ska försöka fixa det så småningom även om det är försent till det du ville ha dem till...

Yes! The first single from the album made it to Student radio Radio AF and now also to the Swedish national radio P3 where it is on D - rotation.
Yey!

Yes, finally my dear friends - here it is: My brand new album
"Some Day, Eventually, In the Future..."

Very soon I will let you know where, how and when you'll be able to order a copy!





There are 12 tracks on this bad boy and I sincerely hope you will like them!

Om man någonsin kommer dela ut ett pris till den sämsta bloggaren så ligger jag bra till för att vinna det priset.

Sedan jag och Sara landade i Austin har det verkligen varit skralt med inlägg här, främst av den anledningen att jag inte haft tid eller utrymme att skriva men också för att jag känt att jag inte haft någonting musikrelaterat att komma med.
Mina blogginlägg har iof. alltid handlat om allt mellan himmel och jord, det måste inte handla om min musik...men ändå...

Ok. Om ett par dagar anländer min nya skiva till Fashionpolice Records från tryckeriet och förhoppningsvis kommer det landa en låda hos mig här i Texas också - jag är jävligt nyfiken på att få se hur slutprodukten faktiskt ser ut!

Releasedatum är väl inte satt till 100 % ännu, men det blir antagligen i Mars och det är faktiskt inte så långt kvar tills dess nu!

Själv har jag inte sysslat så mycket med musik utöver att maila med FP om omslag och låtmixar de senaste månaderna. Jag har helt enkelt inte haft tid.
Det var ett taktiskt väldigt dåligt drag att flytta till USA mitt i den värsta lågkonjukturen i mannaminne, det har jag fått klart för mig efter att ha sökt hur många jobb som helst i snart sex månader utan att lyckas få något.
Vi har levt på linssoppa och lånade pengar och kommer att få göra så ett bra tag framöver har jag en känsla av...det har varit tufft. Men vi är vana. Vi är tuffare än så, jag och Sara!

Jag har till sist lyckats få ett deltidsjobb. Det är verkligen inte glamoröst, men det ger lite pengar till mat och bensin i allafall - jag sitter i ett parkeringsgarage och säljer biljetter till folk. Sena kvällar fredagar och lördagar.
Jag får se folk manövrera sina bilar, så fulla och påtända avv allt möjligt att det förvånar mig att de faktiskt lyckas köra rakt fram och dessutom pricka rätt mellan bommarna, haha!

En del ger dricks, men oftast inte.
Det här garaget tillhör St Davids Episcopal Church och de som jobbar där är helt fantastiska, de har "adopterat" både mig och Sara och det ser ut som att vi, med lite tur, kommer att få fler uppgifter och fler timmar framöver.

Måste varit ett tecken att jag fick jobb på St Davids Church, eller hur?!

De arrangerar spelningar också, kyrkan. För ett par veckor sedan var både Daniel Johnston och Bill Callahan här med bara en veckas mellanrum. Tyvärr så missade ju jag det eftersom jag inte hade den blekaste aning om att de skulle spela. De håller det lite halvhemligt med konserterna här...

Vi letar efter ett eget boende, bor just nu i ett duplex i norra Austin som jag fixade upp åt en bekant och istället för betalning får vi bo gratis tills i slutet av Januari.
Med andra ord måste vi börja tjäna lite pengar fort som fan så vi har råd att hyra en lägenhet.

Det är tuffa tider som ni förstår, men vi sover i alla fall inte på gatan, som en hel del stackare tvingas till här. De står i kväll i långa rader utanför de hemlösas shelter som ligger precis på andra sidan gatan. Det är kallt här nu, kallare än det varit på femton år och de kommande dagarna ligger temperaturerna på ett gäng minusgrader.
Är inte det jävligt ironiskt att det är så kallt här nu, när vi kommit hit...?
Jag håller mig i allafall varm med en sextiodagars yogachallenge ( sextio klasser på sextio dagar) samt med tanken på att min nya platta är klar och snart kommer finnas tillgänglig!
Vet ännu inte när den kommer kunna köpas, men förhoppningsvis snart!

Tills nästa gång!

David

Skivan är klar och går till tryckeriet vilken dag som helst nu. Dock verkar det som att skivsläppet skjuts upp til i Mars, detta för att kunna jobba maximalt med lansering och reklam och allting runtomkring ett skivsläpp.
Trist att behöva vänta, eller hur? Men kom ihåg att den som väntar på något gott osv osv.

Så ska den se ut, min nya skiva!


I går var det fyra månader sedan vi landade i Austin. Helvete vad tiden går fort. Det är den 28e november 2009, det är lördag och jag sitter i köket hos Saras kusin i Round Rock utanför Austin.
Vi är hund och kattvakter den här helgen. Två hundar och två katter som alla vill ha mat och kärlek.
Det är kallt här nu, flera morgar i rad har det varit frost på gräs och hustak när vi vaknat ute i Spicewood där vi bott sedan vi kom. Vi packade inga vinterkläder eftersom vi räknade med att ha jobb vid det här laget och därmed möjlighet att köpa kläder. Men, men, riktigt så är det ännu inte.

Vi har letat jobb så gott som dagligen i fyra månader nu.
Att säga att det är tufft är fan ta mig en underdrift och mer än en gång har jag frågat mig själv vad i helvete vi har gett oss in i. Den amerikanska ekonomin är i sanning på knä, inget snack om saken, men det annonseras om bilar på tv i varenda reklampaus, det är helt sjukt vad mycket bilar de vill sälja. But then again, detta är billandet nummer ett - jag konstaterar det gång efter gång. Alla motorvägar är alltid fulla, enda undantaget var här om dagen, på Thanksgiving, när vi åkte och handlade och de stora vägarna var nästan öde. Det kändes som att vara med i en katastroffilm, som att vi var de enda överlevande eller något.
Appropå det så läste jag  i Austin American Statesman, en intervju med Viggo Mortenssen som spelar huvudrollen i The Road som haft premiär precis nyss. (angående katastroffilmer...)
Jag gillar Viggo, han verkar vara en riktigt reko kille. Jag vill gå och se den där filmen. Kanske på Alamo Drafthouse, en biografkedja där man kan käka mat och dricka öl samtidigt som man tittar på film. Vore kul!

Ja, det är fyra månader sedan vi kom och fortfarande har vi knappt hunnit utforska staden så som vi skulle vilja. Vi har helt enkelt inte haft tid - allting har varit fokucerat på att hitta jobb. Jag har nästan glömt bort vad det var som gjorde att vi ville hit, men här om veckan hittade jag det igen när vi var ute på East Austin Studio Tour:

Varje år öppnar alla konstnärer och hantverkare i den östra delen av stan sina ateljéer och studios för allmänheten så de kan se hur det ser ut. Om du varit på Österlens konstrunda har du kanske ett hum, men det här blåste österlens futtighet all världens väg.
Det är inte ofta man går på sådana här tillställningar och verkligen tycker om det mesta av det man ser. Det brukar oftast vara en eller två saker som sticker ut i en jämntjock sörja, men här var det en hel jävla massa grejor som var riktigt fina och intressanta.
Det som tilltalar mig så mycket med allt det kreativa i Austin är också variationen av människor som kommer och tittar.
Har man en ekologisk marknad i Malmö t.ex. så kan man i förväg räkna ut att det kommer att svärma av dreadlocks, bongotrummor och flummig mystechno från en dj i ett hörn. Medelåldern ligger runt 25.
Här har man en total blandning av ålder, ras och klasstillhörighet. ALLA kommer. Det finns inga barriärer - du ser verkligen folk ur alla sammhällsklasser mingla runt och ta del. Det är fantastiskt inspirerande att se och vara en del av och jag längtar tills vi hittar jobb och eget boende så vi kan vara en del av det mer än vi varit hittills.

Sist en kort uppdatering angående min skiva:
Den är nu färdigmixad och mastrad, några smådetaljer bara som ska fixas.
Jag fick ett utkast på omslaget här om dagen. Det ser fint ut, men samma sak där - ett par saker måste ändras innan det är klart.

Det har varit en lång väntan, men snart kommer den vara färdig!