Nej, nu lämnar jag Sverige och sticker till Texas!
Det sket jag ett stort stycke i. Jag var förstörd efter skolan, det fanns ingen kraft i världen som kunde fått mig att söka en vanlig linje. Det var antingen Bild o Form, eller ingenting alls.
Det var egentligen min mamma som fick mig att söka. Hon såg hur jag mådde. Det fanns ju i och för sig många anledningar till varför jag mådde som jag gjorde då. Att morsan var manodepressiv och åkte in och ut på psyket gjorde inte någonting bättre. Att vara femton år, kortast i klassen och inte ha några vänner, var inte heller någon hit.
Så "fel" blev rätt för mig. Jag kom in på Bild o Form och tvärtemot vad mina "kamrater" i skolan hade sagt, blev det inte rännstenen. Jag blomstrade under det där året, växte ikapp allting jag hade förlorat, fick ett självförtroende och ett leende som jag inte hade haft på ett tag.
Jag är så glad att morsan fick in mig på det spåret, fan vet vad som hänt med mig annars.
Ganska många år senare hade jag startat ett band som hette David & the Citizens. Vi stretade på från vårt hörn nere i Malmö. Branschen fanns i Stockholm, det är ju där man ska vara - det kanske är så fortfarande, jag vet inte. Vi gjorde allting själva, hade inga stora bolag bakom, ingen som pumpade in en massa pengar, vi hängde inte i utelivet i huvudstaden. Vi gjorde vår grej bara och lite i taget, undan för undan spreds ryktet till allt fler. En morgon ringde en av killarna i bandet till mig och kom med nyheten att vi var nominerade till en grammis. På något sätt var det helt bakvänt, vi var inte uppe i rövslickarland och jobbade...det kändes faktiskt totalt oväntat att få den där nomineringen. Oväntat men smickrande. Vi skulle åka upp till Grammisgalan, fast jag tvekade in i det sista eftersom det kändes så jävla fejk på något sätt. Vad skulle jag där att göra? På den tiden kostade det ganska mycket pengar för en biljett till grammisgalan, även om man var nominerad. Det skrapades fram och vi åkte dit, satt där i en sal på Berns vid ett bord som delades av ett hårdrocksband från Göteborg, Bert Karlsson och Per Gessle. Vi fick ingen Grammis, den gick till The Knife istället. När kvällen började rundas av minns jag att Per Gessle stod vid kortänden av vårt bort och staplade sina grammisar på varandra för att få dem att ligga ordentligt så han kunde ta med dem.
Den kvällen var ganska "fel". Men rätt på något vis.
Nu har jag gått och gjort det igen. Någonting "fel" som förhoppningsvis blir rätt.
Jag har precis spelat in en skiva, den har blivit jättebra och jag är väldigt stolt över den. Det är nu man - om man vandrar den rätta vägen - ska släppa en singel, boka intervjuer med varenda lite skittidning som finns och få en liten spalt om kommande skivsläpp och inspelningens vedermödor, sedan ge sig ut på en turné i Sverige och spela varhelst folk vill ha en. Sedan kommer skivan strax efter det och man försöker suga ut så mycket som möjligt ur det eftersom "musikbranschen" är död och ett nytt album bara varar i ett par månader, max.
Om man gör "rätt".
Jag gör som bekant "fel" ganska ofta. Det är ganska jobbigt, men jag är ändå stolt över att jag inte slickat någons röv för att ta mig framåt/uppåt i branschen.
Jag har nog fått betala för det, kanske mer än jag egentligen vet och ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade gett mig hän åt det hela så som man ska och borde göra. Känna rätt människor, mingla - nätverka - på klubbar och galor, sjunga in duetter med någon känd artist och sedan göra en coverplatta för att fylla ut en paus mellan tredje och fjärde "riktiga" skivan.
Jag gör så här:
1. Spelar in en skiva.
2.Släpper en singel (helt rätt!).
3. Skaffar ett greencard och flyttar till USA innan albumet släpps. (Helt fel)
Så ser läget ut.
Jag ska om ett par månader ta mitt pick och pack och tillsammans med Sara och vår katt flytta till Texas. Genom Sara (som är Amerikansk medborgare) och hennes släktingar, har jag fått chansen att flytta till USA "på riktigt".
Helt jävla totalt "fel" om man tänker ur ett karriärsperspektiv. I alla fall om man tänker sig en karriär i Sverige.
Jag är trött på allting här. Det är dags att prova någonting annat, man kan ju fan inte jobba på Posten resten av livet och däremellan hoppas på att få lov att vara lite artist också.
Om ni vill se mig live innan jag sticker, så får ni väl starta ett upprop eller något.
Kanhända styrs det upp ett par spelninger, men det beror nog helt på om jag är tillräckligt "het och inne" för att få lov att spela någonstans. Vi får väl se.
Så är det i alla fall. I'm going Texan! Jag vet inte vad framtiden har åt mig/oss, men jag är säker på att det kommer att bli spännande och roligt! Varmt blir det i alla fall, det vet jag med säkerhet.
En Stockholmsspelning innan du åker tack! Och jag hoppas verkligen att nya plattan kommer att släppas i Sverige i alla fall?!
vad kul att du ska flytta! önskar dig all lycka där, men men men men du måste ju spela någonstans innan! det skulle vara hur fint som helst.
En spelning Göteborg David! Det är ett måste.
Hoppas att du kan ordna det.
När släpps skivan?
Ooja, en spelning i Göteborg, jag behöver dig!
Du kommer nog bara få en röst för en spelning i Holland... Fast det är en väldigt stor röst och jag lovar att tapetsera hela stan med affischer ^^
Du gör nog rätt med att flytta. En nystart i ett annat land är något få förunnas. Gissa varför jag själv har gjort det två gånger ^^
Jag hoppas verkligen att du fortsätter att blogga och berätta om ditt liv. Bara för att det inte sker i Sverige gör det inte mindre intressant, snarare mer intressant!
Keep us updated!
Det hade varit riktigt kul att spela i Holland, det har varit lyckat de gånger jag varit där och spelat.
Göteborg brukar vara fantastiskt, sist jag spelade där höll publiken nästan på att välta hela scenen... Jag hoppas det blir några spelningar under vår/sommar, men det är som sagt beroende på om min bokare kan övertyga spelställen och arrangörer runt om i landet att det är värt att boka mig. Vill man ha dit mig så kommer jag.
Och, ja - skivan ska släppas i Sverige!
Oj! Lycka till med flytten, flyttade själv till Australien häromåret och ångrar det inte.
Antar att en spelning i Melbourne är lite svårt att ordna upp? :) Fast, Texas är väl nästan närmare Melbourne än Malmö, så det går ju åt rätt håll!
hey david, that is sad that you move away so far, but i wish you all the best and a really good time. i hope the album will still be released somewhere in europe or digital or whatever? i listened to some of your songs today (from various older albums) and they just make me happy every time, although i listen to some of them for quite a long time now...you are a really good songwriter.
cheers, kat
Lycka till med ditt äventyr, hoppas du kommer trivas!
Hoppas även att du kommer fortsätta med musiken, du är helt klart inte ens i närheten lika känd och framgångsrik som du förtjänar att vara. Att du inte kan leva på din musik är ett typexempel hur musikbranschen står sig här i det lilla landet lagom (eller lilla landet schlager).