David Fridlund

Jag ligger i gränslandet mellan vaket tillstånd och sömn. Plötsligt faller jag nerför en trappa. Det hinner bara gå en sekund, men jag känner hur benen viker sig och jag ramlar framlänges nedåt och jag hinner tänka att jag kommer bryta handlederna när jag slår i golvet. .Lägenhetsdörrarna är bruna och tysta och de står där, en på var sida av våningsplanet och ser på mig. Luften går nästan ur mig och hjärtat slår hårt. Jag drar djupt efter andan och vaknar med ett ryck.

Solen skiner över Malmömorgonen. Jag äter frukost och lyssnar på radio, packar matsäck och cyklar till jobbet.
På hörnet utanför ica står en liten flicka med sin skolväska i famnen. Hon väntar på någon och ser sig runt, runt. Människor går förbi i morgonsolen. Träden är nyutslagna och de har den vackraste gröna nyansen där de står nedanför höghusen i kvarteret Leonard. Därinnanför sitter pensionärerna med sina kaffekoppar och ser ut över parkeringen. Väntar på posten kanske. Bläddra i reklamen. Hitta något billigt. Fylla tiden, låta dagarna komma och gå.
På eftermiddagen när jag cyklar hem kommer solen från ett annat håll och skuggorna har flyttat sig, men det är samma gata och samma hus. Pundarna darrar fram längs väggarna med sina spindelben och tiggande händer. Har du en krona?

Vid elva har jag packat cykeln och ger mig ut på dagens tur.
Ahlmansgatan. Loftgångshus. Nya hissar, gamla hissar, inga hissar. Breda trappor i slitna hus. Kollektiv med 10 namn på dörren. Kebab och parfymeria, en sunkig krog, en hipp frisör. Upp fem trappor. Ner fem trappor. Upp. Ner. Upp. Ner. Tänker jag ens medan jag springer? Allt går per automatik. Jag springer på dagarna. Dagarna springer iväg. En garnbutik med en skylt som säger dörren är låst, knacka! Jag knackar och dörren buzzar till och öppnas. Jag går in och där står två tunna bleka damer omgivna av garn och tråd och ser skrämda ut. Lås ute världen tanter, för rätt vad det är ramlar verkligheten in över er, in i er dammiga gamla butik och då vet man inte vad som händer, då kanske ni sveps bort och spolas ned i avloppet som gamla reliker, statyetter från forntiden.
Inne på Swedbank sitter unga, fräsiga killar och tjejer och ger råd till kunderna om vad som är bäst. Hur ska du spara och binda pengarna. Kunniga rynkor över pannan. Ett pekande finger. En blick över glasögonen. Solen därute lyser och lyser.
På cykelbanan kommer en udda syn. En farbror och hans gumma, med smustiga kläder, som hämtade ur en dokumentär om Tjernobyl, kommer cyklande på en risig gammal tandemcykel. De tar sig inte fram fort. Stannar långsamt på cykelbanan. Gumman kliver av, mödosamt. Med gummistövlar och täckjacka. Gubben håller cykeln stadigt. Keps med uppvikt skärm. Arbetarhänder, grova stubbar mörka av skit. De är det gamla. Därinne på Swedbank sitter det nya. Glänser och tjänar pengar. Nu vaggar Tjernobylgumman mödosamt fram till Swedbanks dörr. Med en bekymrad, ja nästan arg blick öppnar hon och går in. Hennes Tjernobylgubbe står kvar vid cykeln där på cykelbanan medan folk far förbi, bilar på ena sidan, cyklar och fotgängare på den andra. De kom som i en bubbla. Tjernobylgubbe. Tjernobylgumma. Knappast hemmahörande här egentligen. Det finns så många av dem. Så många som stryker omkring i sina egna bubblor.
Ibland tror jag att jag är en av dem. Jag har ingen koppling till allt det här som är vårt samhälle. Jag ser och observerar, men inget är på riktigt. Att jobba känns inte på riktigt. Att gå in på banken. Att handla är inte på riktigt. Den här bloggen är inte på riktigt. Allt är bara ett stort jävla spel, men oftast ser vi det inte eftersom vi själva är beståndsdelar i det.
Men ibland - som i Matrix när Neo ser en katt gå förbi två gånger - hamnar man utanför den stora bubblan och då ser man allting så klart. Det här är inte på riktigt.
Vad spelar det för roll vad som händer?
Man kastar tärningarna och hoppas på tur, att få en bra hand, förtur i startlistan, en god utgångspunkt.
Allt svävar över taken här. Tacka och ta emot, bocka och le, this is what you get.
Det här är vad du får, resten får du själv hitta på.