David Fridlund

Jag har en blogg. Jag borde skriva saker, berätta om mitt liv och min musik och vad som händer, dela med mig av det, ge av mig själv. Det är bara det att det inte finns någonting spännande att berätta. Jag jobbar heltid på posten och när jag kommer hem äter jag något och tar en kopp kaffe som jag har längtat efter hela dagen. Sedan sätter jag mig vid datorn och försöker spela in något. Det behöver inte vara något stort och fantastiskt, bara det blir något litet gjort varje dag.Jag har ju allting klart i huvudet, jag vet precis hur det ska bli och det enda jag gör egentligen är att beta av det som skall finnas på låtarna. Det är klart att det ibland inte känns som det mest kreativa som jag gjort - att bara beta av saker, det är liksom inte så mycket improvisation som det brukar vara när jag spelar in- men ett litet steg i taget bara och sedan är det stora jobbet klart och då kan man sitta och finpula med småsaker......oj, nu drällde jag kexchoklad över halva bordet...och byxorna visar sig vara bruna av smält choklad...hmm...kaffet är ljuvligt...

Den åttonde mars är det sex år sedan vi släppte "For All Happy Endings", satan vad tiden går, fast det känns faktiskt väldigt länge sedan vi hade releasefesten på teaterrestaurangen här i Malmö. Det är en fin skiva, kanske den som ligger mig varmast om hjärtat på något vis. JAg minns så väl känslan när jag för första gången höll en kopia av skivan i mina händer. Den var så fin tyckte jag och jag var så jävla stolt och glad över att ha åstadkommit någonting som var så stort och viktigt. Jag tror jag kommer vara lika stolt när jag någon gång håller nästa skiva i mina händer. Det kommer att ta tid, lång tid antagligen. Men det kommer vara värt väntan.

Läste att Caesars har släppt ett dubbelalbum - helt rätt tycker jag, jag anser att en skiva är värd tusen gånger mer än alla mp3or och ljudfiler i världen. Det går inte att ersätta en platta, med omslag, texthäfte, bilder och framförallt: låtar satta i ett sammanhang av artisten, med att ladda ner en låt här och en låt där. Det är bara en jävla sumpig slit o släng - mentalitet och ett bevis på att mänskligheten mer och mer håller på att tappa förmågan att hålla fokus uppe mer än i några minuter. Vi håller på att förvandlas till DAMP ungar allihop. Inget får ta mer än ett par sekunder, inget får vara tyst eller långsamt,allt måste hända fort, det måste vara omedelbar behovstillfredställellse, annars är det inte intressant längre. Det är sjukt och sorgligt och jag kommer aldrig låta mig dras med i det där. Jag står över.
Är ni fler som tänker som jag eller är jag en gammal uttöende dinosaurie?