David Fridlund

Kommer hem efter ännu en dag på jobbet, landar en stund framför datorn efter att jag slängt i mig lite mat, saker framrafsade ur frysen och uppvärmda i kastrull.
Jag är inte typen som är nöjd med att ha jobba, komma hem och vara nöjd...jag får fan panik om jag tänker mig att det är såhär resten av livet kommer att se ut. Hur överlever folk en sådan tillvaro?
Jag känner en stark längtan efter och behov av att resa bort. Senast jag var ifrån Malmö var i Augusti nör jag o Sara bilade upp till Stockholm ett par dagar. Stockholm är inte så långt bort. Inte så exklusivt precis...jag tänker mig något större och mer främmande... den dagen, den dagen...bara bort över sundet till Kastrup, sedan lyfta mot himmelen och försvinna bort härifrån ett tag...

Sundet. På andra sidan ligger Kastrup och därifrån lyfter planen på löpande band. Utan oss.

I Lördags ringde det på dörren, jag var säker på att det var någon av mina bröder, men det visade sig vara ett så kallat chokladogram. Till mig.
En för mig helt främmande själ har varit vänlig nog att tacka för min musik genom att skicka en låda full med blandade chokladsorter! Anneli, det var en väldigt varm överraskning och du ska veta att jag blev jävligt glad! Jag är ju extremt svag för choklad. Enda problemet nu är väl att jag kommer att föräta mig på det ;-)
Tack!

Ett chokladogram!
Vi har börjat repa igen och det känns kul. Jag fortsätter envist arbetet med att spela in låtar hemma på min laptop, det har jag sagt förut och jag kommer säkert säga det igen...

Nu har jag ett par timmar ledigt som jag ska spendera med att fortsätta spela in, sedan är det dags att träna och sen så är den 11 Mars 2008 förbi och kommer aldrig åter.


Morgonen den 11 Mars 2008, 6.30. Solen stiger upp och den blödande himlen speglas i fönstren på gården. Jag äter gröt, lyssnar på P1 och ska snart gå till jobbet.