10 år, du bleknar...
Det är 2008. Snart vår, även om det faktiskt mest är vinter i Malmö för tillfället...det är tio år sedan min mor tog sitt liv. 10 år redan...tanken svindlar... Jag minns så tydligt den där dagen. Jag hade varit i replokalen i Ulvsunda industriområde i Bromma utanför Stockholm i ett par timmar och jobbat med någon låt.
Jag minns hur jag stod och väntade på bussen i Sumpan efteråt, jag var på väg hem till min kompis Daniel. Vi skulle hänga lite, inte göra något speciellt tror jag.
Det var varmt för det var i början av Juni eller möjligtvis slutet av Maj - 10 år har slipat bort mitt minne lite ändå - och svetten rann nedför min rygg. Jag släpade på en väska med min kassettporta, mikrofon och sådana saker. Jag kom hem till Danne, vi satt och snackade lite, efter en stund ringde jag hem till min dåvarande flickvän, vi hade planerat att hitta på något så jag skulle bara bestämma mötesplats och tid.
Redan när hon svarar hör jag på hennes röst att något är fel. Hon låter inte som hon brukar. En hemsk tanke slår mig:
"Vad är det?" frågar jag. "Är det Beppe, har det hänt något?"
Jag är övertygad om att han skadat sig eller kanske dött.
Hon svarar: "Det är din mamma...David, hon är död..."
För en sekund känner jag ingenting, jag bara frågar hur det gått till och när det hänt. Jag minns inte vad hon svarar.
Jag går in till de andra i vardagsrummet efter att jag avslutat samtalet. Jag känner mig helt tom, inte ledsen eller så, bara tom. Jag säger att jag måste åka hem för det har hänt något. De tittar på mig och frågar hur det är fatt.
"Du är helt blek, David..."
Jag känner mig helt kall när jag öppnar munnen för att berätta, men kylan rinner av mig och jag börjar störtgråta medan jag hulkar fram vad som hänt. De blir shockade såklart, det är ju inte varje dag folks mammor tar livet av sig, men de finner sig snabbt och tar hand om mig. Snart sitter vi allihop i en taxi på väg hem till Hägersten. Jag minns inte så mycket av taxifärden, men ett tydligt minne dyker alltid upp: Jag minns att jag tänker :
"Hoppas inte begravningen är samtidigt som Elliot Smith spelar...". Jag hade köpt biljett till hans spelning på Studion i Stockholm och hur knäppt det än kan tyckas var det så min hjärna gjorde just då...hoppas inte det är samtidigt som Elliot Smith spelar... Jag minns att jag kom hem och att jag ringde min styvfarsa som var den som hittade henne. Herregud vad jag led med honom, men allt det är en annan historia... Sedan är det lite vagt, jag har lite olika konstiga minnesklipp som dyker upp: hur jag sitter på muggen strax efter att jag kommit hem, hur det svindlar för ögonen, att allting snurrar så att jag närapå måste spy och i nästa stund är jag helt klar och kall. T.ex. minns jag tydligt att jag ringer min storebror och berättar. Han bodde i Göteborg med sin tjej
"Är du ensam?" frågar jag när jag ringer.
"Du kanske borde sitta ner..."
Minnesklipp: Jag ligger i sängen dagen efter. Jag har hyrt en film om en tysk ubåtsbesättnings öde under andra världskriget. Klaustrofobi. Ena sekunden är jag lugn, i nästa forsar tårarna ur mig...
Så gick tiden långsamt framåt, vi åkte på begravningen i Helsingborg. Det var sorgligt och jobbigt och overkligt. Vi kom hem igen och jag fick se Elliot Smith spela och det var det mest fantastiska jag hade sett.
10 år morsan... det har gått fort... 10 år sedan hon ändade sitt liv med tabletter ensam i en lägenhet jag aldrig var i, någonstans i Helsingborg.
Det känns bättre nu än det gjorde i början, men ibland kommer det små sting av sorg när jag tänker på henne och varför det blev som det blev. Det är svårt att greppa och förstå riktigt - fortfarande. Jag minns ju hennes röst, hennes utseende och rörelsemönster, men tiden emellan oss blir ju onekligen och oundvikligen större för varje dag och hon bleknar i min hjärna mot min vilja.
Hur griper man tag i ett minne så att det inte bleknar?
En lyssnar på låtar om betydde mycket då, hittar dofter och smaker som påminner om den tiden, tittar på bilder om det finns några, läser gamla texter, skriver om det, jag vet inte egentligen, själv framkallar jag nog lättast minnen med musik men det är väl individuellt.
Jag lider i alla fall med dig, varje gång jag föreställer mig min mammas framtida bortgång känns det som om världen ska gå under.
Kramar
Skriv David. Skrivandet är hjärnans sätt att fotografera och minnas: Skriv ned barndomsminnen, samtal, allting du kommer ihåg, som dikter eller låttexter eller dagboksinlägg eller bara stream of consciousness. Det låter sjukt pretto, men orden i sig kan förlösa minnen man inte visste att man hade. Köp en anteckningsbok som du bara skriver mamma-texter i och bläddra i den när du vill minnas.
Skulle säkert kunna gråta vilken sekund som helst nu. jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om jag förlorade min mamma, eller någon annan som står väldigt nära.
I början beundrade jag dig för din musik och för att du är så sjukt duktig på piano. Du har gett mig så mycket inspiration när det gäller pianospelande att jag inte vet vad! Men ju mer jag har läst din blogg desto mer har jag insett hur mycket du faktiskt kämpar för att få allting att gå igenom. Du är verkligen en underskattad artist som inte borde behöva slita så mycket som du gör för att få göra det du tycker om. Inte nog med det, den senaste tiden har jag även insett att du är så sjukt stark som person. (Okej, som jag skrivit förut, vad kan jag veta egentligen? Jag läser bara din blogg. But still, bilden jag har fått av dig är i alla fall så.) Du har varit med om saker andra inte ens kan föreställa sig (Tex jag själv) och ändå är du så jordnära. Att du till exempel faktiskt lägger ner tid på att svara på folks kommentarer emellanåt betyder väldigt mycket för mig, och säkert många andra. Bara en sån sak att du överhuvudtaget skickade ut ?tackkort? till dem som skickade brev till dig efter du släppt gratisEP:n var oerhört fint. Det gjorde hela min dag. Det är liksom såna ?små? saker som kan förändra så mycket för någon och ändå är det så få som faktiskt bryr sig om att göra något sånt.
Vad jag ville komma fram till var i alla fall att jag beundrar dig på alla sätt och vis. Du är verkligen en person man kan kalla för en bra förebild. Du har hjälpt så många, inklusive mig tack vare allt du gjort och gör och det ska du ha ett stort tack för.
Känns lite ibland som att jag tjatar om dessa sakerna men du är en person som borde få höra sånt här oftare. För du förtjänar det verkligen!
jag vet precis hur det känns, och det vet du ju. det var.. sorgligt att läsa, jag kände igen mig i känslorna du beskrev. men det som jag tycker är läskigt är att när jag tänker på min bror just nu så känns det inget, inget alls, även fast jag vet vad som hänt. det är läskigt, för på ett sett så vill jag kunna känna att det har hänt, men det gör jag inte. jag har inte gråtit för han på jätte länge, medans alla andra i min familj gråter lite då och då för det.. dom har lixom fattat det som hänt mer en vad jag har. låter konstigt men det känns så.
shit, david. det stockar sig i halsen. beklagar det hela. verkligen wow skrivet.
du är bra du.
kram
Kram