Det är 2008. Snart vår, även om det faktiskt mest är vinter i Malmö för tillfället...det är tio år sedan min mor tog sitt liv. 10 år redan...tanken svindlar... Jag minns så tydligt den där dagen. Jag hade varit i replokalen i Ulvsunda industriområde i Bromma utanför Stockholm i ett par timmar och jobbat med någon låt.
Jag minns hur jag stod och väntade på bussen i Sumpan efteråt, jag var på väg hem till min kompis Daniel. Vi skulle hänga lite, inte göra något speciellt tror jag.
Det var varmt för det var i början av Juni eller möjligtvis slutet av Maj - 10 år har slipat bort mitt minne lite ändå - och svetten rann nedför min rygg. Jag släpade på en väska med min kassettporta, mikrofon och sådana saker. Jag kom hem till Danne, vi satt och snackade lite, efter en stund ringde jag hem till min dåvarande flickvän, vi hade planerat att hitta på något så jag skulle bara bestämma mötesplats och tid.
Redan när hon svarar hör jag på hennes röst att något är fel. Hon låter inte som hon brukar. En hemsk tanke slår mig:
"Vad är det?" frågar jag. "Är det Beppe, har det hänt något?"
Jag är övertygad om att han skadat sig eller kanske dött.
Hon svarar: "Det är din mamma...David, hon är död..."
För en sekund känner jag ingenting, jag bara frågar hur det gått till och när det hänt. Jag minns inte vad hon svarar.
Jag går in till de andra i vardagsrummet efter att jag avslutat samtalet. Jag känner mig helt tom, inte ledsen eller så, bara tom. Jag säger att jag måste åka hem för det har hänt något. De tittar på mig och frågar hur det är fatt.
"Du är helt blek, David..."
Jag känner mig helt kall när jag öppnar munnen för att berätta, men kylan rinner av mig och jag börjar störtgråta medan jag hulkar fram vad som hänt. De blir shockade såklart, det är ju inte varje dag folks mammor tar livet av sig, men de finner sig snabbt och tar hand om mig. Snart sitter vi allihop i en taxi på väg hem till Hägersten. Jag minns inte så mycket av taxifärden, men ett tydligt minne dyker alltid upp: Jag minns att jag tänker :
"Hoppas inte begravningen är samtidigt som Elliot Smith spelar...". Jag hade köpt biljett till hans spelning på Studion i Stockholm och hur knäppt det än kan tyckas var det så min hjärna gjorde just då...hoppas inte det är samtidigt som Elliot Smith spelar... Jag minns att jag kom hem och att jag ringde min styvfarsa som var den som hittade henne. Herregud vad jag led med honom, men allt det är en annan historia... Sedan är det lite vagt, jag har lite olika konstiga minnesklipp som dyker upp: hur jag sitter på muggen strax efter att jag kommit hem, hur det svindlar för ögonen, att allting snurrar så att jag närapå måste spy och i nästa stund är jag helt klar och kall. T.ex. minns jag tydligt att jag ringer min storebror och berättar. Han bodde i Göteborg med sin tjej
"Är du ensam?" frågar jag när jag ringer.
"Du kanske borde sitta ner..."
Minnesklipp: Jag ligger i sängen dagen efter. Jag har hyrt en film om en tysk ubåtsbesättnings öde under andra världskriget. Klaustrofobi. Ena sekunden är jag lugn, i nästa forsar tårarna ur mig...
Så gick tiden långsamt framåt, vi åkte på begravningen i Helsingborg. Det var sorgligt och jobbigt och overkligt. Vi kom hem igen och jag fick se Elliot Smith spela och det var det mest fantastiska jag hade sett.
10 år morsan... det har gått fort... 10 år sedan hon ändade sitt liv med tabletter ensam i en lägenhet jag aldrig var i, någonstans i Helsingborg.
Det känns bättre nu än det gjorde i början, men ibland kommer det små sting av sorg när jag tänker på henne och varför det blev som det blev. Det är svårt att greppa och förstå riktigt - fortfarande. Jag minns ju hennes röst, hennes utseende och rörelsemönster, men tiden emellan oss blir ju onekligen och oundvikligen större för varje dag och hon bleknar i min hjärna mot min vilja.
Hur griper man tag i ett minne så att det inte bleknar?
6