David Fridlund

Det är 2008. Snart vår, även om det faktiskt mest är vinter i Malmö för tillfället...det är tio år sedan min mor tog sitt liv. 10 år redan...tanken svindlar... Jag minns så tydligt den där dagen. Jag hade varit i replokalen i Ulvsunda industriområde i Bromma utanför Stockholm i ett par timmar och jobbat med någon låt.
Jag minns hur jag stod och väntade på bussen i Sumpan efteråt, jag var på väg hem till min kompis Daniel. Vi skulle hänga lite, inte göra något speciellt tror jag.
Det var varmt för det var i början av Juni eller möjligtvis slutet av Maj - 10 år har slipat bort mitt minne lite ändå - och svetten rann nedför min rygg. Jag släpade på en väska med min kassettporta, mikrofon och sådana saker. Jag kom hem till Danne, vi satt och snackade lite, efter en stund ringde jag hem till min dåvarande flickvän, vi hade planerat att hitta på något så jag skulle bara bestämma mötesplats och tid.

Redan när hon svarar hör jag på hennes röst att något är fel. Hon låter inte som hon brukar. En hemsk tanke slår mig:
"Vad är det?" frågar jag. "Är det Beppe, har det hänt något?"
Jag är övertygad om att han skadat sig eller kanske dött.
Hon svarar: "Det är din mamma...David, hon är död..."
För en sekund känner jag ingenting, jag bara frågar hur det gått till och när det hänt. Jag minns inte vad hon svarar.
Jag går in till de andra i vardagsrummet efter att jag avslutat samtalet. Jag känner mig helt tom, inte ledsen eller så, bara tom. Jag säger att jag måste åka hem för det har hänt något. De tittar på mig och frågar hur det är fatt.
"Du är helt blek, David..."
Jag känner mig helt kall när jag öppnar munnen för att berätta, men kylan rinner av mig och jag börjar störtgråta medan jag hulkar fram vad som hänt. De blir shockade såklart, det är ju inte varje dag folks mammor tar livet av sig, men de finner sig snabbt och tar hand om mig. Snart sitter vi allihop i en taxi på väg hem till Hägersten. Jag minns inte så mycket av taxifärden, men ett tydligt minne dyker alltid upp: Jag minns att jag tänker :
"Hoppas inte begravningen är samtidigt som Elliot Smith spelar...". Jag hade köpt biljett till hans spelning på Studion i Stockholm och hur knäppt det än kan tyckas var det så min hjärna gjorde just då...hoppas inte det är samtidigt som Elliot Smith spelar... Jag minns att jag kom hem och att jag ringde min styvfarsa som var den som hittade henne. Herregud vad jag led med honom, men allt det är en annan historia... Sedan är det lite vagt, jag har lite olika konstiga minnesklipp som dyker upp: hur jag sitter på muggen strax efter att jag kommit hem, hur det svindlar för ögonen, att allting snurrar så att jag närapå måste spy och i nästa stund är jag helt klar och kall. T.ex. minns jag tydligt att jag ringer min storebror och berättar. Han bodde i Göteborg med sin tjej
"Är du ensam?" frågar jag när jag ringer.
"Du kanske borde sitta ner..."

Minnesklipp: Jag ligger i sängen dagen efter. Jag har hyrt en film om en tysk ubåtsbesättnings öde under andra världskriget. Klaustrofobi. Ena sekunden är jag lugn, i nästa forsar tårarna ur mig...

Så gick tiden långsamt framåt, vi åkte på begravningen i Helsingborg. Det var sorgligt och jobbigt och overkligt. Vi kom hem igen och jag fick se Elliot Smith spela och det var det mest fantastiska jag hade sett.
10 år morsan... det har gått fort... 10 år sedan hon ändade sitt liv med tabletter ensam i en lägenhet jag aldrig var i, någonstans i Helsingborg.
Det känns bättre nu än det gjorde i början, men ibland kommer det små sting av sorg när jag tänker på henne och varför det blev som det blev. Det är svårt att greppa och förstå riktigt - fortfarande. Jag minns ju hennes röst, hennes utseende och rörelsemönster, men tiden emellan oss blir ju onekligen och oundvikligen större för varje dag och hon bleknar i min hjärna mot min vilja.

 
Hur griper man tag i ett minne så att det inte bleknar?

Kom hem efter ännu en fantastisk dag på jobbet ( lite ironiskt, men inte sarkastiskt - jag börjar faktiskt trivas ganska bra). Jag har åter igen pressat in en massa skit i folks brevlådor och jag får be om ursäkt för det, men vad fan ska man göra...fler borde ha "reklam nej tack" - skyltar på sina dörrar!

Jag lovade mig själv för ett tag sedan att jag skulle spela in någonting varje dag, hur trött jag än är efter jobbet. Hittills har det gått ganska bra. Ett steg i taget. Jag har gått och funderat på olika låtar, arrangemang, textsnuttar och annat hela dagen och jag kände mig riktigt taggad när jag kom hem så jag ställde upp en mick och började jobba med sångpålägget på en låt som heter "Chasing the Dream". Det är en stompig, skön historia med "Four On the Floor - baskagge" och dubblat blås. Jag lade trummor i helgen och kände att den började falla på plats, så jag var som sagt riktigt taggat nu när jag kom hem. Satte upp mickar och sjöng i ungefär 20 minuter, sedan kom kommunen och började gräva ett stort hål i gatan nedanför och jag är inte jättekräsen med mina inspelningar - jag anser att en del bakgrundsljud kan få vara med, men en grävskopas dunkande och skrapande blev lite för mycket vardagsrealism även för mig...så det blir no more singing today...får fortsätta i morgon.

Hur mår ni då? Ni som läser, vad händer i era liv? Vilka är ni?

Jag är en vanlig kille som älskar att göra musik. Jag jobbar på posten för att få ihop till hyran och sådant, men i mina tankar är jag någon helt annanstans. Jag är förlovad och ska gifta mig inom en snar framtid med min flickvän Sara. Vi bor i en tvåa. Vi har en katt som heter Beppe. Här i Malmö. Jag har aldrig haft ett fast jobb, har läst på Komvux, men har inte den minsta lust att plugga vidare. Jag vet inte vad jag skulle vilja utbilda mig till. Är jag för gammal för att inte ha ordnat sådana saker redan?
Jag tycker nedladdning är stöld och jag står för det. Jag är vänster tror jag , men upptäcker ofta att jag har "blåa" åsikter, t.ex. tycker jag att jag jobbar jävligt mycket och att jag borde tjäna mer på det (postenjobbet alltså), det dras väldans mycket i skatt känns det som. Jag har en kvarskatt från förra året, det hade jag året dessförinnan också, det verkar som att jag alltid får det. Jag mår ganska bra ändå.
Snart ska jag cykla ner till staden och träna yoga. Det är hårt, men jävligt skönt.
Vi hörs.

David



vardag - billigt thaikrubb

Jag är sjuk.
Där fick jag för att jag skojade om kristendomen.
Gud ser allt.

På Posten delar vi ut reklam som bekant, ibland är det extra mycket. Vi slänger in buntvis med papper där adressaten uppmanas att köpa det ena eller det andra, det är ju alltid det det handlar om eller hur? Köp, köp köp!

I går delade vi inte så mycket reklam, däremot skulle Svenska kyrkans tidning Amos ut till varenda hushåll. Det blir en jävla massa Amos, ska jag säga. Alla måste ha Amos, för i Sverige är vi kristna eller hur? Alla måste läsa lite kristna tankar och funderingar. Inget ont i det, men det känns lite ironiskt när man vet hur många i Malmö som inte delar den religionen...
Hur som...Fredagens Amosutdelning tog slut till sist och arbetsveckan också.
I natt drömde jag något jävligt störigt. Det är nog ingen idé att försöka förklara ved det rörde sig om, men jag var i en yogasal någonstans och skulle träna. Mattan var en handduk och rummet var kallt och kvinnan som hade studion var dryg och självupptagen. Dessutom var det en tysk med i bilden, men jag minns inte vad han gjorde riktigt.

Vaknade vid fem. Måsarna skrek och skränade. Jag somnade om. Det är ju Lördag.  Åt frukost - bacon och äggröra - och tittade på "little Miss Sunshine". Har städat lägenheten eftersom min farsa kommer på besök. Äntligen en anledning att röja upp i det här helvetshålet till lägenhet.
Nu ska jag jobba lite vid pianot och sörpla en kopp kaffe, det är jag värd.

Kommer hem efter ännu en dag på jobbet, landar en stund framför datorn efter att jag slängt i mig lite mat, saker framrafsade ur frysen och uppvärmda i kastrull.
Jag är inte typen som är nöjd med att ha jobba, komma hem och vara nöjd...jag får fan panik om jag tänker mig att det är såhär resten av livet kommer att se ut. Hur överlever folk en sådan tillvaro?
Jag känner en stark längtan efter och behov av att resa bort. Senast jag var ifrån Malmö var i Augusti nör jag o Sara bilade upp till Stockholm ett par dagar. Stockholm är inte så långt bort. Inte så exklusivt precis...jag tänker mig något större och mer främmande... den dagen, den dagen...bara bort över sundet till Kastrup, sedan lyfta mot himmelen och försvinna bort härifrån ett tag...

Sundet. På andra sidan ligger Kastrup och därifrån lyfter planen på löpande band. Utan oss.

I Lördags ringde det på dörren, jag var säker på att det var någon av mina bröder, men det visade sig vara ett så kallat chokladogram. Till mig.
En för mig helt främmande själ har varit vänlig nog att tacka för min musik genom att skicka en låda full med blandade chokladsorter! Anneli, det var en väldigt varm överraskning och du ska veta att jag blev jävligt glad! Jag är ju extremt svag för choklad. Enda problemet nu är väl att jag kommer att föräta mig på det ;-)
Tack!

Ett chokladogram!
Vi har börjat repa igen och det känns kul. Jag fortsätter envist arbetet med att spela in låtar hemma på min laptop, det har jag sagt förut och jag kommer säkert säga det igen...

Nu har jag ett par timmar ledigt som jag ska spendera med att fortsätta spela in, sedan är det dags att träna och sen så är den 11 Mars 2008 förbi och kommer aldrig åter.


Morgonen den 11 Mars 2008, 6.30. Solen stiger upp och den blödande himlen speglas i fönstren på gården. Jag äter gröt, lyssnar på P1 och ska snart gå till jobbet.

Så otroligt skönt att höra från så pass många håll att det inte bara är jag som är emot hela nedladdningskulturen! Jag har trott många gånger att jag var den enda som fanns kvar som tycker om att ha en hel skiva, inte bara enstaka låtar.Jävligt roligt med lite respons i den frågan!
Jag skulle bra gärna vilja vara den där gubben emot strömmen och precis som Caesar's nu gjort spela in ett dubbelalbum. Bara för att, liksom...bara för att säga att jag skiter i att det sägs att albumet är dött, att det inte är något värt och att det inte är någon idé att tro att man ska kunna sälja en massa ex av en skiva längre. Det är ju inte därför man gör musik, inte jag i alla fall. Jag gör musik för att det är så fantastiskt roligt och spännande att skapa någonting.Skulle jag inte hålla på med musik så skulle det vara något annat.
Att skapa någonting, göra drömmar verkliga, eller verkligheten till en dröm - det är det som betyder något. Inte att hamn på innelistan i Expressen. Inte att få inbjudningar till fester för att man "är någon". Inte att bli dunkad i ryggen av folk som bara vill hänga med den "coola innetypen". Jag skiter väl helt i allt det där. Jag har, tro det eller ej varit på en sådan där innelista, jag har fått festinbjudningar och medlemskort till "häftiga ställen" utan att någonsin ha bett om det. Jag har blivit dunkad i ryggen när det har gått bra och i slutänden betydde allt det där inte ett jävla skit. Nu vet jag inte riktigt vart mitt resonemang är på väg här...men allt jag ville säga var att jag tror ryktet om albumets död är betydligt överdrivet, det kommer visa sig att musiken tappar sin identitet om det bara ska vara "köp en låt itaget "- mentalitet i framtiden.
De allra bästa skivorna jag har eller har hört är sådana som verkligen tål att lyssnas på i ett svep, skivor som inte är hela om man skulle hugga upp dem i bitar.
Ta Neutral Milk Hotel - "In the aeroplane over the sea"
ta Radiohead "The Bends",
the National - "Boxer", t.ex.
- fantastiska skivor som hör ihop som en enhet, inte som en buffé där man kan plocka lite här och lite där.

Nej, jag tycker det är dags att folk säger ifrån nu och står upp för albumets överlevnad och beskydd!

Jag är med. Någon annan?

Jag har en blogg. Jag borde skriva saker, berätta om mitt liv och min musik och vad som händer, dela med mig av det, ge av mig själv. Det är bara det att det inte finns någonting spännande att berätta. Jag jobbar heltid på posten och när jag kommer hem äter jag något och tar en kopp kaffe som jag har längtat efter hela dagen. Sedan sätter jag mig vid datorn och försöker spela in något. Det behöver inte vara något stort och fantastiskt, bara det blir något litet gjort varje dag.Jag har ju allting klart i huvudet, jag vet precis hur det ska bli och det enda jag gör egentligen är att beta av det som skall finnas på låtarna. Det är klart att det ibland inte känns som det mest kreativa som jag gjort - att bara beta av saker, det är liksom inte så mycket improvisation som det brukar vara när jag spelar in- men ett litet steg i taget bara och sedan är det stora jobbet klart och då kan man sitta och finpula med småsaker......oj, nu drällde jag kexchoklad över halva bordet...och byxorna visar sig vara bruna av smält choklad...hmm...kaffet är ljuvligt...

Den åttonde mars är det sex år sedan vi släppte "For All Happy Endings", satan vad tiden går, fast det känns faktiskt väldigt länge sedan vi hade releasefesten på teaterrestaurangen här i Malmö. Det är en fin skiva, kanske den som ligger mig varmast om hjärtat på något vis. JAg minns så väl känslan när jag för första gången höll en kopia av skivan i mina händer. Den var så fin tyckte jag och jag var så jävla stolt och glad över att ha åstadkommit någonting som var så stort och viktigt. Jag tror jag kommer vara lika stolt när jag någon gång håller nästa skiva i mina händer. Det kommer att ta tid, lång tid antagligen. Men det kommer vara värt väntan.

Läste att Caesars har släppt ett dubbelalbum - helt rätt tycker jag, jag anser att en skiva är värd tusen gånger mer än alla mp3or och ljudfiler i världen. Det går inte att ersätta en platta, med omslag, texthäfte, bilder och framförallt: låtar satta i ett sammanhang av artisten, med att ladda ner en låt här och en låt där. Det är bara en jävla sumpig slit o släng - mentalitet och ett bevis på att mänskligheten mer och mer håller på att tappa förmågan att hålla fokus uppe mer än i några minuter. Vi håller på att förvandlas till DAMP ungar allihop. Inget får ta mer än ett par sekunder, inget får vara tyst eller långsamt,allt måste hända fort, det måste vara omedelbar behovstillfredställellse, annars är det inte intressant längre. Det är sjukt och sorgligt och jag kommer aldrig låta mig dras med i det där. Jag står över.
Är ni fler som tänker som jag eller är jag en gammal uttöende dinosaurie?