David Fridlund

Ja fötterna värker för nu har jag gått och blivit brevbärare (åtminstone fram till sista februari) och då använder man fötterna, jävlar i det. Det är ett jävla springande upp och ner i trappor.
I dag gick det bra, igår var det värre eftersom det var så satans mycket reklam som skulle ut. Tjocka luntor som man får pressa ner i små kantiga brevlådor som river sönder skiten och lämnar remsor både i och utanför brevlådan. Med andra ord ett tungt jobb vissa dagar. Det är stressigt alla dagar, men tack och lov inte reklamutdelning jämt...
Senaste veckan har jag bara jobbat och tränat, ätit och sovit och jag saknar mitt piano, det står där i hörnet och ger mig förebrående blickar, säger: "kom igen David, spela på mig, jag ledsnar och stämmer ur mig om du inte fingrar lite oftare på mig...!"
Jag försöker gå förbi utan att ta åt mig av orden, men det sticker ändå till lite varje gång, för jag vet att pianot har rätt - vi går ju så bra ihop, varför ignorerar jag det så ofta? Gitarrerna har gett upp hoppet om att få umgås med mig, jag har knappt hållit i dem på flera veckor och de ligger och dräller lite varstans. Pratar bakom ryggen på mig - snart blir det väl myteri här hemma.

Köpte mig en semla och åt efter jobbet, det är ju trots allt fettisdagen idag. I USA är det supertisdagen, men det har inget med semlor att göra vad jag vet.

Vi har en ny replokal.