En etta i Farsta Strand
Så t.ex. när jag hade lagt post i en brevlåda i någon trapp och det var någon som var nyinflyttad. Jag stod där och tittade på den handskrivna namnskylten och drev bort till en tid när jag flyttade in i min första egna lägenhet i Farsta, Stockholm.
Jag var 20 år gammal, nej fan jag hade nog inte fyllt 20 ännu, och jag hade fått tag i en etta i andra hand. Hyran var på 3.700, vilket jag senare fick veta låg ungefär 1000 spänn över den egentliga hyran. Det ingick ett skabbigt möblemang och en och annan hushållsartikel stod kvar i köksskåpen.
Det fanns ett badrum med badkar och där luktade det mögel. Lägenheten låg på sjunde våningen och jag hade utsikt över en parkeringsplats och två likadana höghus som det jag bodde i. Farsta Strand - längst ut på gröna linjen, långt ut i ensamheten bodde jag. Mitt soundtrack till de ensamma kvällarna då i början av mitt liv på egen hand bestod mest av Weezers första, Pixies och Becks "Mellow Gold"...det var de och tv:n som höll mig sällskap. Och ibland en folköl, av något billigt märke.
Det var en konstig tid det där - jag älskade det faktum att jag styrde helt över mig själv, jag var vuxen och fri, men det var så satans ensamt att sitta därute och därför var jag mest i ateljén på skolan och målade och tecknade tills dagen var slut och jag var tvungen att åka hem igen. Hem till halvtomma rum och en klump i halsen. Kanske låg det ett brev på hallgolvet om jag hade tur. Mest var det post från morsan, hon skrev medicindarriga brev om allt och inget, ibland var de helt osammanhängande om hon var mer rörig i huvudet än vanligt och även om det värmde att få post var det ledsamt och ibland spädde det ju bara på den där jävla ensamhetskänslan.
Jag hade en sådan där grå telefon som ingen använder längre, den där rejäla sorten med en riktig lur att hålla i och en signal som inte gick av för hackor. Men den ringde sällan.
Jag vet att det var ensamt och ganska ledsamt mest i den där lägenheten, men ända blir jag nostalgisk när jag tänker tillbaks - jag var ju fri, ute i världen på egen hand för första gången och vuxen. På sjunde våningen i en halvskabbig etta med utsikt över en parkeringsplats började mitt liv på egen hand.
If you want to destroy my sweater, hold this thread as I walk away...
Ensamheten är jobbig. Har spenderat alldeles för många timmar i min ensamhet. Får minutdepressioner. Ingen tycker om mig. Ingen ser mig. Sedan går jag ut. Kanske ringer någon. Kanske lyssnar på lite musik. Depressionen försvinner snabbt. Snabbt och vidare bort mot oändligheten. Snart vill jag vara ensam igen. På tio kvadrat. Trånga utrymmen gynnar min karaktär.
Tänker vidare på dig David. Om det spelar någon roll det vill säga.
Även att jag inte är så gammal (fyller 21 i år), så blir även jag lite nostalgisk när jag tänker på när jag flyttade hemifrån för snart 5 år sedan. Låter som att du kanske inte hade en sådan lägenhet som alla drömt om, men du beskriver verkligen känslan i det här inlägget väldans bra. Det är endå något man bara upplever en gång.
Kul att du verkar trivas på ditt jobb också :)
David! Jag vill bara säga att du är något av det bästa. Något av det bästa som hänt. Något av det bästa som skett. Något av det bästa som gjort mig till den jag är.
Det var bara det jag ville säga.
Inget mer.
När jag bodde ensam i min lilla äckliga men trevliga etta i Arlöv hade jag en sån där grå telefon som ingen har längre...