David Fridlund
Lo-fi, Anyone?
Jag skiter i vilket nu, jag skiter i att cymbalerna är spruckna och att jag har trumpinnar från stenåldern, jag skiter i om jag får cykla flera mil med grejor på pakethållaren, jag skiter i Malmös motvind och jag skiter i att jag är hungrig. Jag ska spela in nu ett tag framöver och det får bli som det blir med allt annat. Jag orkar inte ens låtsas söka efter ett jobb för tillfället, jag tänker mig att det ramlar över mig när jag minst anar det.
Replokalen hälsade mig med en miljon fuktflugor, en del burkar, samt en fjäril som längtade ut i kylan. Cyklade hem med nya trumtagningar på portan och nu har jag suttit här och lekt med diverse instrument och slingor i ett par timmar. Beppe (vår katt) tycker jag är skittråkig, han klagar högljutt en stund innan han inser att han inte kan få mig att jaga honom just nu och går sedan och lägger sig på sängen ihoprullad som en kanelbulle.
Nu är klockan snart halv sju och fan, dagarna är för korta för att hinna med allt man tänker sig. Man måste ju äta till slut och sedan får man ju inte väsnas för sent på kvällen när man bor i lägenhet...gud, ge mig ett hus med källare där jag kan ha min studio...ge mig 10 miljoner...eller ge mig en hjärna som inte surrar så förbannat...

 
Det här är väl det som kallas lo-fi? Spruckna cymbaler och tejpade trumskinn...?



En fjäril som vill ut och en rostig gammal bil på parkeringen.