David Fridlund

Det är Lördag och världens finaste jävla väder ute, solen vräker in genom sovrumsfönstret och Beppe, katten, har legat och vältrat sig en bra stund i gasset. Han vrider sig hit och dit och kurrar av välbehag när han inte ligger helt stilla med tungan hängande ut ur munnen och ser död ut.

På Tisdag skall jag åka till USA för första gången i mitt liv och även om jag inte känner mig resfebrig eller så, så börjar det ändå pirra lite i magen när jag tänker tanken att jag skall åka längre hemifrån än jag någonsin gjort förut.
Det är så otroligt mycket saker man måste fixa innan en sån här resa, man inser det när man sätter sig ner och börjar planera.
Kamera måste man ju ha, fan vi har ingen - måste låna av någon, adapter så man kan plugga in portan med backtracks, sladdar, tandkräm, resväskor, en digital delay pedal...gick in på Musikbörsen och försökte köpa en på avbetalning, det verkar ju så fiffigt att betala 99:- i månaden, men det visade sig att varken jag eller Sara fick göra det eftersom vi inte har någon fast inkomst. Det hjälpte inte att killen i butiken förklarade för kreditföretaget att : "...han är musiker, faktiskt en ganska känd musiker och han skriver sina egna låtar och så där..." haha! Snällt av honom, men det funkar inte i det här stelbenta jävla samhället. Så fort man inte följer normen "jobb 9-5" så blir det problem i alla kontakter med myndigheter och annat.  Jag är ganska trött på att försöka förklara för olika instanser vad STIM pengar är, eller hur en frilansande musiker egentligen jobbar.  Gemene man tycks dessutom lida av "Fame Factory - skadan", nämligen den något naiva inställningen och tron att bara du skulle kunna vara med där så skulle det ju vara jättebra! Ja jättebra om man gillar att äta bajs kanske.

Att åka till USA känns som att fly landet. Kanske borde jag stanna där och aldrig komma tillbaks. Jag skulle verkligen behöva fly min kvarskatt på 13.000:- som ska vara betald i Maj och som jag inte ens har skuggan av en chans att kunna betala, så det blir väl kronofogden snart och betalningsanmärkelser. Inte för att jag har några planer på att ta ett lån eller något. Men ändå.
Jag är inskriven på något som heter AUC - Arbete och Utvecklings Center. Där går man två timmar fyra dagar i veckan och söker jobb som man ändå inte kan få för att man saknar utbildning /kompetens eller intresse eller både och.
Jag har faktiskt gjort ett antal verkligt seriösa försök att fixa ett "riktigt" jobb -  för musiker är ju bara ett låtsasyrke - men det är trögt, det erkänner jag. Kommer ingenstans med det hela och mestadels blir det att man bara sitter av tiden. De flesta som är där är invandrare och jag tycker så jävla synd om dem, dessa medelålders män och kvinnor som inget hellre vill än att ha ett jobb att gå till, men som vet så jävla väl att de aldrig kommer att få något eftersom de har fel namn och för mycket skäggväxt. Männen alltså, hehe... så fruktansvärt förnedrande det måste vara.

Jag blev av med ett band. Det känner en del till. Men vad de flesta inte vet är att jag redan har hittat ett nytt. Det kommer bli skitbra och jag ser fram emot den dagen vi står på en scen tillsammans. Jag har dessutom skrivit en massa nya låtar som är hur bra som helst. Det är lite kul det där att jag alltid har varit uträknad. Efter varje skiva jag släppt har jag fått skitmycket beröm och bra kritik och ändå tror folk att det är över där. Vet inte hur många gånger man fått höra förvånade röster säga: "David & the Citizens, jasså håller dom på fortfarande?". Svaret är : JA, DET GÖR DOM. RÄKNA MED EN FORTSÄTTNING LADIES AND GENTLEMEN!

Nu ska jag sluta. Ska göra mig en knäckemacka med billig apelsinmarmelad från Danmark. Solen gassar på och jag har en million olika saker i huvudet, men allt det får vänta till en annan gång.