Nu har det hänt!
Nu har det hänt. Jag har blivit en gnällig arbetare. Jag har ju fått en timanställning inom kommunen och jag trivs jävligt bra även om det i ärlighetens namn är lite för mycket av den gamla klyschan att en gräver och tre står och tittar på...allt ni har hört om den saken är sant. And then some...
I alla fall skulle jag jobba i Måndags och eftersom vissa pass börjar klockan fem på morgonen så är man rätt sugen på att få sin skönhetssömn ordentligt ,speciellt eftersom jag hade jobbat från 14-22 i Söndags.
Men i Måndags kväll så valde grannen att ha fest. Inte en stilla fest i goda vänners lag där man sitter och myspyser med ett glas vin och äter kex och fin ost, nej en sån där rejäl tonårsfest där man skriker och hoppar på borden och röker på balkongen (som är precis intill vårt sovrum) till halv fyra på morgonen. Jag led mig igenom hela natten utan att få en blund i ögonen. Jag ville inte vara gnällkärringen som sabbar för ungdomarna i det som kanske kommer bli ett gyllene ögonblick i deras framtida minnesbank. När klockan var fyra och jag skulle gå upp en halvtimme senare för att jobba insåg jag att det var en omöjlighet och sms:ade min chef och sade att det inte skulle funka. Dessutom hade vi veterinär-ärenden under dagen som skulle skötas. Så långt allt väl.
I Måndags kväll gick jag och lade mig vid elvatiden och tänkte att nu ska jag väl i allafall sova gott tills klockan ringer halv fem och tror ni inte att den jävla grannjäveln satte igång med fest nummer två då? Fnissiga tonårstjejer och brölande grabbar sprang upp och ner i trappen och härjade och då hände det: jag blev den sura grannen som stack ut huvudet i trappen och sa: Kan ni inte vara lite tysta nu, en del har jobb att gå till och jag ska upp halv fem och jobba! Ni hade ju fest i går! Ni kan inte stå på balkongen och snacka för det hörs rätt in i vårt sovrum...
yada yada yada... killen bad om ursäkt och det blev tyst en stund, sedan stod de där och rökte och snackade igen och jag var för störd för att somna och för trött för att gå upp, men till slut lyckades jag ändå slockna, med öronproppar inpluggade och ett stilla mantra i huvudet: "ingenting slipper igenom tystnaden...ingenting slipper igenom tystnaden..." funkade bra till det vrålades JA MÅ HAN LEEEEEVA följt av en stunds vrål av typen ÖÖÖÖÖHHH, samt lite hoppande på ett bord, men då var jag så trött att jag somnade ändå.
Hur som helst så är det gött att ha fått ett jobb. Man går runt och plockar lite skräp, tömmer en papperskorg här och där och framför allt får man köra bil med saftblandare precis överallt. Trottoarer och torg och gångbanor...det är härligt!
Jag hittade mitt kassett med Midnight Oil och lyssnade på det en hel arbetsdag och jävlar vad bra det är. Lätt ett av de mest underskattade banden i världshistorien. lyssna på dem. Gör det. Bara gör det!
Jag har sömngrus i ögonen trots att jag var ledig i dag. Har bakat bröd och grillat kyckling till lunchen i morgon.
Aahh, att få vara en kommunalare med orange overall!
I alla fall skulle jag jobba i Måndags och eftersom vissa pass börjar klockan fem på morgonen så är man rätt sugen på att få sin skönhetssömn ordentligt ,speciellt eftersom jag hade jobbat från 14-22 i Söndags.
Men i Måndags kväll så valde grannen att ha fest. Inte en stilla fest i goda vänners lag där man sitter och myspyser med ett glas vin och äter kex och fin ost, nej en sån där rejäl tonårsfest där man skriker och hoppar på borden och röker på balkongen (som är precis intill vårt sovrum) till halv fyra på morgonen. Jag led mig igenom hela natten utan att få en blund i ögonen. Jag ville inte vara gnällkärringen som sabbar för ungdomarna i det som kanske kommer bli ett gyllene ögonblick i deras framtida minnesbank. När klockan var fyra och jag skulle gå upp en halvtimme senare för att jobba insåg jag att det var en omöjlighet och sms:ade min chef och sade att det inte skulle funka. Dessutom hade vi veterinär-ärenden under dagen som skulle skötas. Så långt allt väl.
I Måndags kväll gick jag och lade mig vid elvatiden och tänkte att nu ska jag väl i allafall sova gott tills klockan ringer halv fem och tror ni inte att den jävla grannjäveln satte igång med fest nummer två då? Fnissiga tonårstjejer och brölande grabbar sprang upp och ner i trappen och härjade och då hände det: jag blev den sura grannen som stack ut huvudet i trappen och sa: Kan ni inte vara lite tysta nu, en del har jobb att gå till och jag ska upp halv fem och jobba! Ni hade ju fest i går! Ni kan inte stå på balkongen och snacka för det hörs rätt in i vårt sovrum...
yada yada yada... killen bad om ursäkt och det blev tyst en stund, sedan stod de där och rökte och snackade igen och jag var för störd för att somna och för trött för att gå upp, men till slut lyckades jag ändå slockna, med öronproppar inpluggade och ett stilla mantra i huvudet: "ingenting slipper igenom tystnaden...ingenting slipper igenom tystnaden..." funkade bra till det vrålades JA MÅ HAN LEEEEEVA följt av en stunds vrål av typen ÖÖÖÖÖHHH, samt lite hoppande på ett bord, men då var jag så trött att jag somnade ändå.
Hur som helst så är det gött att ha fått ett jobb. Man går runt och plockar lite skräp, tömmer en papperskorg här och där och framför allt får man köra bil med saftblandare precis överallt. Trottoarer och torg och gångbanor...det är härligt!
Jag hittade mitt kassett med Midnight Oil och lyssnade på det en hel arbetsdag och jävlar vad bra det är. Lätt ett av de mest underskattade banden i världshistorien. lyssna på dem. Gör det. Bara gör det!
Jag har sömngrus i ögonen trots att jag var ledig i dag. Har bakat bröd och grillat kyckling till lunchen i morgon.
Aahh, att få vara en kommunalare med orange overall!
Midsommarslafston
Klockan är 20 över 12. Mitt på dagen. Det är grått och regnigt i malmö. Hela natten har det vräkt ner och emellanåt har det mullrat lite försiktigt ovanför staden. Beppe hittade sin plastflaska med godis som han började jaga runt vid halv fem i morse, så jag vaknade av skramlet. Han älskar den där flaskan, men jag älskar inte skramlet från den.Inte vid den tiden på dygnet i allafall. Jag tog den där håriga tjockisen till veterinären i går för han är hes som en avdankad Sting. Bara kraxar när det i vanliga fall brukar ljuda siréner. Någon halsinfektion, varken mer eller mindre och jag kunde dra en lättnadens suck, för den dagen kommer när han blir sjuk och gammal och då blir det jobbigt.
Jag minns hur morsan brukade berätta om katten de hade en gång. Fia hette den. En snorig liten historia som alltid frös och ur vars nos det rann tjockt gulgrönt snor ideligen. Hon brukade dra historien om hur hon åkte till kliniken med Fia och hur hon satt på bussen hem efteråt med en tom kattkorg i famnen och grät högljutt medans folk kastade besvärade, undrande blickar mot henne. Nu var ju morsan en känslomänniska som inte brydde sig särdeles mycket om vad andra tyckte om henne och jag är säker på att hon grät vidare oavsett blickar. Jag fick brev från henne när det hade hänt och jag satt i köket i radhuset och åt mellanmål efter skolan när jag läste det. Grannfrun hade ringt på och stod precis bakom min rygg och skrattade åt något när jag läste det sorgliga och jag blev så arg på kärringen som stod och skrattade. Som om det var åt mig skrattet var ämnat. Jag började gråta och sprang upp för trappan och stängde in mig på mitt rum.
När en katt dör är det an familjemedlem som försvinner och det är ingen dans på rosor, helst vill man inte låtsas om det över huvud taget. Beppe kommer leva för alltid.
Vi har vräkt i oss godsaker från Möllans Ost till frukost. Lyxig midsommarfrukost fick det bli idag eftersom jag skall jobba hela dagen och kvällen, så det blir ingen sill och nubbe för min del men det är okej...full kan man bli en annan gång och mätt blir jag varje dag.
Jag ska jobba mellen 14-22, åka runt i Malmö Stad-lastbil ensam på staden. Jag hoppas kassetbandaren i bilen fungerar så jag får lite underhållning. Jag är inte så bra på att underhålla mig själv nämligen och det kan bli långa timmar ensam i en bil sådär. Men som sagt, jag gillar det - det är som utedagis!
Och lite OB-tillägg lär det väl bli också.
Jag minns hur morsan brukade berätta om katten de hade en gång. Fia hette den. En snorig liten historia som alltid frös och ur vars nos det rann tjockt gulgrönt snor ideligen. Hon brukade dra historien om hur hon åkte till kliniken med Fia och hur hon satt på bussen hem efteråt med en tom kattkorg i famnen och grät högljutt medans folk kastade besvärade, undrande blickar mot henne. Nu var ju morsan en känslomänniska som inte brydde sig särdeles mycket om vad andra tyckte om henne och jag är säker på att hon grät vidare oavsett blickar. Jag fick brev från henne när det hade hänt och jag satt i köket i radhuset och åt mellanmål efter skolan när jag läste det. Grannfrun hade ringt på och stod precis bakom min rygg och skrattade åt något när jag läste det sorgliga och jag blev så arg på kärringen som stod och skrattade. Som om det var åt mig skrattet var ämnat. Jag började gråta och sprang upp för trappan och stängde in mig på mitt rum.
När en katt dör är det an familjemedlem som försvinner och det är ingen dans på rosor, helst vill man inte låtsas om det över huvud taget. Beppe kommer leva för alltid.
Vi har vräkt i oss godsaker från Möllans Ost till frukost. Lyxig midsommarfrukost fick det bli idag eftersom jag skall jobba hela dagen och kvällen, så det blir ingen sill och nubbe för min del men det är okej...full kan man bli en annan gång och mätt blir jag varje dag.
Jag ska jobba mellen 14-22, åka runt i Malmö Stad-lastbil ensam på staden. Jag hoppas kassetbandaren i bilen fungerar så jag får lite underhållning. Jag är inte så bra på att underhålla mig själv nämligen och det kan bli långa timmar ensam i en bil sådär. Men som sagt, jag gillar det - det är som utedagis!
Och lite OB-tillägg lär det väl bli också.
En slags intervju på nätet.
För ett tag sedan gjorde jag en kort intervju för en amerikansk blog. Den kan man läsa här.
Utöver det så har jag , hör och häpna börjat ett jobb. Inom kommunen. Med arbetaroverall och rejäla skor så skall jag åka runt och tömma papperskorgar och hålla rent i allmänhet. Jag gillar det. Det är som utedagis.
Förresten så hittade jag det här på nätet. Läste texten och "Vad i helvete! Finns det en ung och snygg variant av mig?! Som springer runt och raggar tjejer! För jävligt!"
;-)
Utöver det så har jag , hör och häpna börjat ett jobb. Inom kommunen. Med arbetaroverall och rejäla skor så skall jag åka runt och tömma papperskorgar och hålla rent i allmänhet. Jag gillar det. Det är som utedagis.
Förresten så hittade jag det här på nätet. Läste texten och "Vad i helvete! Finns det en ung och snygg variant av mig?! Som springer runt och raggar tjejer! För jävligt!"
;-)
Dagen Efter Dagen Före
Jag satt och glodde på en brittisk talkshow som heter "Parkinson". Han intervjuade bla. Erik Idle - en av snubbarna från Monty Python. Idle berättade en historia om George Harrison som tydligen blev överfallen i sitt hem en gång och knivhuggen i bröstet åtta gånger eller något. Han är illa skadad och håller på att dö, men till slut kommer i allafall ambulans och just som han bärs ut på båren kommer två personer som just skall börja jobba hos honom. Det är första gången de träffas och trots att han är på väg att dö så har han humor nog att säga: "vad tycker ni om jobbet hittills?"
Hahaha..you've got to love it!
I övrigt så är jag ganska bakfull i dag. Jag spelade med Sara på en fest i går. En gammal bekant till Sara som brukar ha en stor fest en gång om året där de bjuder in massor av folk, hyr musikanläggning och har DJ och band som spelar. Det var jäkligt trevligt faktiskt. Opretentiöst och chosefritt. Det behövs inte samma mått av ansträngt yttre när man är i medelåldern och går på fest hemma i någons radhus. Man kan lämna hipphetsfaktorn hemma och det är sååå skönt att inte vistas bland trendiga hippa coola människor. Jag är så jävla dålig på att vara häftig så på något sätt kände jag mig hemma där i går, även om det är lätt hänt att känna sig lite barnslig när man vid 32 fortfarande leker musiker medans övriga festdeltagare är piloter och revisorer och datorexperter och fan vet vad.
Det var kul att spela hur som helst. Jag tycker Saras musik är så jävla vacker och egen och det är riktigt roligt att få vara med i hennes "band". Vi är ju bara två personer och en massa backtracks, men det funkar riktigt bra och jag skulle bara önska att fler folk fattade hur jävla begåvad hon är. Men det är svårt att få folk att komma till den insikten om man aldrig får chansen att komma ut bland folk och spela. När vi var med Oppenheimer i Connecticut och spelade så gjorde vi visserligen inte så bra i från oss, men det var så jävla kul att få vara ute och spela. Jag är med i Sara Culler kan jag säga och få min stolta vuxna min. Du vet vilken jag menar Sara ;-).
Vi hängde med F hela natten. Jösses, den killen vet hur man håller igång hela natten! När vi lämnade festen vid halv fyra var jag fortfarande inte packad, mest lite berusad men värden bjöd på någon Kroatiskt sprit som vi shottade och när vi sedan klev ur taxin vid Möllevångstorget var det som att det slog på. En flaska vin senare (på tre pers) så blev det bara snurrigt och jag kraschade i sängen med mina finbyxor på och allt.
F är en sån där genomreko kille som alltid ställer upp och som jag tror folk tar för givet bara just därför. Det verkar ofta vara så folk gör, eller har jag fel?
Om någon är trevlig och schysst så är det så lätt att trampa på honom eller henne, att bara ta utan att ge något tillbaks. Jag vill inte vara en sådan, jag försöker vara schysst, men gud vet att jag inte alltid lyckas..man försöker hålla kontakt med folk, men det blir liksom aldrig av och fast att de finns i ens tankar så blir det inte mer än just bara en tanke. Jag är dålig på att ringa folk. Det är väl därför jag har så få vänner.
Surfade runt på nätet i dag och ramlade in på Neutral Milk Hotel. Fan vad bra de var. Går inte av för hackor och när jag glodde på en upptagning på Utube så kom jag på att jag för en massa år sedan skrev en låt som jag kallade "Big Parade". En vädigt NMH-ig sak som jag fortfarande tycker är riktigt bra. Jag ska dra tummen ur arslet endera dagen och spela in skiten med blås och hela shabarangen och sedan får den stå som en hyllning till Jeff Mangum och NMH:s genialitet.
Här är en katt som sjunger. Man kan ju se den som en symbolisk bild av Citizens-katten. Sjunger mot alla odds och med starkare röst än innan. Eller något.
Hahaha..you've got to love it!
I övrigt så är jag ganska bakfull i dag. Jag spelade med Sara på en fest i går. En gammal bekant till Sara som brukar ha en stor fest en gång om året där de bjuder in massor av folk, hyr musikanläggning och har DJ och band som spelar. Det var jäkligt trevligt faktiskt. Opretentiöst och chosefritt. Det behövs inte samma mått av ansträngt yttre när man är i medelåldern och går på fest hemma i någons radhus. Man kan lämna hipphetsfaktorn hemma och det är sååå skönt att inte vistas bland trendiga hippa coola människor. Jag är så jävla dålig på att vara häftig så på något sätt kände jag mig hemma där i går, även om det är lätt hänt att känna sig lite barnslig när man vid 32 fortfarande leker musiker medans övriga festdeltagare är piloter och revisorer och datorexperter och fan vet vad.
Det var kul att spela hur som helst. Jag tycker Saras musik är så jävla vacker och egen och det är riktigt roligt att få vara med i hennes "band". Vi är ju bara två personer och en massa backtracks, men det funkar riktigt bra och jag skulle bara önska att fler folk fattade hur jävla begåvad hon är. Men det är svårt att få folk att komma till den insikten om man aldrig får chansen att komma ut bland folk och spela. När vi var med Oppenheimer i Connecticut och spelade så gjorde vi visserligen inte så bra i från oss, men det var så jävla kul att få vara ute och spela. Jag är med i Sara Culler kan jag säga och få min stolta vuxna min. Du vet vilken jag menar Sara ;-).
Vi hängde med F hela natten. Jösses, den killen vet hur man håller igång hela natten! När vi lämnade festen vid halv fyra var jag fortfarande inte packad, mest lite berusad men värden bjöd på någon Kroatiskt sprit som vi shottade och när vi sedan klev ur taxin vid Möllevångstorget var det som att det slog på. En flaska vin senare (på tre pers) så blev det bara snurrigt och jag kraschade i sängen med mina finbyxor på och allt.
F är en sån där genomreko kille som alltid ställer upp och som jag tror folk tar för givet bara just därför. Det verkar ofta vara så folk gör, eller har jag fel?
Om någon är trevlig och schysst så är det så lätt att trampa på honom eller henne, att bara ta utan att ge något tillbaks. Jag vill inte vara en sådan, jag försöker vara schysst, men gud vet att jag inte alltid lyckas..man försöker hålla kontakt med folk, men det blir liksom aldrig av och fast att de finns i ens tankar så blir det inte mer än just bara en tanke. Jag är dålig på att ringa folk. Det är väl därför jag har så få vänner.
Surfade runt på nätet i dag och ramlade in på Neutral Milk Hotel. Fan vad bra de var. Går inte av för hackor och när jag glodde på en upptagning på Utube så kom jag på att jag för en massa år sedan skrev en låt som jag kallade "Big Parade". En vädigt NMH-ig sak som jag fortfarande tycker är riktigt bra. Jag ska dra tummen ur arslet endera dagen och spela in skiten med blås och hela shabarangen och sedan får den stå som en hyllning till Jeff Mangum och NMH:s genialitet.
Här är en katt som sjunger. Man kan ju se den som en symbolisk bild av Citizens-katten. Sjunger mot alla odds och med starkare röst än innan. Eller något.
Hemsidan funkar igen.
Det tog ett tag, men nu är räkningarna betalda så nu fungerar David & the Citizens hemsida igen. Tack till Bad Taste, räddare i nöden!
Festivaldags nu visst, folk åker land och rike runt och kastar sig ii lera och pisstinkande buskage, super och knullar och kollar in ett och annat band också kanske... Sova i tält är inte så jävla roligt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker om att spela på festivaler.
Det var längesedan vi spelade på Hultsfred dock. 2002 närmare bestämt. Det är länge sedan. Nästa sommar - då jävlar ;-)
Nej det känns ganska avlägset med den saken faktiskt, men det vore skoj. Fast någon får nog starta upp en seriös lobbyverksamhet om det skall bli något.
Idag var det bara 15 grader när vi vaknade. 15 grader gör ingen sommar. Jag börjar bli mer och mer värmeberoende. Tidigare har jag aldrig haft något problem med vinter och höst, jag har t.o.m. tyckt om mörkret och vinden och det piskande regnet, t.o.m. att cykla i motvind som man alltid gör i Malmö, men nu...blir jag gnällig över 15 grader. Vart är jag på väg egentligen?
Så det här med EU moppar verkade engagera folk. Onsala är tydligen värst. Ja där ser man...
Festivaldags nu visst, folk åker land och rike runt och kastar sig ii lera och pisstinkande buskage, super och knullar och kollar in ett och annat band också kanske... Sova i tält är inte så jävla roligt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker om att spela på festivaler.
Det var längesedan vi spelade på Hultsfred dock. 2002 närmare bestämt. Det är länge sedan. Nästa sommar - då jävlar ;-)
Nej det känns ganska avlägset med den saken faktiskt, men det vore skoj. Fast någon får nog starta upp en seriös lobbyverksamhet om det skall bli något.
Idag var det bara 15 grader när vi vaknade. 15 grader gör ingen sommar. Jag börjar bli mer och mer värmeberoende. Tidigare har jag aldrig haft något problem med vinter och höst, jag har t.o.m. tyckt om mörkret och vinden och det piskande regnet, t.o.m. att cykla i motvind som man alltid gör i Malmö, men nu...blir jag gnällig över 15 grader. Vart är jag på väg egentligen?
Så det här med EU moppar verkade engagera folk. Onsala är tydligen värst. Ja där ser man...
All EU-mopedister must fucking die.
Det sämsta med Malmö, förutom att det blir mer och mer trendigt, hippt och häftigt är dessa jävla EU moppar som far omkring överallt.
Jag hatar dem. Låg på gräset nere vid stranden och naturligtvis kommer det en EU moppe farande. Alltid med två grabbar. Alltid ett hånfullt leende mot dig när de kör förbi.
All Eu-mopedister must fucking die!
Finns de i hela Sverige eller är det extra mycket här i Malmö?
Växer de någonstans och isåfall - är odlingen här i stan då eller? Ursäkta fördomen, men kan det vara så att den huvudsakliga odlingen ligger i Rosengård?
Ja, jag vet - man skall vara fördomsfri och öppensinnig mot allt och alla, men jag är 32 år nu, ingen ålder egentligen, men tillräckligt för att ha rätt att börja bli lite gnällig.
Som Matte skriver på sin blogg - är de de här killarna som ska ta hand om oss när vi blir gamla? Om det är det så är det nog säkrast att antingen dö ung, eller se till att bli gammal i ett annat land.
Jag var på arbetsintervju i morse. Vete fan hur det gick. Tjejen som "intervjuade" mig var väl i de undre 20 - åren och hade väl inte såå mycket att säga. Men hon var trevlig och så och jag smörade såklart på som man skall göra vid sådana tillfällen:
"Jaahaa då - jag äälskar att träffa folk och hjälpa till med vad det nu vara månde. Jag är såå socialt begåvad och jag tycker bara det vore trevligt om jag kunde börja jobba klockan 5 varenda morgon och jag är punktlig som få och naturligtvis är jag noggrann och ordentlig och Danska förstår jag flytande förstår du - jag bor ju i Malmö och det är ju jättenära kontinenten och det är bara trevligt med mångfald och drutten och jena och hej och hå?"
Men det är ok. Jag behöver ett jobb. Deltid om det går. För det planeras turnéer både här och där till hösten. Mest där. Inte så mycket här. Sverige har fått sin dos av David & the Citizens - vet heller inte om jag skulle orka med att svara på frågorna om bandet och de andras avhopp och varför och "jag tyckte det gamla citizens var bättre?"
För jag är säker på att det kommer att komma. Det är oundvikligen på det viset.
Låt mig bara gå händelserna i förväg och säga: jag är lycklig igen, för första gången på ett bra tag. Livet är vad livet är, men jag mår ganska bra. Vi har fixat en ny replokal. Vi repar och det låter jävligt bra. Vi har kul tillsammans och det var länge sedan det var kul att repa. Fan, jag har till och med lust att bjuda hem det nya bandet på middag! Det skall bli väldigt roligt att ställa sig på en scen igen, men det kommer antagligen inte bli i Sverige. Inte på ett tag i alla fall. Kanske inte ens i Europa. Vi får se hur det blir?
Det är sommar och härligt varmt och skönt. Jag är inte luspank för en gångs skull, inte just i dag och jag har en kopp iskaffe att sörpla på. Kan det bli bättre?
(ja, det kan det förstås, men för stunden räcker det långt).
Jag hatar dem. Låg på gräset nere vid stranden och naturligtvis kommer det en EU moppe farande. Alltid med två grabbar. Alltid ett hånfullt leende mot dig när de kör förbi.
All Eu-mopedister must fucking die!
Finns de i hela Sverige eller är det extra mycket här i Malmö?
Växer de någonstans och isåfall - är odlingen här i stan då eller? Ursäkta fördomen, men kan det vara så att den huvudsakliga odlingen ligger i Rosengård?
Ja, jag vet - man skall vara fördomsfri och öppensinnig mot allt och alla, men jag är 32 år nu, ingen ålder egentligen, men tillräckligt för att ha rätt att börja bli lite gnällig.
Som Matte skriver på sin blogg - är de de här killarna som ska ta hand om oss när vi blir gamla? Om det är det så är det nog säkrast att antingen dö ung, eller se till att bli gammal i ett annat land.
Jag var på arbetsintervju i morse. Vete fan hur det gick. Tjejen som "intervjuade" mig var väl i de undre 20 - åren och hade väl inte såå mycket att säga. Men hon var trevlig och så och jag smörade såklart på som man skall göra vid sådana tillfällen:
"Jaahaa då - jag äälskar att träffa folk och hjälpa till med vad det nu vara månde. Jag är såå socialt begåvad och jag tycker bara det vore trevligt om jag kunde börja jobba klockan 5 varenda morgon och jag är punktlig som få och naturligtvis är jag noggrann och ordentlig och Danska förstår jag flytande förstår du - jag bor ju i Malmö och det är ju jättenära kontinenten och det är bara trevligt med mångfald och drutten och jena och hej och hå?"
Men det är ok. Jag behöver ett jobb. Deltid om det går. För det planeras turnéer både här och där till hösten. Mest där. Inte så mycket här. Sverige har fått sin dos av David & the Citizens - vet heller inte om jag skulle orka med att svara på frågorna om bandet och de andras avhopp och varför och "jag tyckte det gamla citizens var bättre?"
För jag är säker på att det kommer att komma. Det är oundvikligen på det viset.
Låt mig bara gå händelserna i förväg och säga: jag är lycklig igen, för första gången på ett bra tag. Livet är vad livet är, men jag mår ganska bra. Vi har fixat en ny replokal. Vi repar och det låter jävligt bra. Vi har kul tillsammans och det var länge sedan det var kul att repa. Fan, jag har till och med lust att bjuda hem det nya bandet på middag! Det skall bli väldigt roligt att ställa sig på en scen igen, men det kommer antagligen inte bli i Sverige. Inte på ett tag i alla fall. Kanske inte ens i Europa. Vi får se hur det blir?
Det är sommar och härligt varmt och skönt. Jag är inte luspank för en gångs skull, inte just i dag och jag har en kopp iskaffe att sörpla på. Kan det bli bättre?
(ja, det kan det förstås, men för stunden räcker det långt).
Till Gösta och till Kaj.
Käre morbror Gösta.
Jag kan inte påstå att jag kände dig över huvud taget. När jag tänker på dig dyker det för min inre blick upp svartvita fotografier på en liten knubbig pojk med tjocka runda glasögon. Det, eller en vag, grumlig minnesbild av dig sovande på soffan i morsans lägenhet på Henriksdalsberget i Stockholm. Din hand hängde ut över kanten som att du väntade på att någon skulle lägga något i den. Du sov hårt. Kanske efter en del alkohol.
Jag kan inte påstå att jag vet mycket om dig eller ditt liv. Sist vi sågs var för nio år sedan, då på morsans begravning. Du försökte vara uppmuntrande mot mig och mina brorsor när vi efter akten stod vid parkeringen bakom kapellet. Jag minns att jag tyckte du var så liten. Jag hade en bild av dig då, att du var en storvuxen man. Men det var du nog inte. Eller så var det sorgen som tryckte ner dig och gjorde att dina axlar sluttade än mer.
Jag kände dig inte, men du var trots allt min morbror och hur hårt var inte ditt liv? Jag vet ju inte allt, inte alls särskilt mycket faktiskt, men bortsett från dina brister och dina laster - vad var du för en?
Vad hade du för drömmar och tankar?
Vad tar du med dig för hemligheter och fakta till andra sidan?
Min farsa ringde och berättade att min morbror Gösta dött. Vi stod inte varandra nära och jag vet väldigt lite om honom.Jag vet att han periodvis levde ett hårt liv och kanske är ingen egentligen särskilt förvånad över att han är borta. Men ändå.
Nu är han död och jag blir så ledsen och förbannad att få höra hur: Intagen på sjukhus en kväll i April efter att något hänt, om jag förstod rätt så var det någon form av tabletter i kombination av alkohol.
Hemskickad igen ett par timmar senare - utan nycklar, plånbok, skor eller varma kläder.
Han lyckades inte ta sig ända hem, utan föll ihop och dog ca 100 meter från sin bostad.
Är det ett sätt att sluta sina dagar?
Det borde inte ens kunna hända i ett modernt samhälle. Men vad fan är ett modernt samhälle egentligen? Det är inte en kamratlig gemenskap i alla fall, det är ett som är säkert, och det gör mig så ledsen att tänka på att det kan hända sådana saker över huvud taget.
Fy fan.
En gång när jag bodde i Hägersten så var jag och min dåvarande flickvän ute och gick. När vi kom till Midsommarkransen såg vi en man ligga i en rabatt vid en liten park, precis brevid trottoaren där folk gick fram och tillbaks. Ingen brydde sig om honom - slängde kanske en blick och rynkade näsan och hastade sedan vidare. Vi hjälpte den där stackaren upp ur rabatten och släpade hem honom till hans lägenhet efter att ha sett till att han inte var så packad att han skulle dö. Vi satt en stund hemma i hans lilla lägenhet och pratade med honom. Han visade foton på sin dotter och fru och hade långa utläggningar om varför det hade gått som det hade gått. Då slog det mig hur mycket av en "vanlig" människa han faktiskt var.
Han var inte bara en fyllegubbe som låg i en rabatt - han hette Kaj och han hade ett liv bakom sig med fru och barn och arbetskamrater, drömmar och tankar. Helt vanlig med andra ord, bara det att något klickat och rasat ihop.
Vi satt där en stund och innan vi gick lämnade vi våra namn och vårt telefonnummer.
Det gick ett par dagar och jag funderade väl på hur det gått för honom, men inte mer än förstulna tankar då och då. Så en dag kom det ett blomsterbud med en stor blombukett och ett brev från Kaj och det var skönt att veta att han fortfarande levde, men det som värmde mest var vetskapen om att vår lilla insats faktiskt betydde något. Han kom ihåg oss. Vi hade lyckats med något.
Ibland krävs det jävligt lite för att göra jävligt stor skillnad.
Jag kan inte påstå att jag kände dig över huvud taget. När jag tänker på dig dyker det för min inre blick upp svartvita fotografier på en liten knubbig pojk med tjocka runda glasögon. Det, eller en vag, grumlig minnesbild av dig sovande på soffan i morsans lägenhet på Henriksdalsberget i Stockholm. Din hand hängde ut över kanten som att du väntade på att någon skulle lägga något i den. Du sov hårt. Kanske efter en del alkohol.
Jag kan inte påstå att jag vet mycket om dig eller ditt liv. Sist vi sågs var för nio år sedan, då på morsans begravning. Du försökte vara uppmuntrande mot mig och mina brorsor när vi efter akten stod vid parkeringen bakom kapellet. Jag minns att jag tyckte du var så liten. Jag hade en bild av dig då, att du var en storvuxen man. Men det var du nog inte. Eller så var det sorgen som tryckte ner dig och gjorde att dina axlar sluttade än mer.
Jag kände dig inte, men du var trots allt min morbror och hur hårt var inte ditt liv? Jag vet ju inte allt, inte alls särskilt mycket faktiskt, men bortsett från dina brister och dina laster - vad var du för en?
Vad hade du för drömmar och tankar?
Vad tar du med dig för hemligheter och fakta till andra sidan?
Min farsa ringde och berättade att min morbror Gösta dött. Vi stod inte varandra nära och jag vet väldigt lite om honom.Jag vet att han periodvis levde ett hårt liv och kanske är ingen egentligen särskilt förvånad över att han är borta. Men ändå.
Nu är han död och jag blir så ledsen och förbannad att få höra hur: Intagen på sjukhus en kväll i April efter att något hänt, om jag förstod rätt så var det någon form av tabletter i kombination av alkohol.
Hemskickad igen ett par timmar senare - utan nycklar, plånbok, skor eller varma kläder.
Han lyckades inte ta sig ända hem, utan föll ihop och dog ca 100 meter från sin bostad.
Är det ett sätt att sluta sina dagar?
Det borde inte ens kunna hända i ett modernt samhälle. Men vad fan är ett modernt samhälle egentligen? Det är inte en kamratlig gemenskap i alla fall, det är ett som är säkert, och det gör mig så ledsen att tänka på att det kan hända sådana saker över huvud taget.
Fy fan.
En gång när jag bodde i Hägersten så var jag och min dåvarande flickvän ute och gick. När vi kom till Midsommarkransen såg vi en man ligga i en rabatt vid en liten park, precis brevid trottoaren där folk gick fram och tillbaks. Ingen brydde sig om honom - slängde kanske en blick och rynkade näsan och hastade sedan vidare. Vi hjälpte den där stackaren upp ur rabatten och släpade hem honom till hans lägenhet efter att ha sett till att han inte var så packad att han skulle dö. Vi satt en stund hemma i hans lilla lägenhet och pratade med honom. Han visade foton på sin dotter och fru och hade långa utläggningar om varför det hade gått som det hade gått. Då slog det mig hur mycket av en "vanlig" människa han faktiskt var.
Han var inte bara en fyllegubbe som låg i en rabatt - han hette Kaj och han hade ett liv bakom sig med fru och barn och arbetskamrater, drömmar och tankar. Helt vanlig med andra ord, bara det att något klickat och rasat ihop.
Vi satt där en stund och innan vi gick lämnade vi våra namn och vårt telefonnummer.
Det gick ett par dagar och jag funderade väl på hur det gått för honom, men inte mer än förstulna tankar då och då. Så en dag kom det ett blomsterbud med en stor blombukett och ett brev från Kaj och det var skönt att veta att han fortfarande levde, men det som värmde mest var vetskapen om att vår lilla insats faktiskt betydde något. Han kom ihåg oss. Vi hade lyckats med något.
Ibland krävs det jävligt lite för att göra jävligt stor skillnad.
Klotter från Fredag till Söndag.
I dag (fredag) har jag arbetat och gjort rätt för mig. Har slitit i 10 timmar med att bygga en scen med tillhörande ljusrigg, monitorer och skit på Slagthuset i Malmö.
Slagthuset - detta fasansfulla ställe.
En gång var jag bjuden på Nöjesguidens årsfest (Nöjesguiden - denna fasansfulla tidning) och jag tror inte jag hann vara där i mer än två minuter innan jag överväldigades av äckel och panik och stack därifrån eftersom det kändes som att jag var den enda vettiga personen i havet av fulla, hippa och coola människor. Det var längesedan nu. Kanske hade jag stått ut längre idag. Å andra sidan är jag inte så het och inne att jag skulle bli bjuden på Nöjesguidens fest hur som helst, så det jämnar nog ut sig.
Nu är det söndag och jag har precis repat med de nya citizensarna. Det går jävligt bra även om det gick som i ultrarapid i mitt huvud eftersom det blev middag med alkohol hos Saras morsa i går, med betoning på alkohol.
Och fotboll på TV.
Jag är ingen sportfåne, kan inte så mycket om fotboll eller andra svettiga aktiviteter, men matchen mellan Sverige och Danmark var riktigt, riktigt spännande. Det var som att alla spelarna hade aptit och nyfikenhet och en rejäl dos improvisation och upptäckarglädje. Det var kul att titta på och därför blev det ju desto mer snöpligt att det hela avslutades som det gjorde. Men avrundningen var bara ytterligare en bekräftelse på vad jag ofta känner - det finns fan inget hopp för mänskligheten.
Hur i helvete är folk funtade?
Vad är det för idioter som inte kan se skillnad på lek och allvar?
Varför måste världen vara befolkad av testosteronstinna män vars hjärnor tycks vara förtvinade och som för länge sedan tappat förmågan att kontrollera sin ilska och tänka kreativt. Att vända andra kinden till. Att känna empati för den svage. Att ställa upp för den som behöver det. Varför är folk så satans korkade?
Kommer människan någonsin att ändras?
Personligen tror jag inte det kommer hända.
Att fotbollsspelare slåss litegrann på planen, det kan man fatta, det hör kanske till, men att det plötsligt rusar in en stolle med tomma ögon och ska slå ner domaren, det gör mig bara beklämd och ledsen. Undrar om han trodde att de danska spelarna skulle haka på och tycka det var ett lovvärt initiativ från hans sida?
Sorgligt. Helt enkelt sorgligt.
Vad som också är sorgligt eller nästan skrattretande är den senaste trenden som jag sett en hel del om på tv och i tidningen, nämligen fenomenet miljövänliga vapen. Kulor och bomber med mindre bly. Minor som förmultnar efter en viss tid i jorden? Det, mina damer och herrar, är inget mindre än det slutgiltiga beviset på människans dumhet. Att ha ihjäl varann på ett miljömedvetet sätt, det måste vara det sjukaste jag har hört om någonsin. Alla kategorier. Glöm allt du trodde var sjukt, radera det ur minnet och för in miljövänliga vapen på plats 1 på din lista. Det blir inte dummare än så.
Glöm inte bort att det finns en ny låt att lyssna på och ladda ner på : www.myspace.com/davidandthecitizens
" A House With No Windows" heter den.
Och det är inget fel på spelaren om det dröjer lite innan låten sätter igång. Det var jag som råkade göra så att det blev så...
Slagthuset - detta fasansfulla ställe.
En gång var jag bjuden på Nöjesguidens årsfest (Nöjesguiden - denna fasansfulla tidning) och jag tror inte jag hann vara där i mer än två minuter innan jag överväldigades av äckel och panik och stack därifrån eftersom det kändes som att jag var den enda vettiga personen i havet av fulla, hippa och coola människor. Det var längesedan nu. Kanske hade jag stått ut längre idag. Å andra sidan är jag inte så het och inne att jag skulle bli bjuden på Nöjesguidens fest hur som helst, så det jämnar nog ut sig.
Nu är det söndag och jag har precis repat med de nya citizensarna. Det går jävligt bra även om det gick som i ultrarapid i mitt huvud eftersom det blev middag med alkohol hos Saras morsa i går, med betoning på alkohol.
Och fotboll på TV.
Jag är ingen sportfåne, kan inte så mycket om fotboll eller andra svettiga aktiviteter, men matchen mellan Sverige och Danmark var riktigt, riktigt spännande. Det var som att alla spelarna hade aptit och nyfikenhet och en rejäl dos improvisation och upptäckarglädje. Det var kul att titta på och därför blev det ju desto mer snöpligt att det hela avslutades som det gjorde. Men avrundningen var bara ytterligare en bekräftelse på vad jag ofta känner - det finns fan inget hopp för mänskligheten.
Hur i helvete är folk funtade?
Vad är det för idioter som inte kan se skillnad på lek och allvar?
Varför måste världen vara befolkad av testosteronstinna män vars hjärnor tycks vara förtvinade och som för länge sedan tappat förmågan att kontrollera sin ilska och tänka kreativt. Att vända andra kinden till. Att känna empati för den svage. Att ställa upp för den som behöver det. Varför är folk så satans korkade?
Kommer människan någonsin att ändras?
Personligen tror jag inte det kommer hända.
Att fotbollsspelare slåss litegrann på planen, det kan man fatta, det hör kanske till, men att det plötsligt rusar in en stolle med tomma ögon och ska slå ner domaren, det gör mig bara beklämd och ledsen. Undrar om han trodde att de danska spelarna skulle haka på och tycka det var ett lovvärt initiativ från hans sida?
Sorgligt. Helt enkelt sorgligt.
Vad som också är sorgligt eller nästan skrattretande är den senaste trenden som jag sett en hel del om på tv och i tidningen, nämligen fenomenet miljövänliga vapen. Kulor och bomber med mindre bly. Minor som förmultnar efter en viss tid i jorden? Det, mina damer och herrar, är inget mindre än det slutgiltiga beviset på människans dumhet. Att ha ihjäl varann på ett miljömedvetet sätt, det måste vara det sjukaste jag har hört om någonsin. Alla kategorier. Glöm allt du trodde var sjukt, radera det ur minnet och för in miljövänliga vapen på plats 1 på din lista. Det blir inte dummare än så.
Glöm inte bort att det finns en ny låt att lyssna på och ladda ner på : www.myspace.com/davidandthecitizens
" A House With No Windows" heter den.
Och det är inget fel på spelaren om det dröjer lite innan låten sätter igång. Det var jag som råkade göra så att det blev så...
A House Without Windows
Eftersom det har varit ett jävla gnällande från min sida här den senaste tiden så tänkte jag kompensera för det genom att lägga upp en helt ny inspelning för gratis nedladdning på MySpace:
www.myspace.com/davidandthecitizens
Låten heter "A House Without Windows"
Pianodepp när det är som dystrast!
Håll till godo!
David