David Fridlund

Jaha, så har då slutligen den gamle Ingmar Bergman gått och dött och jag har länge tänkt att den dagen det händer så kommer det tjatas och ältas sönder och samman och det är okej, för vad man nu än tycker om hans filmer och pjäser och annat så var han jävligt duktig på det han gjorde.
 Jag blev faktiskt riktigt rörd när Peter Stormare satt och grät framför kameran, det är något med skäggiga män som gråter som får mig ledsen. Antagligen beror det på att farsan har skägg och att jag på något undermedvetet plan ser honom gråta framför mig.

Bergman sade iallafall en gång att han hade bestämt sig en dag för att han skulle bli bäst i världen på det han gjorde, no matter what och fan vad jag önskar att jag hade den drivkraften. Att bara bestämma sig och sedan inte låta sig nedslås eller stoppas av något. Att brinna så starkt att det helt enkelt inte finns något som kan stoppa mig. Det vore skönt. Det vore skönt att aldrig tvivla. Det vore skönt att aldrig darra på rösten, att bara se framåt och att aldrig vara rädd. Det vore skönt. Jag har aldrig satt mig ner och bestämt mig för någonting sådär..saker har bara blivit. Det bara blev att jag började på konstskola eftersom det inte fanns något annat alternativ efter att jag gått ut nian. Det bara blev att jag fortsatte med konst i fem år eftersom jag trivdes med det och tyckte det var utvecklande och spännande. Det bara blev att jag flyttade till Stockholm, det bara blev Komvux och det bara blev Malmö efter fyra år i huvudstaden eftersom det fanns lediga lägenheter här nere. Allting bara blev. Det bara blev att jag startade band och det bara blev att det gick ganska bra. Jag har aldrig satt mig ner och bestämt mig, men det kanske är på tiden att jag gör det. Jag måste bestämma mig för om jag skall fortsätta tro att det jag gör är bra och intressant och tillräckligt roligt för att vilja spendera all min tid och kreativitet på det, eller om det är dags att lägga ner den här skiten och bara leva ett normalt liv. Nu vet jag ju att jag faktiskt kan klara av att få ett riktigt jobb. Jag vet också att jag klarar av att gå upp varje morgon utan att vilja ta livet av mig när klockan ringer.
Det här bandet som jag driver...den där kattsilhuetten som stirrar på mig från väggen...det vill ha något av mig, men jag vet inte om jag har drivkraften, elden, viljan, orken att hålla på med det mer...jag vet inte om stunderna av kickar, belöning eller vad man vill kalla det väger upp allt jävla slit, all planering, all tankeverksamhet och all jävla kraschad ekonomi som det kräver...jag önskar att jag hade bestämt mig för länge sedan att jag skulle bli bäst i världen på något, jag önskar att jag inte hyste skuggan av ett tvivel, att jag var en Gallagher, men jag tror inte jag är den typen av person bara. Frågan är om det behövs?
Bergman sade också ( fritt tolkat av mig) att det är lätt att gå ut och skriva en handfull låtar eller att göra en film som är enastående och sedan leva på ryktet om den där enda riktigt bra grejen. Det svåra är att fortsätta göra bra saker om och om igen, att hitta ett sätt att utmana sig själv och att våga söka, leta och tvivla.
Jag hoppas att jag tillhör den senare kategorin av personer. Jag hoppas att jag inte måste slå mig själv för bröstet och skrika att jag är bra, det kanske räcker med att göra så jävla gott man kan?

Jaha...så var man tillbaks på Möllan igen efter ett dygn på släktträff i Småland, närmare bestämt i skogarna i närheten av Åseda. Jag träffade min farmor för första gången på typ 15 år. Hon var liten och gråhårig och verkade glad över att se mig igen. Lille David, lille David sa hon och kramades om och om igen. De flesta av mina kusiner har jag faktiskt träffat genom musiken. Johan träffade jag i Stavanger när jag var där och spelade 2005 och Måns och Anna dök upp i festtältet vi hade på Emmabodafestivalen 2006. Simon träffade jag när jag och Sara spelade på Storsjöyran i Östersund och just som vi skulle mötas upptäckte jag att mitt konto var tomt så jag fick låna 200:- av honom. Inte precis vad man vill göra när man inte har setts på sisådär en 15 år... de är härliga typer allihop hur som helst!
Det kändes jävligt bra att vara med i går, av någon anledning (mest min egen dumhet och envishet) har jag helt tappat kontakten med släkten och det var en nystart att träffa alla igen. Det är jäkligt trevliga människor, men det har min brorsa inte fattat ännu för han vägrar att följa med. Kanske kommer han till den insikten också en dag.
Och tystnaden på natten när vi skulle gå och lägga oss...den totala tystnaden som nästan skär i öronen...den saknar jag för här på Möllan är det hundratals fotbollstokiga Irakier som far omkring och tutar med sina bilar och viftar med flaggor och bränner av fyrverkerier för någon matchs skull och kontrasten till Åseda är total. Jag föredrar Åseda faktiskt, i det avseendet.


Malmö stad borde skaffa en ny slogan:

Malmö - Sveriges mesta biltute - stad. eller:
Malmö - där glädjetutor ljuda!

I går blev det mycket mat och kakor så ikväll blir det sallad och linssoppa. Man får vara snäll mot magen. Och mot varandra.

Vad fan skall det här föreställa? Jag känner mig lurad, grymt lurad för jag hade väntat och längtat efter sommaren men den kommer ju fan aldrig. Jag skall inte prata om vädret för det är så jävla tradigt, men det är just det - vädret är så in i helvete meningslöst hela tiden att jag bara längtar efter att få ligga på en sandstrand och sola och dricka drinkar och det är inte likt mig att hysa den typen av längtan. Jag är ett vinterbarn, född en vecka innan julafton och jag har alltid uppskattat vintern, men det blir mindre och mindre så - nu hänger jag ut över balkongräcket för att suga åt mig av de få förstulna solstrålar som faktiskt hittar dit.
Kanske beror denna känsla på att jag jobbar? Jag har nu gått från att inte ha något jobb till att ha två. Kommunteknik och en biluthyrning/kiosk/postkontor. Jag kan inte riktigt bestämma mig om det senare verkligen är något för mig, nog för att jag tycker mig kunna ta folk rätt bra och att prata med främlingar och vara trevlig är helt okej, men det är det där med att bara stå inomhus hela dagarna som gör att det liksom kryper i kroppen. Jag är en rastlös själ och någonstans blir det fel när jag bara står inne hela dagarna. Jag vet inte...vi får se... I morgon skall jag i alla fall jobba morgonpasset på Kommunteknik och det känns skönt, trots att jag går upp halv fem.

Jobbar som sagt nu och det är lite ovant eftersom jag varit musiker på heltid, eller egentligen mer än heltid i snart tio år...det blir lite för lite tid över till att repa med bandet och även om vi låter jävligt bra nu så behöver vi repa mer eftersom vi är bokade till turné i September i Kina. Av alla ställen.
Jäpp - vi är bokade till en festival bla. som heter Bejing Pop Festival och det enda som står i vägen för tillfället är huruvida vi lyckas finansiera det hela. Det är stora slantar för att få iväg fem personer till andra sidan jorden och det vore ju satan i gatan om det var pengarna som hindrade oss. Donations anyone ;-) ?

Min gode vän Danne var nere och hälsade på. Han åkte i samma tågvagn som
den värsta-av -de -värsta-klicken av "fotbollsfans". De hejade på Djurgården och skulle ner till Malmö för att se på matchen mellan Djurgården och MFF. Eller så skulle de bara slåss, vilket är mer troligt eftersom de laddade hela resan med öl, sprit och amfetamin så de var rejält laddade när de var framme i Malmö klockan tre på eftermiddagen. Undrar hur mycket de såg av matchen?

Nu orkar jag inte skriva mer, skall slappa i soffan en stund innan det är kvällsmat och tidig sänggång.
Arbeit Mach Frei.

I dag har jag jobbat mellan 14 - 22 och i ärlighetens namn har jag inte haft ett jävla dugg att göra. Regnet har vräkt ner hela dagen och uppenbarligen har folk varit inomhus - de har i alla fall inte varit på Bo - 01 och skräpat ner, för jag har inte behövt tömma en enda papperskorg. Och inte fanns det cd spelare i bilen heller men det var okej för jag var inte så sugen på musik idag märkte jag. Underhöll mig med P1 nästan hela dagen. När jag säger på jobbet att jag bara lyssnar på P1 tror de att jag är sjuk i huvudet, men jag tycker att de som står ut mer än 10 sekunder med Radio Rix eller NRJ o dylika kanaler är obegripligt tåliga, för jag kräks så fort de kanalerna kommer på. Jag börjar kanske bli gammal, men det skiter jag i i så fall. Hur som - P1 stod för underhållningen större delen av dagen. Jag tog en paus någon gång vid åtta tiden och sprang allt vad jag orkade upp och ner för en av kullarna nere vid strandpromenaden bara för att känna att kroppen fortfarande fungerar. Det gjorde den, så jag hoppade runt lite på vågbrytarstenarna tills jag ramlade och slog mig. Jag visste att det skulle komma, men jag ville inte sluta så jag får väl skylla mig själv. Det gjorde inte särskilt ont ändå, och ingen såg mig så jag slapp känna mig dum. Fast nu lägger jag ut det på internet istället, så jag vete fan om jag inte är lite korkad ändå.

I morgon fyller Sara 29 år och hon ska få en present som jag tror hon kommer ha glädje av och uppskatta mycket. Den har gjort mig pank, so she better fucking like it ;-)

Släktträffen i går var trevlig. God mat och jag klämde i mig tre olika sorters tårtor och mådde som en spya ett tag, men så gick vi en promenad i ravinen upp till Kopparhatten och plockade kantareller på vägen, sedan kunde jag trycka ner tre portioner buffé.
Nästa helg ska vi på träff med min gren av släkten. I Småland. I går var det Saras familj som strålade samman.
xo xo

Lördag.
Vi lyckades fixa med det tekniska och småsprang sedan till scenen i folkets park där vi skulle spela Sara och jag. I första låten spelade jag konsekvent en halv ton för högt upp och det lät naturligtvis för jävligt. Jag ber om ursäkt för det men jag får skylla på stress och dålig medhörning. Det tog sig allt eftersom vi kom igenom setet och jag tyckte bitvis att det kändes riktigt bra. Det var bra med folk och vänner och de flesta tycktes uppskatta vårt framförande. Personligen tycker jag Saras låtar är riktigt unika och vackra.
Efter att ha rafsat ihop alla grejor gick vi hem och lämnade bråten, sedan gick vi till På Besök - Malmös bästa och mest avslappnade hak - med några vänner och tog två öl. Det var riktigt trevligt. Sedan hem och från balkongen såg vi hur det plötsligt exploderade ett bråk och folk sprang ut från Golden med kvastskaft som de slog med full kraft i huvudet på en kille. Det small till och ena skaftet gick av, så hårt slog de. Satans jävla idioter. Hur fan kan man slå någon i huvudet så? Jag vet inte vad det handlade om eller vem som gjort vad, men jag blir knäckt av mänsklighetens sätt att vara. Jag vill flytta härifrån, det dräller av testosteron och machoattityd häromkring och jag hatar det.

Nu ska vi på släktträff.

I dag är det Fredagen den 20e Juli. Sommaren bara fjuttar förbi och snart är den över. Men de senaste dagarna har varit fantastiska. Vi har haft en av våra absolut bästa vänner på besök. En rödhårig krulltott från Stockholm som har det största hjärtat och en ypperligt skön typ av humor. Stack ner till Ale stenar, käkade ålburgare och hade det gött. Han är nog det enda jag saknar med Stockholm.
I kväll skall jag spela med Sara på Möllevångsfestivalen och vi är stressade som fan för det är så inihelvete mycket saker som måste fixas innan vi är redo att ställa oss på scenen.
En öl hjälpte nervarvningen lite. Men bara lite.
Måste gå nu, men först dagens skämt.
Alla städer i Sverige har ju sin egen slogan och här kommer en internationell:

Varför? Darfur!

Jaha.så var det lördag igen och snart skall jag cykla till jobbet ännu en gång för att fisa runt i pickupen och plocka skräp. Antagligen kommer jag lyssna en hel del på Midnight Oil även idag. De fungerar på något vis så jävla bra när man går omkring sådär som jag gör när jag jobbar. Kanske blir det en och annan platta av något annat band också.

Det är grått som vanligt, luften är tung av fukt och det hänger ett regn i luften som inte verkar vilja bryta ut riktigt ännu. En fågel sitter och piper på gården. Pip. Pip. Pip. Pip. Ett gäng måsar fladdrar upp och härjar över hustaken. I övrigt är det ganska tyst. Möllan ligger bakfullt.

Lyssnade på en dokumentär på P1 medans jag åt frukost, ett program om John Hron, ni vet 14-åringen som blev mördad av ett gäng skinnskallar i Kode för ett par år sedan. Det var en stark skildring må jag säga, reportern pratade med Johns föräldrar om kvällen han dog och om hur i helvete man går vidare efter att en sådan sak händer. Jag beundrar alla människor som klarar av att fortsätta stå upp och fungera efter en sådan sak. Bara att vilja vakna och ta sig upp ur sängen blir ett sådant oöverstigligt hinder när sorgen kapslat in dig, att det är svårt att föreställa sig. John Hrons föräldrar lyckades ta sig vidare på något vis, mycket tack vare att de åkte runt i skolor och föreläste om mobbing och berättade om sin pojke. Det är starkt, jävligt starkt att kunna göra det.
Vid ett tillfälle i programmet frågade reportern om de inte brukade undra hur det hade varit om han inte hade dött. Vad han hade gjort nu? Var han hade bott? Hur han skulle sett ut?och då kom jag att tänka på hur det var i flera år efter att min morsa dött. Jag kunde - och kan fortfarande - komma på mig själv med att nästan förvänta mig att hon ska ringa, eller bara komma förbi här hos oss och sitta en stund i köket med mig och Sara och dricka en kopp kaffe (mycket socker skulle det vara va morsan?) och äta en kanelsnäcka eller något och vi skulle prata om ditten och datten och det skulle inte vara mer med det.
Det kan gå dagar utan att jag tänker på henne, men så plötsligt kan det hugga till i bröstet och en saknad rinner över mig som det inte går att värja sig mot. Då är det lika bra att låta den få vara där hos mig en stund. Det gör ju inget att jag glider in i sentimentalklibbig saknad ett litet tag. Kanske blir jag ledsen och kanske blir det inte mer än en kort minnesblixt som blinkar till och försvinner. Hon finns alltid hos mig. Vissa dagar mer än andra.

Nu kan ju inte jag på något vis jämföra min situation med den som John Hrons föräldrar gått igenom, men pappan sade att hatet, rätt använt, blev en drivkraft för honom. Inte i bemärkelsen att han skulle leta upp de fega asen som mördat hans son och ge igen, utan att kunna ta energin, drivkraften som finns i hat och vända det till något kreativt istället. Jag tror det är samma sak med sorg. Jag tror det är samma sak med vad det än gäller. Tänk om, tänk om...mänskligheten hade förmågan att göra så?vilken annorlunda värld det hade blivit.

Häromdagen jobbade jag i Raoul Wallenbergs park vid kanalen bakom Gustaf Adolfs torg, klockan var inte mycket - före lunch i alla fall. På en bänk intill häcken satt en ensam herre med en burk öl i handen och jag såg i ögonvrån att han tittade på mig som att han ville något. Jag jobbade mig runt buskaget och kom så småningom fram till hans bänk och så fort våra blickar möttes så började han snacka med mig.
"Ja det är fan, folk slänger grajjer på marken när di har en papperskorg en meter ifrån saj. Gör di så himma osse tror du?"
Ja, sade jag, folk är jävligt lata av sig.
"Ja...men ente du. Du har det ändå rätt skönt där du går i solen och plockar."
Jodå. Jag skall säga dig att det här är ta mig fan det bästa jobb jag haft, sade jag. Det är fritt, jag får vara ute och jag får röra på mig.
"Jaa.ja ei ju penschoneirad nu. Sen i november.ja e sextifem.ja det bler litta trist ibland, har ente så mycke å göra...så då bler det en pilsner ibland. En nu åsse en i eftermiddag, himma vid teven."

-Jaha, vad jobbade du med då?

"Jag var byggarbetare.men kroppen orkade ente mer nu.fan, magen e van vid di gamle tiderna, ja bler allti hongrig vid tolv - det sitter i ryggmargen."

Träffar du inte några av dina arbetskamrater längre?

"Jo.vi e ett gäng som träffas ibland, men de ei ente ofta."

Hans ögon är vattniga och fast han ler stort och höjer burken till en skål, så ser han bara ledsen och tragisk ut och jag kan bara tänka mig hur jävla ensam han är i livet. Han blir ju skitglad av att prata med mig i två minuter, så då kan man ju gissa hur det står till.

Vi säger hejdå och jag går vidare. Lämnar honom där på bänken med sin öl, sina vattniga röda ögon och sin ensamhet.

Äh, den här bloggen håller på att urarta till ett tårkalas. Jag bryter här.

Fan man hinner ju aldrig göra något vettigt när man har ett "riktigt" jobb. Man går upp halv fem på morgonen och jobbar till två och när man kommer hem efter det så vill det till att man håller sig aktiverad för annars somnar man. Att sätta sig i soffan är farligt för det leder oundvikligen till den plågsamma soffinsomningen och den, mina damer och herrar, den är svår att ta sig ur?
I dag är det lördag och jag skall iväg och jobba om två timmar och det känns faktiskt inte ens lite jobbigt. På helgerna jobbar jag själv, annars är man oftast två och två. på gott och ont. Ibland kan det vara jobbigt att man måste prata hela tiden, men ibland är det riktigt trevligt och intressant för man får höra folk berätta om sina liv och vad de har varit med om och hur de hamnat just där de är i dag, folk som jag garanterat inte hade pratat med annars. Sedan verkar det ju vara som på alla arbetsplatser att det finns vissa oskrivna regler och maktbalanser under ytan som man lär sig läsa av efter hand. Tex. är många av de äldre jävligt måna om att få ha "sina" bilar, trots att vem som helst egentligen får ta vilken bil som helst. De blir sura om man tar fel bil och så ringer de chefen som ringer och säger åt en att åka in och byta bil. Lite dagis över det hela, men det är inte mitt problem, jag skall inte jobba där resten av mitt liv. Tror jag. (hjälp)

Jag har spenderat förmiddagen med att diska och plocka lite och lyssna på Lisa Germano - In the Maybe World som är en jäkligt fin platta. Det är få artister som besitter förmågan att skriva låtar och framföra dem med den nerven och närvaron som hon kan. Vi var och såg henne i Köpenhamn för ett tag sedan och jävlar vad bra det var! Jag rekommenderar henne starkt om man inte är rädd för musik som handlar om typ döden och alkoholism och att misshandla sig själv.
Apropå misshandla så kom jag precis på att jag inatt drömde att min storebror fått stryk när han jobbade. I drömmen var det så att om man körde lastbil, eller budbil av något slag så var man tvungen att ge folk skjuts om det inte gick några bussar. Brorsan hade haft mycket att göra och inte varit så sugen på att ta upp fulla ungdomar i sin lastbil, så då hade de spöat honom när han stannat någonstans och gett honom en omgång. Jag träffade honom på sjukhuset när han satt och blev omhändertagen av en sköterska. Det var en rejäl blåtira han hade. Jag får nog ringa honom och kolla så att allt är bra?

Jag skrev en låt för ett par veckor sedan som jag tycker blev riktigt bra och jag ägnade en hel dag åt att spela in den och tyckte allting var skitbra och när jag skulle avsluta dagens arbete och ta ut disketten så raderades plötsligt hela skiten och sedan var det borta för alltid. Det var bara att börja om. Så som den envisa jävel jag faktiskt är har jag nu spelat in den igen och nog blev det bra den här gången också även om min enda bra mikrofon har bestämt sig för att börja glappa så det blir rena lyckoträffen när man lyckas komma igenom en hel tagning och allting kommer med. Det är spännande. Utmanande. För länge sedan när jag bodde i Hägersten och inte hade någon replokal så brukade jag ha en plåtburk med opoppade popcorn i som jag använde som virveltrumma. Det lät inte så jävla dumt ändå med tanke på omständigheterna. Pelle Gustavsson från P3 Demo - Numera P3 Lab var hemma hos mig och gjorde ett inslag om mig, som han kallade "mannen med sveriges brusigaste portabandare", och då hade jag precis ätit upp popcornen så jag kunde inte riktigt visa det geniala med det. han skrattade gott. Numera har jag i alla fall en replokal och t.o.m. ett trumset att tillgå. Min nya trummis Per har ett finfint Ludvig set stående i lokalen som jag får låna och spela på och det låter sanslöst bra. Phil Spector - pampiga pukor.

Om ett par veckor ska jag på stor släktträff i Småland. Det ska bli kul, jag har inte haft mycket kontakt med släkten tidigare. Jag var länge envist övertygad om att jag inte tyckte om dem, ända tills jag faktiskt träffade mina kusiner för första gången i vuxen ålder och upptäckte att de var jättesköna människor och jag måste säga att jag skäms över min envishet. Det är tur att man ibland upptäcker sådant medan det fortfarande finns tid i livet att rätta till det. Annars brukar man ju inse sådant när det är försent.

Nej, gott folk, nu ska jag fortsätta städa innan det är dags att gå iväg i det gråa malmö och tjäna mitt levebröd.

Nej, vänta - jag kom på en sak till som jag måste ta upp:
Midnight Oil!
Jag har den senaste tiden återupptäckt detta lysande band och jag vill härmed uppmana alla andra att göra detsamma. Jag var inne på Folk och Rock häromsistens och köpte den enda cd:n de hade med Oil, vilket var en samling som låg på nice price för 79 pickadoller och dessutom slängde de in Blue Sky Mining på köpet eftersom den saknade omslag. Det kallar jag ett kap!