Såhär är det. Ungefär...
I dag ska jag inte bli långrandig. Mest för min egen skull, eftersom jag är så trött att jag:
snubblar på mina egna fötter,
inte kan spela trummor ordentligt fast det borde vara en enkel takt,
inte orkar prata,
ser i kors,
darrar i hela kroppen,
inte har någon aptit,
hör röster (det kan iof. ha varit grannen som pratade)...
Jag sov tre timmar inatt, sedan har jag jobbat och så länge man jobbar är det frid och fröjd, men sedan faller tröttheten över en som en ridå som går ner.
Det är mörkt på morgnarna nu när jag cyklar iväg. Det är vackert, stjärnorna blinkar, månen ligger som en stor skiva över trädtopparna och det gnistrar av krispighet i den tidiga morgonens luft. Jag jobbar ensam de två första timmarna hela veckan och jag har börjat varje morgon med att spela the National i bilen. Det är en så fin skiva och den passar som handen i handsken till den arla morgonstunden.
Nåväl, jag ska fatta mig kort.
Folk frågar och undrar, dels här på bloggen (Kogo, detta är helt rätt plats att ställa frågor så shoot) och dels träffar jag då och då folk på stan som undrar - vad händer egentligen med Citizens David? Kommer det någon mer skiva? Har du ett band? Hur kommer det att låta framöver?
Svaret är:
Jag har ett band,jag ska avslöja mina medlemmar så småningom, vi har repat en hel del men jag är lite lat med repandet eftersom jag jobbar jättemycket just nu. Jag är tvungen att jobba medan jag kan eftersom det är en visstidsanställning och jag behöver pengarna till alla skulder jag har. Det är ett bra band jag har fått ihop dock och jag är säker på att vi förr eller troligen senare kommer ge oss ut och spela.
David & the Citizens är inne i ett mycket spännande skede känner jag. Jag har skrivit en massa låtar under flera års tid som har tagit en skön vändning. Min bokare på Motor, Jesper Kumberg, sade härom dagen att han tyckte det var min bästa samling låtar hitills. Jag är beredd att hålla med.
Om jag fick bestämma, vilket jag inte riktigt får, så skulle jag sätta igång och spela in i morgon eftersom jag är jävligt sugen på det och laddad som fan. Tyvärr så är det så många om och men innan det kan bli så. Och så är det ju det där med pengar...jag måste jobba ett tag till, så är det bara. Men när jag väl kan börja jobba med mitt riktiga jobb så är jag helt övertygad om att det kommer bli fantastiskt.
De flesta av de nya låtarna är pianobaserade och det är jag väldigt glad över, för till den senaste Citizensskivan skrev jag nästan bara gitarrlåtar. Det var kul det med, men pianot är min bästa vän av instrumenten. Jag känner mig friare med pianot.
Jag är både lättad och frustrerad över situationen som jag befinner mig i. Lättad eftersom jag behöver en paus från musiken - jag har slitit med den de senaste 10 åren och det är därför min ekonomi är så totalkvaddad - frustrerad eftersom jag känner att jag sitter på en väldigt fin samling låtar och det kliar i fingrarna av längtan efter att sätta igång att jobba med dem.
Jag vill inte stressa den här gången dock, jag har alltid haft så satans bråttom med saker. Det får kanske ta den tid det tar.
Under tiden uppskattar jag all dialog och uppmuntran från er!
Sömniga hälsningar från mig
snubblar på mina egna fötter,
inte kan spela trummor ordentligt fast det borde vara en enkel takt,
inte orkar prata,
ser i kors,
darrar i hela kroppen,
inte har någon aptit,
hör röster (det kan iof. ha varit grannen som pratade)...
Jag sov tre timmar inatt, sedan har jag jobbat och så länge man jobbar är det frid och fröjd, men sedan faller tröttheten över en som en ridå som går ner.
Det är mörkt på morgnarna nu när jag cyklar iväg. Det är vackert, stjärnorna blinkar, månen ligger som en stor skiva över trädtopparna och det gnistrar av krispighet i den tidiga morgonens luft. Jag jobbar ensam de två första timmarna hela veckan och jag har börjat varje morgon med att spela the National i bilen. Det är en så fin skiva och den passar som handen i handsken till den arla morgonstunden.
Nåväl, jag ska fatta mig kort.
Folk frågar och undrar, dels här på bloggen (Kogo, detta är helt rätt plats att ställa frågor så shoot) och dels träffar jag då och då folk på stan som undrar - vad händer egentligen med Citizens David? Kommer det någon mer skiva? Har du ett band? Hur kommer det att låta framöver?
Svaret är:
Jag har ett band,jag ska avslöja mina medlemmar så småningom, vi har repat en hel del men jag är lite lat med repandet eftersom jag jobbar jättemycket just nu. Jag är tvungen att jobba medan jag kan eftersom det är en visstidsanställning och jag behöver pengarna till alla skulder jag har. Det är ett bra band jag har fått ihop dock och jag är säker på att vi förr eller troligen senare kommer ge oss ut och spela.
David & the Citizens är inne i ett mycket spännande skede känner jag. Jag har skrivit en massa låtar under flera års tid som har tagit en skön vändning. Min bokare på Motor, Jesper Kumberg, sade härom dagen att han tyckte det var min bästa samling låtar hitills. Jag är beredd att hålla med.
Om jag fick bestämma, vilket jag inte riktigt får, så skulle jag sätta igång och spela in i morgon eftersom jag är jävligt sugen på det och laddad som fan. Tyvärr så är det så många om och men innan det kan bli så. Och så är det ju det där med pengar...jag måste jobba ett tag till, så är det bara. Men när jag väl kan börja jobba med mitt riktiga jobb så är jag helt övertygad om att det kommer bli fantastiskt.
De flesta av de nya låtarna är pianobaserade och det är jag väldigt glad över, för till den senaste Citizensskivan skrev jag nästan bara gitarrlåtar. Det var kul det med, men pianot är min bästa vän av instrumenten. Jag känner mig friare med pianot.
Jag är både lättad och frustrerad över situationen som jag befinner mig i. Lättad eftersom jag behöver en paus från musiken - jag har slitit med den de senaste 10 åren och det är därför min ekonomi är så totalkvaddad - frustrerad eftersom jag känner att jag sitter på en väldigt fin samling låtar och det kliar i fingrarna av längtan efter att sätta igång att jobba med dem.
Jag vill inte stressa den här gången dock, jag har alltid haft så satans bråttom med saker. Det får kanske ta den tid det tar.
Under tiden uppskattar jag all dialog och uppmuntran från er!
Sömniga hälsningar från mig
Jag drömde mig tillbaks i en dröm där jag var tillbaks och drömde.
Att stå framför scenen på Mölleplatsen och blåsa skräp med en lövblåsare klockan 5.30 på morgonen känns minst sagt märkligt. Det är något surrealistiskt över det. Solen går upp, marken är full av rester efter gårdagens konsertbesökare, det sitter vakter och läser tidningar i stolar på scenen, motorn ylar och jag tittar upp mot scenen, ensam och liten på jorden och tänker att det var ett tag sedan nu som man stod däruppe. Förra året stod vi på den där scenen, jag och mitt dåvarande band av Citizens och vi spelade för en stor och ganska så entusiastisk publik. Vi gjorde en riktigt bra spelning säger de som var där. Jag vet inte, jag kände liksom ingenting i bröstet när jag stod däruppe. Den gången gick det inte in i mig, det studsade bara bort och försvann?de andra var hur glada som helst efteråt, men jag kände bara tomhet inombords. Jag var förbannad på olika saker som störde mig och jag kände det som att det vi gjorde var ett stort falskt skådespel, bara en påhittad glädje, lögn och bedrägeri. Jag tror knappt jag pratade med någon efteråt, jag ville bara därifrån. Cyklade hem genom Malmö med olust i kroppen.
Dagen efter åkte jag och Sara till Nordirland för att göra en spelning med hennes musik på en liten festival kallad Forfey festival och efter en lång dags resande kom vi fram och möttes av de underbaraste människor. Vi bodde på en gammal gård som låg ute på landet, vi fick varm köttgryta som stod och puttrade på en vedspis i köket, på kvällen kröp vi ner i en stor säng med värmemadrass i ett fuktigt rum med vita gardiner. Utanför fönstret låg Hobbitland, såg det ut som. Det kändes hemma, tryggt och avslappnat.
Efter en för kort vistelse for vi så vidare till Stockholm där vi lattjade i en studio ett par dagar.(Fashion Police)
Sedan var det tillbaks till Malmö.
Allt det här flimrar förbi i mitt huvud när jag står där framför Mölle 1 och blåser bort fimpar efter rockslynglar som stått och tittat på Mustasch kvällen innan. Jag hittar en tiokrona. Jag blåser fimpar. Jag plockar skräp. Jag hittar en mobiltelefon under en bänk och den första impulsen säger "sweet, en gratis telefon!", men sedan dyker förnuftet upp och jag lämnar in den till polisen, kryssar i rutan för "jag gör anspråk på godset" (dvs. jag får den om ingen ägare dyker upp och vill ha den) och fortsätter jobba. Säkert saknar någon den, annat vore konstigt.
Jag hittar Postal Service i mitt cd fodral och lyssnar på den ett par varv på hög volym. En gubbe undrar om det är mycket skräp. Jag säger att ja, det är det. Ibland ser det ut som en bomb har detonerat. Jag skiter i vilket, det är bara ett jobb.
Jag träffar min, få se nu, vad blir det...min styvfars dotter från hans gamla äktenskap, så då är hon väl ett slags styv - styvsyster. Jag träffar Anders och Magdalena. De är trevliga. Jag hittar två femmor. Jag sicksackar mellan människor med bilen på gågatan. Det luktar grillat kött överallt, utom i bilen - där luktar det sopor.
Jag tar lunchpaus, äter en korv med pommes på Orvars Korvar, dricker Coccio till. Pratar med en äldre dam om sommarvädret. Jobbar vidare. Slutar två och cyklar hem. Dricker kaffe och äter en smörgås. Sedan blir det kväll och så småningom somnar jag ännu en gång och så är den dagen borta ur mitt liv för att aldrig mer komma åter annat än i något dunkelt minne där jag tänker tillbaks på sommaren 2007 när jag stod framför scenen på Mölleplatsen och tänkte mig tillbaks till sommaren 2006.
Snart kommer hösten och tar oss.
Jag tar Saltsjöbanan in till Slussen, småspringer med alla andra in igenom spärrarna och upp till perrongen, hoppar på ett T-banetåg mot Hässelby. Gamla Stan och sedan tunneln till Centralen. Här har jag åkt så många gånger, det är hemma, men ändå borta. Det blev aldrig mitt när jag bodde här.
Framme på Centralen och jag tränger mig ut i folkhavet på perrongen, åker upp för rulltrappan och går vidare ut i den där förhatliga gången. Vykortsmannen är inte där, men hans röst ekar ändå i mitt huvud. "Vykort! Vykort!" Senare blev det: "Bingolotter! Bingolotter!"
Jag går upp för trapporna, kommer ut i vänthallen, tittar bort mot ringen och den första person min blick träffar är den allt mer gråhårige mannen med ryggsäck som är min far. Han är sig lik. Lite mer grått hår för varje gång vi ses, bara. Han tittar sig omkring och ser mig just som jag är framme vid honom. Vi kramar om varandra, det känns bra att ses. Det gör det alltid. Vi har undan för undan lirkat oss närmre varandra genom åren. Det har tagit tid och det tar tid framöver, men det finns en ömsesidig förståelse nu som inte fanns innan. Jag tror vi har vuxit upp båda två i viss mening. Jag hade en tävling förut tror jag, en tävling i envishet. Jag har lagt ner den nu, den var inte intressant längre för den gjorde mig bara arg och kantig. Avig. Brorsan tävlar fortfarande, men det måste vara ensamt nu när alla andra har hoppat av och kastat in handuken. Läggmatch. Okej okej okej - du vann! Du kämpade längst. Du kom inte längre än någon annan, men du höll ut längst och det kan ingen ta ifrån dig.
Vi tar en kaffe på Centralen, mitt i myllret av människor som alla skall någonstans eller kommer någonstans ifrån. Det är märkligt att möta dig här. På neutral mark. Eller något. Nej, vi är dåliga på orden, man känner hur det bubblar liksom, men det silas ganska hårt och sipprar ut i små små droppar istället. Antagligen är det det bästa. Något litet steg framåt för var gång, eller hur?
Vi går ut och promenerar över Vasagatan, förbi Nils Ferlin statyn som står där uppe och tänder sin cigg, eller vad han nu gör. Jag har sett honom hundratals gånger men ändå kan jag inte riktigt minnas. Vi går förbi Sergels Torg, detta schackrutiga skitställe och vidare förbi Kungsträdgården och ner till Nybroplan. Vi går för långt och vänder tillbaks mot Skeppsholmen och Moderna Museet som är vårt mål. Det kostar 80 kronor att gå in. Farsan betalar. Så strosar vi runt därinne ett tag och efteråt är vi helt överens om att det som gav mest var ett rum med svenska konstnärer, bla. Olle Olsson i Hagalund som blev mitt starkaste minne av alla bilder. Så sprudlande vackra berättelser till målningar. Underbara.
Efteråt äter vi lunch på serveringen, jag tar en Caesarsallad som räcker i evigheter.
Vi sitter där och äter och tittar ut och jag tänker på alla hus som hyser människor och som har hyst en hel befolkning som har kommit och gått. Alla jävla liv, tankar, drömmar, all kärlek och allt hat och alla ord som har kommit och försvunnit och här sitter vi som oändligt små droppar i ett hav som inte har någon början eller slut. Vi är så små, så jävla futtiga? Ord är kanske överflödiga? Vi kan konstatera med en blick eller en rörelse att vi är av samma kött och blod, att han alltid funnits, att jag kommer från honom och att vi älskar varandra så som man gör när man är far och son. Jag vet inte, ibland tror man att man skall säga något som är så välformulerat och på pricken att allt som någonsin funnits och skavt i en relation bara skall vara som bortblåst, utnött, raderat och försvunnet. Men det gör man nog inte. Och det gör inget. Vi vet var vi har varandra nu. Det tog lite tid att komma dit, men nu är vi där. Det som är kvar nu är bara lite finputs, lite tillrättaläggning av saker och ting.
Vi går ut från museet, det har gått ett par timmar, och vi går tillbaks mot centralen. Hans tåg kommer. Vi säger hejdå, kramas och går åt skilda håll. Jag stannar och vänder mig om, ser honom gå mot perrongen och det finns bara värme i mitt bröst. Taggarna är ute nu.
Vi är så små, så jävla futtiga. Spendera inte din korta tid på jorden med att träta och klanta till det med de som du älskar. Gör det inte. Det är inte värt det.
Efteråt tar jag tunnelbanan till S:t Eriksplan och köper Postal Service och Radical Face. Två fantastiska skivor.
Nu är jag i Malmö igen och här är det festival med grillat kött i varenda hörn. Snart kommer hösten och tar oss.
Framme på Centralen och jag tränger mig ut i folkhavet på perrongen, åker upp för rulltrappan och går vidare ut i den där förhatliga gången. Vykortsmannen är inte där, men hans röst ekar ändå i mitt huvud. "Vykort! Vykort!" Senare blev det: "Bingolotter! Bingolotter!"
Jag går upp för trapporna, kommer ut i vänthallen, tittar bort mot ringen och den första person min blick träffar är den allt mer gråhårige mannen med ryggsäck som är min far. Han är sig lik. Lite mer grått hår för varje gång vi ses, bara. Han tittar sig omkring och ser mig just som jag är framme vid honom. Vi kramar om varandra, det känns bra att ses. Det gör det alltid. Vi har undan för undan lirkat oss närmre varandra genom åren. Det har tagit tid och det tar tid framöver, men det finns en ömsesidig förståelse nu som inte fanns innan. Jag tror vi har vuxit upp båda två i viss mening. Jag hade en tävling förut tror jag, en tävling i envishet. Jag har lagt ner den nu, den var inte intressant längre för den gjorde mig bara arg och kantig. Avig. Brorsan tävlar fortfarande, men det måste vara ensamt nu när alla andra har hoppat av och kastat in handuken. Läggmatch. Okej okej okej - du vann! Du kämpade längst. Du kom inte längre än någon annan, men du höll ut längst och det kan ingen ta ifrån dig.
Vi tar en kaffe på Centralen, mitt i myllret av människor som alla skall någonstans eller kommer någonstans ifrån. Det är märkligt att möta dig här. På neutral mark. Eller något. Nej, vi är dåliga på orden, man känner hur det bubblar liksom, men det silas ganska hårt och sipprar ut i små små droppar istället. Antagligen är det det bästa. Något litet steg framåt för var gång, eller hur?
Vi går ut och promenerar över Vasagatan, förbi Nils Ferlin statyn som står där uppe och tänder sin cigg, eller vad han nu gör. Jag har sett honom hundratals gånger men ändå kan jag inte riktigt minnas. Vi går förbi Sergels Torg, detta schackrutiga skitställe och vidare förbi Kungsträdgården och ner till Nybroplan. Vi går för långt och vänder tillbaks mot Skeppsholmen och Moderna Museet som är vårt mål. Det kostar 80 kronor att gå in. Farsan betalar. Så strosar vi runt därinne ett tag och efteråt är vi helt överens om att det som gav mest var ett rum med svenska konstnärer, bla. Olle Olsson i Hagalund som blev mitt starkaste minne av alla bilder. Så sprudlande vackra berättelser till målningar. Underbara.
Efteråt äter vi lunch på serveringen, jag tar en Caesarsallad som räcker i evigheter.
Vi sitter där och äter och tittar ut och jag tänker på alla hus som hyser människor och som har hyst en hel befolkning som har kommit och gått. Alla jävla liv, tankar, drömmar, all kärlek och allt hat och alla ord som har kommit och försvunnit och här sitter vi som oändligt små droppar i ett hav som inte har någon början eller slut. Vi är så små, så jävla futtiga? Ord är kanske överflödiga? Vi kan konstatera med en blick eller en rörelse att vi är av samma kött och blod, att han alltid funnits, att jag kommer från honom och att vi älskar varandra så som man gör när man är far och son. Jag vet inte, ibland tror man att man skall säga något som är så välformulerat och på pricken att allt som någonsin funnits och skavt i en relation bara skall vara som bortblåst, utnött, raderat och försvunnet. Men det gör man nog inte. Och det gör inget. Vi vet var vi har varandra nu. Det tog lite tid att komma dit, men nu är vi där. Det som är kvar nu är bara lite finputs, lite tillrättaläggning av saker och ting.
Vi går ut från museet, det har gått ett par timmar, och vi går tillbaks mot centralen. Hans tåg kommer. Vi säger hejdå, kramas och går åt skilda håll. Jag stannar och vänder mig om, ser honom gå mot perrongen och det finns bara värme i mitt bröst. Taggarna är ute nu.
Vi är så små, så jävla futtiga. Spendera inte din korta tid på jorden med att träta och klanta till det med de som du älskar. Gör det inte. Det är inte värt det.
Efteråt tar jag tunnelbanan till S:t Eriksplan och köper Postal Service och Radical Face. Två fantastiska skivor.
Nu är jag i Malmö igen och här är det festival med grillat kött i varenda hörn. Snart kommer hösten och tar oss.
Det som öppnar våra blinda ögon.
Välkommen till David Fridlunds blogg, detta är den plats på nätet som är bara min och här avhandlas bara viktiga saker, saker som betyder något. Saker som får världen att fortsätta snurra. I dag, mina kära läsare, är det dags att tala om ett brännande hett och aktuellt ämne, nämligen löpsedlarna. Kvällstidningarnas löpsedlar. Dessa informativa och dagsaktuella inkastare till den dagliga samhällsdebatten. Vad betyder löpsedeln egentligen? Vad vore vi utan den? Skulle vi överhuvudtaget ha något hum om vår omvärld utan dem?
Ta de här exemplen:
"TV-BONDEN KÄRLEKSBANTADE 15 KG"
Eller:
"BILDER OROAR - MADELEINE HAR DRABBATS AV PRINSESS-SJUKAN"
Eller en som jag såg i dag:
"BÖDEL PLUGGADE PÅ SKOLA I SVERIGE" (och här ser jag framför mig hur bödeln sitter i en minimal skolbänk, iklädd sin bödel - luva och med yxan lutad mot bänken)
Ja, detta är verkligen samhällsomstörtande information som avslöjas för oss, en filt av viktigheter som murvlarna på kvällstidningarna breder ut för våra ögon. Kvällstidningsjournalister - dessa sanningens tjänare, redskap för att öppna våra intorkade sinnen. Vad vore vi utan dem? Var skulle vi ta vägen om de inte fanns där för att upplysa oss?
Vi vore i sanning ett fattigt och vilset folk om det inte vore för dem.
Vore vi inte?
Ta de här exemplen:
"TV-BONDEN KÄRLEKSBANTADE 15 KG"
Eller:
"BILDER OROAR - MADELEINE HAR DRABBATS AV PRINSESS-SJUKAN"
Eller en som jag såg i dag:
"BÖDEL PLUGGADE PÅ SKOLA I SVERIGE" (och här ser jag framför mig hur bödeln sitter i en minimal skolbänk, iklädd sin bödel - luva och med yxan lutad mot bänken)
Ja, detta är verkligen samhällsomstörtande information som avslöjas för oss, en filt av viktigheter som murvlarna på kvällstidningarna breder ut för våra ögon. Kvällstidningsjournalister - dessa sanningens tjänare, redskap för att öppna våra intorkade sinnen. Vad vore vi utan dem? Var skulle vi ta vägen om de inte fanns där för att upplysa oss?
Vi vore i sanning ett fattigt och vilset folk om det inte vore för dem.
Vore vi inte?
Varför är det okej att sno musik?
Ett av de bästa och samtidigt värsta radioprogrammen jag vet är "ring p1" i kanalen som heter just - p1. Folk ringer in och pratar om olika saker och har åsikter om allt mellan himmel och helvete. I dag ringde en kille, ganska ung som det lät på rösten, och pratade om det fina i att ladda ner musik från nätet. Det är alltid unga killar som propagerar för det där och jag har skrivit om det förut också. Killen i fråga tyckte det var rätt och riktigt att få ladda ner musik gratis från nätet. När programledaren - den gode Täppas - frågade om varför det är okej att stjäla musik från nätet men inte okej att sno saker i en affär, så svarade killen att "jo om man snor i en affär så har man tagit något, som den bestulne då inte har kvar, men om man laddar ner en låt (stjäl) så har båda en perfekt kopia..."
Vilken jävla tjomme. Varför är det okej att sno musik? Hur skall vi musiker finansiera vårt arbete? Jag blir så sne på de där killarna och deras idiotresonemang att jag på ren jävelskap får lust att aldrig mer lägga ut en låt gratis på nätet. Jag får lust att bara släppa musik på kasset eller något för att den inte skall kunna hamna på nätet lika enkelt och stjälas av idioter som är för snåla för att betala för musiken de lyssnar på. Att resonera i termer som: "det är ju bra reklam för artisten om musiken sprids..." gör mig så förbannad. Ska jag komma och länsa ditt lönekonto varje månad kanske? Va? Hade du tyckt det var okej eller?
Javisst är det bra reklam om min musik sprids, men om den enda form av marknadsföring som ett band får består av att deras musik stjäls av folk så kommer det till slut innebära att det inte kommer att göras mer musik, för ingen - inte ens en obotlig optimist som jag - kan leva på luft och vatten.
Vill du ha musik så får du väl för fan betala för det. Vad annat förväntar du dig att få gratis? Mat? Lägenhet? Biobesök?
Varför tror du så många skivbutiker stänger ner?
Den utmärkta skivaffären Jukebox här i Malmö, t.ex. talar om att stänga. Sorgligt.
Och du tror det är okej att bara ta för sig av musiken. Du har fel. Fel, säger jag.
Felfelfelfelfel!
Att ha kakan och äta den har aldrig funkat och kommer aldrig att göra det.
Så är det med det.
fredag. Snart är det tvättdags.
Hej.
Vilken jävla tjomme. Varför är det okej att sno musik? Hur skall vi musiker finansiera vårt arbete? Jag blir så sne på de där killarna och deras idiotresonemang att jag på ren jävelskap får lust att aldrig mer lägga ut en låt gratis på nätet. Jag får lust att bara släppa musik på kasset eller något för att den inte skall kunna hamna på nätet lika enkelt och stjälas av idioter som är för snåla för att betala för musiken de lyssnar på. Att resonera i termer som: "det är ju bra reklam för artisten om musiken sprids..." gör mig så förbannad. Ska jag komma och länsa ditt lönekonto varje månad kanske? Va? Hade du tyckt det var okej eller?
Javisst är det bra reklam om min musik sprids, men om den enda form av marknadsföring som ett band får består av att deras musik stjäls av folk så kommer det till slut innebära att det inte kommer att göras mer musik, för ingen - inte ens en obotlig optimist som jag - kan leva på luft och vatten.
Vill du ha musik så får du väl för fan betala för det. Vad annat förväntar du dig att få gratis? Mat? Lägenhet? Biobesök?
Varför tror du så många skivbutiker stänger ner?
Den utmärkta skivaffären Jukebox här i Malmö, t.ex. talar om att stänga. Sorgligt.
Och du tror det är okej att bara ta för sig av musiken. Du har fel. Fel, säger jag.
Felfelfelfelfel!
Att ha kakan och äta den har aldrig funkat och kommer aldrig att göra det.
Så är det med det.
fredag. Snart är det tvättdags.
Hej.
En bättre dag
Nyss var det måndag och strålande solsken hela dagen. Jag var ledig och vad bättre kan man ha för sig på sin lediga dag än att hjälpa en god vän att flytta? Vi var tre pers som var involverade i arbetet med att flytta ett hem från en plats till en annan. Från S:t Knuts Torg till Kirseberg närmare bestämt. Nu är inte jag typen som gnäller över sådana projekt, jag tycker om att röra mig och att använda kroppen. Lite svett har ingen dött av. Mycket svett däremot, det är en annan femma. Anyway - vi kånkade och bar och efteråt blev vi belönade med pizza som vi smällde i oss på fem röda, sedan flyttade vi 22 kartonger med böcker och annat från ett källarförråd till ett annat innan vi var klara med allt och fick kvällens andra belöning: kräftor och öl. Det slank ner trots degen i magen.
Det är ett lugnt ställe de har flyttat till, när vi satt där på bakgården och det började mörkna så var det inte ljudet av fylla, klirrande glas och yalla yalla bilar som man hörde (yalla yalla bilar är benämningen på bilar som stryker förbi nere på gatan utanför vår balkong och som spelar väldigt hög arabisk musik medans förare och passagerare spanar på folk, mest på tjejer), utan suset av löv som darrade lätt i kvällsbrisen, koltrasten som satt i en tv antenn och jollrade, samt svalorna som pep och tjattrade, jagade och dök högt ovanför hustaken. Skönt och stilla.
Nu är det plötsligt onsdag och jag har jobbat morgonpass dvs 05-14. Det var så vackert i morse när jag cyklade till jobbet och staden sov och det luktade underbart i luften. Solen var precis på väg att börja gå upp och himlen var som en kuliss som bjöd på hela färgskalan från svart till ljusblått.vackert, vackert...
Lite senare på dagen när jag var på Värnhemstorget blev jag stoppad av en kille som kom fram och undrade om inte jag var David Fridlund och, jo - det kunde jag ju inte neka till. Han berättade att han hade alla våra skivor och att han sett oss på Malmöfestivalen en gång utan att veta vilka vi var och att den spelningen var en av hans bättre upplevelser. Sådant värmer en ärrad musikers hjärta! Det höll mig pigg i flera timmar. Tack!
Och nu för en liten stund sedan mötte jag Nisse. Nisse som spelar saxofon lika enkelt och vackert som vanliga människor andas när de sover. Han är en riktigt skön lirare. Han är faktiskt med och spelar på en låt - "A 1000 Questions For You" på senaste Citizens skivan. Han sa att han letar lägenhet och när vi skiljdes åt kom jag att tänka på när jag var 20 och bodde i förort till Stockholm och var runt med hemmagjorda lappar som jag satte upp överallt om att jag letade lägenhet. Vilket tröstlöst projekt. Ingen ringde, det enda som hände var att jag fick skäll av en gubbe som tyckte jag förstörde "hans" port eftersom jag tejpade upp en lapp på glasdörren. Han tyckte jag skulle ta ner lappen och när jag inte ville det så hotade han mig med att han faktiskt hade mitt nummer på den där lappen och att jag skulle få betala vad det kostade att tvätta bort tejpen...gubbjävel! Det sa jag inte, men det borde jag kanske ha gjort. Jag ser sådana där lappar sitta upptejpade lite varstans häromkring och jag tycker så synd om dem som satt upp dom. "Trevlig tjej söker etta...skötsam och ordentlig..." "Kille 22 söker coola människor att dela lägenhet med.." etc. Den tiden är bakom mig när jag sökte lägenhet med lappar och det är jag glad för.
Och nu är jag trött på att skriva.
En sak till bara: tack till er som skriver och muntrar upp mig - det betyder mycket!
Det är ett lugnt ställe de har flyttat till, när vi satt där på bakgården och det började mörkna så var det inte ljudet av fylla, klirrande glas och yalla yalla bilar som man hörde (yalla yalla bilar är benämningen på bilar som stryker förbi nere på gatan utanför vår balkong och som spelar väldigt hög arabisk musik medans förare och passagerare spanar på folk, mest på tjejer), utan suset av löv som darrade lätt i kvällsbrisen, koltrasten som satt i en tv antenn och jollrade, samt svalorna som pep och tjattrade, jagade och dök högt ovanför hustaken. Skönt och stilla.
Nu är det plötsligt onsdag och jag har jobbat morgonpass dvs 05-14. Det var så vackert i morse när jag cyklade till jobbet och staden sov och det luktade underbart i luften. Solen var precis på väg att börja gå upp och himlen var som en kuliss som bjöd på hela färgskalan från svart till ljusblått.vackert, vackert...
Lite senare på dagen när jag var på Värnhemstorget blev jag stoppad av en kille som kom fram och undrade om inte jag var David Fridlund och, jo - det kunde jag ju inte neka till. Han berättade att han hade alla våra skivor och att han sett oss på Malmöfestivalen en gång utan att veta vilka vi var och att den spelningen var en av hans bättre upplevelser. Sådant värmer en ärrad musikers hjärta! Det höll mig pigg i flera timmar. Tack!
Och nu för en liten stund sedan mötte jag Nisse. Nisse som spelar saxofon lika enkelt och vackert som vanliga människor andas när de sover. Han är en riktigt skön lirare. Han är faktiskt med och spelar på en låt - "A 1000 Questions For You" på senaste Citizens skivan. Han sa att han letar lägenhet och när vi skiljdes åt kom jag att tänka på när jag var 20 och bodde i förort till Stockholm och var runt med hemmagjorda lappar som jag satte upp överallt om att jag letade lägenhet. Vilket tröstlöst projekt. Ingen ringde, det enda som hände var att jag fick skäll av en gubbe som tyckte jag förstörde "hans" port eftersom jag tejpade upp en lapp på glasdörren. Han tyckte jag skulle ta ner lappen och när jag inte ville det så hotade han mig med att han faktiskt hade mitt nummer på den där lappen och att jag skulle få betala vad det kostade att tvätta bort tejpen...gubbjävel! Det sa jag inte, men det borde jag kanske ha gjort. Jag ser sådana där lappar sitta upptejpade lite varstans häromkring och jag tycker så synd om dem som satt upp dom. "Trevlig tjej söker etta...skötsam och ordentlig..." "Kille 22 söker coola människor att dela lägenhet med.." etc. Den tiden är bakom mig när jag sökte lägenhet med lappar och det är jag glad för.
Och nu är jag trött på att skriva.
En sak till bara: tack till er som skriver och muntrar upp mig - det betyder mycket!
Det går bra för dem nu...fniss..
Min arbetsledare ringde in mig vid tolv i dag eftersom det var kaos på Bo 01 där jag jobbar på helgerna. Så jag har jobbat tio timmar i stekande sol och har fått en linnebränna som heter duga. Som en brittisk turist - fast jag smorde in mig.
I går kom Sara ner en stund och jag passade på att ta min paus och äta mina smörgåsar när hon var där. Just när jag hoppade in i bilen och skulle köra iväg igen efter pausen så kom det folk som jag vet rört sig i musikerkretsar och Sara hörde dem prata om mig när jag åkt.
"Var det David Fridlund? Var det det? Det går bra för dem nu (Citizens alltså), hehe...fniss"
Oj vad trött man blir på att folk gläder sig åt andras "olycka", om man nu tror att det är i olycka jag befinner mig. Jag tror inte att jag är i olycka egentligen.
Jag har skrivit en massa nya låtar som är jävligt bra.
Jag har ett band (som jag visserligen repar med för sällan, men ändå - jag har ett nytt band).
Jag har ett jobb som jag trivs med.
Jag har en flickvän som jag älskar.
Jag har en svart katt som är superfin och gosig och som sover i sängen varje natt och blir jätteglad när vi vaknar.
Jag trivs ganska bra med det mesta just nu men i ärlighetens namn känner jag ett så stort avstånd till musiklivet i Sverige att jag inte vet när det skall bli kul igen. Jag ser fram emot att åka utomlands och spela och se städer och uppträda för folk och bo på hotell och allt det där, men när jag tänker på Sverige är det som att det tar stopp. Det är så jävla mycket skitsnack i detta landet att jag blir helt matt.
Släpper man en skiva och den recenseras på nätet så kan man ge sig fan på att det ramlar in en hel drös med elaka kommentarer om hur jävla värdelös man är. Detta gäller inte bara mig - man ser det på alla recensioner. Vad är det som är så sagolikt skönt med att racka ner på andra hela jävla tiden?
Varför är det så viktigt att tala om när man tycker något är dåligt eller någon är ful, eller halt eller lytt eller annorlunda eller vad fan det nu kan handla om?
Varför? Jag fattar det inte.
En tjej som skriver för en tidning kom gående i dag när jag jobbade och hon och hennes vänner vände sig om efter mig när jag gick och inte vet jag om de skrattade åt mig där jag bar sopsäckar eller inte, men jag kan bara gissa hur snacket går och jag är rädd att jag börjar misstro folk snart eftersom erfarenheten säger mig ungefär hur det brukar vara.
Jag är en tvivlare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en grubblare och en tänkare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en kreativ människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Låt mig bara vara den jag är. Jag hoppar inte på er och talar om hur ni är, det skulle inte falla mig in, så varför gör ni det mot mig? Och alla andra.
Äähh...jag är trött. Jag längtar efter att gå in i en studio igen för jag vet att det jag sitter på är en skatt och det kan ingen ta ifrån mig.
I går kom Sara ner en stund och jag passade på att ta min paus och äta mina smörgåsar när hon var där. Just när jag hoppade in i bilen och skulle köra iväg igen efter pausen så kom det folk som jag vet rört sig i musikerkretsar och Sara hörde dem prata om mig när jag åkt.
"Var det David Fridlund? Var det det? Det går bra för dem nu (Citizens alltså), hehe...fniss"
Oj vad trött man blir på att folk gläder sig åt andras "olycka", om man nu tror att det är i olycka jag befinner mig. Jag tror inte att jag är i olycka egentligen.
Jag har skrivit en massa nya låtar som är jävligt bra.
Jag har ett band (som jag visserligen repar med för sällan, men ändå - jag har ett nytt band).
Jag har ett jobb som jag trivs med.
Jag har en flickvän som jag älskar.
Jag har en svart katt som är superfin och gosig och som sover i sängen varje natt och blir jätteglad när vi vaknar.
Jag trivs ganska bra med det mesta just nu men i ärlighetens namn känner jag ett så stort avstånd till musiklivet i Sverige att jag inte vet när det skall bli kul igen. Jag ser fram emot att åka utomlands och spela och se städer och uppträda för folk och bo på hotell och allt det där, men när jag tänker på Sverige är det som att det tar stopp. Det är så jävla mycket skitsnack i detta landet att jag blir helt matt.
Släpper man en skiva och den recenseras på nätet så kan man ge sig fan på att det ramlar in en hel drös med elaka kommentarer om hur jävla värdelös man är. Detta gäller inte bara mig - man ser det på alla recensioner. Vad är det som är så sagolikt skönt med att racka ner på andra hela jävla tiden?
Varför är det så viktigt att tala om när man tycker något är dåligt eller någon är ful, eller halt eller lytt eller annorlunda eller vad fan det nu kan handla om?
Varför? Jag fattar det inte.
En tjej som skriver för en tidning kom gående i dag när jag jobbade och hon och hennes vänner vände sig om efter mig när jag gick och inte vet jag om de skrattade åt mig där jag bar sopsäckar eller inte, men jag kan bara gissa hur snacket går och jag är rädd att jag börjar misstro folk snart eftersom erfarenheten säger mig ungefär hur det brukar vara.
Jag är en tvivlare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en grubblare och en tänkare. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag är en kreativ människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Låt mig bara vara den jag är. Jag hoppar inte på er och talar om hur ni är, det skulle inte falla mig in, så varför gör ni det mot mig? Och alla andra.
Äähh...jag är trött. Jag längtar efter att gå in i en studio igen för jag vet att det jag sitter på är en skatt och det kan ingen ta ifrån mig.
Kul, kul...
Kom hem efter jobbet i går och på köksbordet låg ett brev från skattemyndigheten:
BESLUT
Skatteverket beslutar att beskatta dig för ytterligare
28 916 kr under inkomst av tjänst enligt numera
inkommer kontrolluppgift.
Jaha...it never ends...
BESLUT
Skatteverket beslutar att beskatta dig för ytterligare
28 916 kr under inkomst av tjänst enligt numera
inkommer kontrolluppgift.
Jaha...it never ends...