David Fridlund

Vi var ute och spelade med David & the Citizens i Torsdags och Fredags. Så här skrev man om spelningen på Debaser och jag blir så trött. Trött, men knappast förvånad för det skall fanimej alltid hittas något att gnällas på bland journalister och recensenter. När vi gick av scenen på Debaser så sade vi till varandra att det var en riktigt bra spelning som på något sätt var en arbetsseger eftersom vi - nästan - lyckades få Stockholmarna att mjuka upp och slappna av lite. Det är bland band ( i alla fall bland de band jag känner) en allmän uppfattning att stockholmarna är den svåraste publiken eftersom de alltid ser så jävla stela ut. Som att de inte riktigt vågar ha kul för att de är rädda att tappa sin image om någon skulle se dem dansa med stora leenden över ansiktet. Man behöver inte ha attityd om man har bra låtar att spela. Attityd får de ha som lever efter devisen "mycket snack och lite hockey". Vi spelar mer hockey.

Tacka vet jag Göteborgare. De vet hur man gör en spelning till ett hav av svett och kärlek! De vet hur man har kul (även om det var några som hade lite väl kul i logen med ett vitt pulver. Sådant är inte kul - det är bara jävligt dumt).

P.S. (Några av de varmaste människor jag känner kommer ifrån Stockholm, så jag hyser inget allmänt hat mot stockholmare eller så, de är bara jävligt svåra att mjuka upp...)



"Hur mår egentligen den unga svenska indierocken? Ni vet, den som en gång tillverkades i replokaler innan kidsen började pilla på datorer och göra vek, neonglittrig discopop? Relativa veteranerna hey, de startade förra seklet David and the Citizens borde vara en bra värdemätare.
Inför aktuella tredje plattan greppade begåvade bandledaren David Fridlund elgitarren. Resultatet blev mer direkta låtar än tidigare, indiehits med driv. Bra så, men synd då att Malmögruppen inte får fram samma jävlaranamma på scen. Större delen av turnépremiären ser jag ju klart och tydligt att det står fem rockande killar där framme, men lik förbannat når ljudet liksom inte framåt i lokalen. För mycket repkänsla och för lite attityd, jag saknar Vi är David and the Citizens och det är inte ni.

Kom igen, ni har ju äntligen låtarna! På slutet kommer gamla goda ångestfavoriter fram och det börjar äntligen hända grejer på Debaser. Så dags. Okej, det här kommer säkert bli bättre när det nya materialet har satt sig. Till dess är diagnosen inte helt godartad."



48 hours och Devil är blivande livefavoriter.




Attackviljan.

Av ANDERS DAHLBOM