David Fridlund -

Om ett par timmar lyfter planet från Sturup till Stockholm. Jag har en del personliga saker att göra när jag är där, men jag ska så klart fortsätta spela in på den här samlingen låtar som ska bli ett album, en skiva. Jag sitter just nu och lyssnar på råmixarna från förra sessionen, i Januari. I dag tycker jag det låter fantastiskt och tror att alla andra också kommer att tycka det. Andra dagar tvivlar jag på alltihop och känner som att jag bara lurar mig själv när jag tror att det är bra låtar. Man blir lätt lite sjuk i huvudet när man är mitt i processen att skapa en skiva, det är jävligt lätt att kastas mellan storhetsvansinne och totalt tvivel. Jag tror det är bra för min mentala hälsa att inspelningen har skett i omgångar, det ger utrymme att se objektivt på hur det låter och vad som bör eller inte bör göras. Jag vet att det kommer bli en fin skiva, det är lätt min starkaste samling låtar på en och samma skiva. Men ändå...vad kunde göras annorlunda? Vad kommer folk att tycka? Ska det sågas eller uppskattas? Det är ju så lätt att sitta och säga att man gör musiken endast för sin egen skull - sådant säger jag också, jämt - men visst fan vill man att alla andra också ska tycka det är bra, att de ska uppfatta det som jag ser som genialt och vackert och bra på samma sätt som jag gör... Jag är stolt och har ett ganska stort självförtroende, men samtidigt är jag livrädd för hur den här skivan när den väl släpps, ska mottagas. En av mina absolut bästa vänner var hemma hos oss i helgen och han fick lyssna på inspelningarna. Hans spontana reaktion var att det var fantastiskt, att jag måste släppa skivan fort, för han vill ha låtarna och lyssna på. Till saken hör att den här killen är den mest ärliga människa jag har träffat. Han skräds inte orden om det är något han ogilllar. En tidig låt med David & the Citizens - "Summer In No Man's Land", hatade han av hela sitt hjärta och han var alltid tydlig med att tala om det för mig. Alltid med glimten i ögat och inte för att såra, bara för att det var så han kände.Han hatade låten. Naturligtvis spelade vi den alltid live om jag visste att han skulle vara på spelningen och flera gånger dedikerade jag den till honom - till hans stora förtret. Som sagt, snart är jag i Stockholm igen och arbetar vidare, det är liksom det enda jag kan göra. Jag längtar tills det är klart och jag får hålla skivan i min hand, titta på den och känna att det är på riktigt.