Första spelningen på två år!
9/5 ska jag göra en spelning på Café Sylvia i Eskilstuna. Det blir nog ganska enkelt, en gitarr och två röster eftersom Sara kommer vara med mig.
Om någon är i området då, så kom förbi! Jag ska sätta mig ner och repa in lite gammalt och lite nytt som kan fungera att framföras sparsmakat och enkelt.
Håll ögonen öppna för ev. fler datum!
Om någon är i området då, så kom förbi! Jag ska sätta mig ner och repa in lite gammalt och lite nytt som kan fungera att framföras sparsmakat och enkelt.
Håll ögonen öppna för ev. fler datum!
Klart!
I går gjorde jag de sista påläggen på min skiva. Det var förresten inte bara jag, vi var ett helt gäng som sjöng och klappade händer påde två sista låtarna som blev klara.
Nu ska skiten bara mixas också!
Sedan är det faktiskt så att det planeras för ett par spelningar, det är inte mycket och inga stora grejor, men det blir nog ett par stycken i alla fall.
Meddelar när det finns något att meddela.
Nu ska skiten bara mixas också!
Sedan är det faktiskt så att det planeras för ett par spelningar, det är inte mycket och inga stora grejor, men det blir nog ett par stycken i alla fall.
Meddelar när det finns något att meddela.
Nej, nu lämnar jag Sverige och sticker till Texas!
Jag har alltid varit "fel" på det. När jag gick i nian - ett tumultartat år för min del - och det var dags att bestämma sig för vilket gymnasielinje man skulle välja och alla andra valde socail linje eller natur eller vad fan det nu fanns att välja på, så sökte jag in till Bild O Form. Alla tyckte jag var dum i huvudet och flummig. Det skrattades i korridorerna åt det valet, "Du kommer hamna i rännstenen för fan..." sade man åt mig.
Det sket jag ett stort stycke i. Jag var förstörd efter skolan, det fanns ingen kraft i världen som kunde fått mig att söka en vanlig linje. Det var antingen Bild o Form, eller ingenting alls.
Det var egentligen min mamma som fick mig att söka. Hon såg hur jag mådde. Det fanns ju i och för sig många anledningar till varför jag mådde som jag gjorde då. Att morsan var manodepressiv och åkte in och ut på psyket gjorde inte någonting bättre. Att vara femton år, kortast i klassen och inte ha några vänner, var inte heller någon hit.
Så "fel" blev rätt för mig. Jag kom in på Bild o Form och tvärtemot vad mina "kamrater" i skolan hade sagt, blev det inte rännstenen. Jag blomstrade under det där året, växte ikapp allting jag hade förlorat, fick ett självförtroende och ett leende som jag inte hade haft på ett tag.
Jag är så glad att morsan fick in mig på det spåret, fan vet vad som hänt med mig annars.
Ganska många år senare hade jag startat ett band som hette David & the Citizens. Vi stretade på från vårt hörn nere i Malmö. Branschen fanns i Stockholm, det är ju där man ska vara - det kanske är så fortfarande, jag vet inte. Vi gjorde allting själva, hade inga stora bolag bakom, ingen som pumpade in en massa pengar, vi hängde inte i utelivet i huvudstaden. Vi gjorde vår grej bara och lite i taget, undan för undan spreds ryktet till allt fler. En morgon ringde en av killarna i bandet till mig och kom med nyheten att vi var nominerade till en grammis. På något sätt var det helt bakvänt, vi var inte uppe i rövslickarland och jobbade...det kändes faktiskt totalt oväntat att få den där nomineringen. Oväntat men smickrande. Vi skulle åka upp till Grammisgalan, fast jag tvekade in i det sista eftersom det kändes så jävla fejk på något sätt. Vad skulle jag där att göra? På den tiden kostade det ganska mycket pengar för en biljett till grammisgalan, även om man var nominerad. Det skrapades fram och vi åkte dit, satt där i en sal på Berns vid ett bord som delades av ett hårdrocksband från Göteborg, Bert Karlsson och Per Gessle. Vi fick ingen Grammis, den gick till The Knife istället. När kvällen började rundas av minns jag att Per Gessle stod vid kortänden av vårt bort och staplade sina grammisar på varandra för att få dem att ligga ordentligt så han kunde ta med dem.
Den kvällen var ganska "fel". Men rätt på något vis.
Nu har jag gått och gjort det igen. Någonting "fel" som förhoppningsvis blir rätt.
Jag har precis spelat in en skiva, den har blivit jättebra och jag är väldigt stolt över den. Det är nu man - om man vandrar den rätta vägen - ska släppa en singel, boka intervjuer med varenda lite skittidning som finns och få en liten spalt om kommande skivsläpp och inspelningens vedermödor, sedan ge sig ut på en turné i Sverige och spela varhelst folk vill ha en. Sedan kommer skivan strax efter det och man försöker suga ut så mycket som möjligt ur det eftersom "musikbranschen" är död och ett nytt album bara varar i ett par månader, max.
Om man gör "rätt".
Jag gör som bekant "fel" ganska ofta. Det är ganska jobbigt, men jag är ändå stolt över att jag inte slickat någons röv för att ta mig framåt/uppåt i branschen.
Jag har nog fått betala för det, kanske mer än jag egentligen vet och ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade gett mig hän åt det hela så som man ska och borde göra. Känna rätt människor, mingla - nätverka - på klubbar och galor, sjunga in duetter med någon känd artist och sedan göra en coverplatta för att fylla ut en paus mellan tredje och fjärde "riktiga" skivan.
Jag gör så här:
1. Spelar in en skiva.
2.Släpper en singel (helt rätt!).
3. Skaffar ett greencard och flyttar till USA innan albumet släpps. (Helt fel)
Så ser läget ut.
Jag ska om ett par månader ta mitt pick och pack och tillsammans med Sara och vår katt flytta till Texas. Genom Sara (som är Amerikansk medborgare) och hennes släktingar, har jag fått chansen att flytta till USA "på riktigt".
Helt jävla totalt "fel" om man tänker ur ett karriärsperspektiv. I alla fall om man tänker sig en karriär i Sverige.
Jag är trött på allting här. Det är dags att prova någonting annat, man kan ju fan inte jobba på Posten resten av livet och däremellan hoppas på att få lov att vara lite artist också.
Om ni vill se mig live innan jag sticker, så får ni väl starta ett upprop eller något.
Kanhända styrs det upp ett par spelninger, men det beror nog helt på om jag är tillräckligt "het och inne" för att få lov att spela någonstans. Vi får väl se.
Så är det i alla fall. I'm going Texan! Jag vet inte vad framtiden har åt mig/oss, men jag är säker på att det kommer att bli spännande och roligt! Varmt blir det i alla fall, det vet jag med säkerhet.
Det sket jag ett stort stycke i. Jag var förstörd efter skolan, det fanns ingen kraft i världen som kunde fått mig att söka en vanlig linje. Det var antingen Bild o Form, eller ingenting alls.
Det var egentligen min mamma som fick mig att söka. Hon såg hur jag mådde. Det fanns ju i och för sig många anledningar till varför jag mådde som jag gjorde då. Att morsan var manodepressiv och åkte in och ut på psyket gjorde inte någonting bättre. Att vara femton år, kortast i klassen och inte ha några vänner, var inte heller någon hit.
Så "fel" blev rätt för mig. Jag kom in på Bild o Form och tvärtemot vad mina "kamrater" i skolan hade sagt, blev det inte rännstenen. Jag blomstrade under det där året, växte ikapp allting jag hade förlorat, fick ett självförtroende och ett leende som jag inte hade haft på ett tag.
Jag är så glad att morsan fick in mig på det spåret, fan vet vad som hänt med mig annars.
Ganska många år senare hade jag startat ett band som hette David & the Citizens. Vi stretade på från vårt hörn nere i Malmö. Branschen fanns i Stockholm, det är ju där man ska vara - det kanske är så fortfarande, jag vet inte. Vi gjorde allting själva, hade inga stora bolag bakom, ingen som pumpade in en massa pengar, vi hängde inte i utelivet i huvudstaden. Vi gjorde vår grej bara och lite i taget, undan för undan spreds ryktet till allt fler. En morgon ringde en av killarna i bandet till mig och kom med nyheten att vi var nominerade till en grammis. På något sätt var det helt bakvänt, vi var inte uppe i rövslickarland och jobbade...det kändes faktiskt totalt oväntat att få den där nomineringen. Oväntat men smickrande. Vi skulle åka upp till Grammisgalan, fast jag tvekade in i det sista eftersom det kändes så jävla fejk på något sätt. Vad skulle jag där att göra? På den tiden kostade det ganska mycket pengar för en biljett till grammisgalan, även om man var nominerad. Det skrapades fram och vi åkte dit, satt där i en sal på Berns vid ett bord som delades av ett hårdrocksband från Göteborg, Bert Karlsson och Per Gessle. Vi fick ingen Grammis, den gick till The Knife istället. När kvällen började rundas av minns jag att Per Gessle stod vid kortänden av vårt bort och staplade sina grammisar på varandra för att få dem att ligga ordentligt så han kunde ta med dem.
Den kvällen var ganska "fel". Men rätt på något vis.
Nu har jag gått och gjort det igen. Någonting "fel" som förhoppningsvis blir rätt.
Jag har precis spelat in en skiva, den har blivit jättebra och jag är väldigt stolt över den. Det är nu man - om man vandrar den rätta vägen - ska släppa en singel, boka intervjuer med varenda lite skittidning som finns och få en liten spalt om kommande skivsläpp och inspelningens vedermödor, sedan ge sig ut på en turné i Sverige och spela varhelst folk vill ha en. Sedan kommer skivan strax efter det och man försöker suga ut så mycket som möjligt ur det eftersom "musikbranschen" är död och ett nytt album bara varar i ett par månader, max.
Om man gör "rätt".
Jag gör som bekant "fel" ganska ofta. Det är ganska jobbigt, men jag är ändå stolt över att jag inte slickat någons röv för att ta mig framåt/uppåt i branschen.
Jag har nog fått betala för det, kanske mer än jag egentligen vet och ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade gett mig hän åt det hela så som man ska och borde göra. Känna rätt människor, mingla - nätverka - på klubbar och galor, sjunga in duetter med någon känd artist och sedan göra en coverplatta för att fylla ut en paus mellan tredje och fjärde "riktiga" skivan.
Jag gör så här:
1. Spelar in en skiva.
2.Släpper en singel (helt rätt!).
3. Skaffar ett greencard och flyttar till USA innan albumet släpps. (Helt fel)
Så ser läget ut.
Jag ska om ett par månader ta mitt pick och pack och tillsammans med Sara och vår katt flytta till Texas. Genom Sara (som är Amerikansk medborgare) och hennes släktingar, har jag fått chansen att flytta till USA "på riktigt".
Helt jävla totalt "fel" om man tänker ur ett karriärsperspektiv. I alla fall om man tänker sig en karriär i Sverige.
Jag är trött på allting här. Det är dags att prova någonting annat, man kan ju fan inte jobba på Posten resten av livet och däremellan hoppas på att få lov att vara lite artist också.
Om ni vill se mig live innan jag sticker, så får ni väl starta ett upprop eller något.
Kanhända styrs det upp ett par spelninger, men det beror nog helt på om jag är tillräckligt "het och inne" för att få lov att spela någonstans. Vi får väl se.
Så är det i alla fall. I'm going Texan! Jag vet inte vad framtiden har åt mig/oss, men jag är säker på att det kommer att bli spännande och roligt! Varmt blir det i alla fall, det vet jag med säkerhet.