27/6 2008 var en bra dag
Första gången jag träffade Sara var också första gången jag gjorde en spelning med David & the Citizens. Det var den 6 maj 1999 Hos den blinda åsnan, i Malmö. Jag hade rockabillyfrisyr som var lätt orangefärgat och jag satt väl där ihopträngd bakom mitt piano i den lilla lokalen. Jag kommer inte ihåg ett dugg av själva spelningen, men jag minns tydligt när jag gick av "scenen" hur en tjej kom fram och sa att hon tyckte min musik var jättebra. Jag var så glad och stolt. Jag visste inte det då, men den där tjejen skulle bli min tjej så småningom.
Det där var nio år sedan, faaan vad tiden flyger iväg, och nu har vi varit tillsammans i sju år, förlovade sedan november 2007 och gifta sedan den 27e Juni 2008!
Vi blev "äkta makar" som det så fint heter vid en kort ceremoni på rådhuset i Malmö i Fredags inför en skara av sisådär en fjorton familjemedlemmar och pojkvänner. Vi hade gäster från Eskilstuna, Kina och Usa. Fin geografisk spridning alltså. I duggregn kom vi ut på trappan till den obligatoriska fotograferingen och mingelstunden. Resten stannar som en hemlighet hos mig, för jag behöver inte berätta varenda jävla detalj, eller hur?
Festligheterna tog slut fort, helgen likaså och nu är det måååndag igen och jag har jobbat som vanligt. Allt är som vanligt, förutom den där lilla detaljen att jag har en guldring på mitt finger och den värmer så jävla gott!
Det där var nio år sedan, faaan vad tiden flyger iväg, och nu har vi varit tillsammans i sju år, förlovade sedan november 2007 och gifta sedan den 27e Juni 2008!
Vi blev "äkta makar" som det så fint heter vid en kort ceremoni på rådhuset i Malmö i Fredags inför en skara av sisådär en fjorton familjemedlemmar och pojkvänner. Vi hade gäster från Eskilstuna, Kina och Usa. Fin geografisk spridning alltså. I duggregn kom vi ut på trappan till den obligatoriska fotograferingen och mingelstunden. Resten stannar som en hemlighet hos mig, för jag behöver inte berätta varenda jävla detalj, eller hur?
Festligheterna tog slut fort, helgen likaså och nu är det måååndag igen och jag har jobbat som vanligt. Allt är som vanligt, förutom den där lilla detaljen att jag har en guldring på mitt finger och den värmer så jävla gott!
Det där andra som höll dig levande
Hur ska du göra för att andas?
Hur gör du för att inte falla ner i det evighetslånga mörka?
Tiden, tänker du, är lång nog för att hinna allt och lite till. Tiden räcker och blir över.
"Jag går till jobbet idag och om jag orkar gör jag något av det jag vill göra egentligen. Efter jobbet."
Så går dagarna och orken tryter, det finns för lite tid kvar för att göra något kreativt på de få timmar du har mellan jobb, handla, laga mat, diska och plocka.
Dagarna går och ju fler dagar som går, desto mindre angeläget känns det där andra. Vad var det nu? Vad var det som du drömde om som var så viktigt?
En gång hade du gått över lik, försummat allt och alla bara för att få ägna en hel dag åt det. Det där andra. Det som höll dig levande, det som var du.
Men nu.
Nu är det mer som om det hörde till någon du kände en gång i ett annat liv. Det är som om dagarna suger det ur dig. Inte mycket, inte fort, men lite åt gången, en gnutta varje dag, en tesked. En munfull.
Till slut kommer en morgon när du inte bryr dig längre, när det inte spelar någon roll om du får tillbaks det där andra igen.
Det är så mycket enklare att gå till jobbet, jobba, komma hem och äta, titta på tv och sova. Släpper du bara taget om det andra och låter vardagen omfamna dig så slipper du ha ont av att längta efter det så förbannat. Det är enkelt och bekvämt när du väl är inlindad.
Att slippa längta. Där är nyckeln. Där har du din nyckel. Sätt den i låset, vrid om och kliv in i en enklare tillvaro. Glöm bort det där andra.
Du frågade ju, undrade ju hur man gör för att andas, för att inte falla ner.
Det är enkelt. Finns det inget att falla ner ifrån så kan du inte falla.
Har du bara det vanliga så har du ingen längtan efter något annat. Har du aldrig planterat in det där andra i bröstet så kan det heller inte ligga därinne och bli infekterat, bulta och värka.
Då har du bara jobbet, maten, teven och sömnen. Och sömnen blir lång och djup och du slipper vakna med ett ryck och du slipper hålla dig för bröstet för att det gör ont. För det fanns aldrig något annat ändå.
Hur gör du för att inte falla ner i det evighetslånga mörka?
Tiden, tänker du, är lång nog för att hinna allt och lite till. Tiden räcker och blir över.
"Jag går till jobbet idag och om jag orkar gör jag något av det jag vill göra egentligen. Efter jobbet."
Så går dagarna och orken tryter, det finns för lite tid kvar för att göra något kreativt på de få timmar du har mellan jobb, handla, laga mat, diska och plocka.
Dagarna går och ju fler dagar som går, desto mindre angeläget känns det där andra. Vad var det nu? Vad var det som du drömde om som var så viktigt?
En gång hade du gått över lik, försummat allt och alla bara för att få ägna en hel dag åt det. Det där andra. Det som höll dig levande, det som var du.
Men nu.
Nu är det mer som om det hörde till någon du kände en gång i ett annat liv. Det är som om dagarna suger det ur dig. Inte mycket, inte fort, men lite åt gången, en gnutta varje dag, en tesked. En munfull.
Till slut kommer en morgon när du inte bryr dig längre, när det inte spelar någon roll om du får tillbaks det där andra igen.
Det är så mycket enklare att gå till jobbet, jobba, komma hem och äta, titta på tv och sova. Släpper du bara taget om det andra och låter vardagen omfamna dig så slipper du ha ont av att längta efter det så förbannat. Det är enkelt och bekvämt när du väl är inlindad.
Att slippa längta. Där är nyckeln. Där har du din nyckel. Sätt den i låset, vrid om och kliv in i en enklare tillvaro. Glöm bort det där andra.
Du frågade ju, undrade ju hur man gör för att andas, för att inte falla ner.
Det är enkelt. Finns det inget att falla ner ifrån så kan du inte falla.
Har du bara det vanliga så har du ingen längtan efter något annat. Har du aldrig planterat in det där andra i bröstet så kan det heller inte ligga därinne och bli infekterat, bulta och värka.
Då har du bara jobbet, maten, teven och sömnen. Och sömnen blir lång och djup och du slipper vakna med ett ryck och du slipper hålla dig för bröstet för att det gör ont. För det fanns aldrig något annat ändå.
Ett glas rött. På fredagen.
Han kommer hem på fredagskvällen,
har handlat två folköl på kvartersbutiken, som han har i en genomskinlig plastpåse
i ena handen
portföljen i den andra, medan han med sin sneda rygg håller upp dörren för sin fru.
De bor på andra våningen snett över gatan
och jag har aldrig sett dem med någon annan
fast de ser så snälla ut.
Jag ser dem diska i köket
jag hör dem bråka högljutt i bland,
parkera bilen under vilt gestikulerande,
komma hem med matkassar
och en öl på fredagen.
Deras fönster står öppet och de dansar till Buena Vista Social Club
och de ser lyckliga ut
och nedanför på gatan kämpar sig en överviktig man i rullstol fram i solen
svetten glänser i hans panna.
I knäet har han en femliters tetravinare.
Hem till ett glas rött.
På fredagen.
har handlat två folköl på kvartersbutiken, som han har i en genomskinlig plastpåse
i ena handen
portföljen i den andra, medan han med sin sneda rygg håller upp dörren för sin fru.
De bor på andra våningen snett över gatan
och jag har aldrig sett dem med någon annan
fast de ser så snälla ut.
Jag ser dem diska i köket
jag hör dem bråka högljutt i bland,
parkera bilen under vilt gestikulerande,
komma hem med matkassar
och en öl på fredagen.
Deras fönster står öppet och de dansar till Buena Vista Social Club
och de ser lyckliga ut
och nedanför på gatan kämpar sig en överviktig man i rullstol fram i solen
svetten glänser i hans panna.
I knäet har han en femliters tetravinare.
Hem till ett glas rött.
På fredagen.