Björns Vänner
Jag lovade en gång för ett bra tag sedan att jag skulle skriva något om min tid i det fantastiska popbandet Björns Vänner - så, here goes...:
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag fick vara med, jag tror de hade en annan kille påtänkt först, men Conny som även spelade med Citizens föreslog för Pelle och Rickard att jag skulle spela trummor och vi provrepade en gång i våran gamla lokal som låg vägg i vägg med Romska föreningen tvärs över gatan från falafelvagnen på vid Norra grängesbergsgatan.
Jag kan inte påstå att jag minns så värst tydligt hur det gick, men det måste ju ha funkat hyfsat eftersom jag fick vara med i bandet.
Att spela med Pelle och Rickard var jävligt roligt, oftast roligare än Citizens eftersom jag inte behövde styra så mycket som trummis. Visst hade jag åsikter och synpunkter, men jag ville inte lägga mig i deras kreativa skapandeprocesser för mycket. Jag minns att vi försökte repa en låt under en tid, en låt som inte riktigt ville hitta hem. Den gick i någon slags släpig baktakt om jag inte miss fel, och hur vi än gjorde så svängde den inte. Så en dag föreslog jag på skoj att den skulle gå mycket snabbare och i upptakt, som alla gamla motown hits. Jag gjorde en inräkning och alla hakade på och precis som i en jävligt B - ig tvserie om ett band så bara föll låten på plats och det lät skitbra. Det är väl mitt stora bidrag i Björns vänner att jag hjälpte till att hitta formen på Alexander Lukas. Det blev en riktigt fin poplåt av den till slut och dessutom fixade Pelle en video som är så jävla rolig och fin att jag blir helt varm inombords när jag ser den. Hittade den precis på You Tube, gån in och titta: http://www.youtube.com/watch?v=40gjdQF9N24
Ja det var roliga tider med Björns Vänner, även om jag ibland kunde bli galen när de bestämde sig för att helt arrangera om en låt kvällen innan en spelning, vilket hände ibland. Men det ordnade sig alltid. Till skillnad från mitt/mina band så var det så opretensiöst i BV, det var på allvar, visst, men det fanns så mycket skön låt gå - attityd. Det kändes också som att vi hade världens mest hängivna publik och varenda gång vi spelade live så var det mer som ett väckelsemöte än en konsert. Allsången var stark i låtar som Åkrar och Himmel (en av de bästa svenska låtar någonsin, jag fick gåshud varenda jävla gång vi spelade den), Stoppa Porren, Kvar på Film eller Alexander Lukas. Fan vilka bra låtar, jag kan inte fatta att vi aldrig spelade på Hultsfred eller fler festivaler. Vi spelade på Emmaboda ett år, men vi hade speltid typ klockan tolv på dagen, så det lyfte aldrig på riktigt, även om det var en hel del folk och vi spelade bra och sådär...
En gång spelade vi på Tivoli i Helsingborg och det var otroligt tjockt med folk och publiken ville aldrig att vi skulle sluta och det ville inte vi heller, men tillslut satte Dj:n igång att spela skivor och trots stora protester från både band och publik så blev det inget mer...
Sista spelningen någonsin var också otroligt rolig. Det var på Metro i Malmö och vi var allihop inträngda i ett hörn på restaurangen. Vid bordet precis framför scenen satt en familj och åt fin middag. De var inte där för vår skull och jag tyckte riktigt synd om dem när kaoset bröt ut när folk ville in i lokalen.
Jag tror vi alla ville spela för evigt den kvällen, men det tog slut då också och hela sällskapet av band och vänner hamnade på efterfest hemma hos Pelle på Simrishamnsgatan. Det blev fullt i lägenhet och i huvuden och det sista jag minns innan jag gick hem var Rickard i färd med att smörja in tandkräm innanför någon killes brallor. Det kanske är hemligt, men vafan, Rickard om du läser...sorry, men så var det...
Ja, det finns säkert tusen historier att berätta, men jag kommer inte på fler just nu. Nöjer mig med att säga att det var fantastiskt roligt att spela med BV, jag är riktigt stolt över att ha varit med och jag är riktigt nyfiken på vad Rickard och Pelle kommer att snickra ihop i framtiden. Jag tycker det hade varit väldigt roligt att höra mer från dem.
Min musik är inte för dig.
Häromdagen skrev jag en blogg om det faktum att jag inte tänker kalla mig David & the Citizens längre. Efter en halv dag skrev "Hasse" följande kommentar (och jag vet att jag egentligen inte borde bry mig, men det är inte första gången "Hasses" åsikt yttras och det får fan räcka nu):
Hasse om David & the Citizens Forever! Kanske senare
...: Ok du är väldigt stolt över ditt numera nedlagda projekt. Fint. När ska du dumpa Yoko? Det är en helt rak/ärlig fråga.
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.230.12.60
Jag har bara ett par saker att säga till dig "Hasse". För det första: människor med din mentalitet tillhör inte de som jag skulle vilja ha som lyssnare, min musik är gjord av kärlek, från hjärtat och är alltså inte riktad till sådana som dig.
Du tror du vet någonting om den så kallade "Yoko", men du har fan ingen aning om någonting så håll dina barnsliga och jävligt elaka "spekulationer" för dig själv.
När bandet "splittrades" i början av 2007, spreds en jävligt elak historia via en musiksite där hela skulden till bandproblemen lades på Sara. Jag som var centrum i bandet vet ju att det fanns andra orsaker till problemen. Jag tror att alla som har något i huvudet förstår det också, men tyvärr sprids ju skvaller och förtal fortare än vinden och jag, men framförallt Sara har mått jävligt dåligt av det som skrevs. Det hugger som knivar. Så du vet det "Hasse".
Jag gissar att du tillhör "indietalibanerna", de hårdföra elitisterna som sitter och hänger på nätet och slänger hånfulla kommentarer omkring sig på olika nätsidor och forum.
Varenda jävla gång man släpper en skiva och den blir recenserad någonstans så kan man ge sig fan på att en sådan som du fort som fan är framme och hugger med kniven och rackar ner på det man gjort, letar fel och brister. Det är så jävla tråkigt att bjuda på sig själv när man vet att ni gamar är framme och bara väntar på att få slå till. Gör något själv istället. Försök göra något som betyder något istället för att jaga efter andra.
Det är enkelt att vara kaxig när man sitter hemma vid sin dator och skriver, men ta du och tänk på att det du gör sårar mer än du fattar. Jag är heller ingen vilseledd idiot som är styrd och manipulerad av en elak flickvän om någon nu trodde det. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag gör. Jag vet hur man skriver bra låtar och jag vet vad min och Saras kärlek är värd.
Detta med att spekulera kring Yoko är dessutom så jävla svagt och uttjatat. Det finns väl egentligen ingen som vet något om Beatles och Yoko/Lennon. Jag tror inte John Lennon heller var en svag människa som vilseleddes av Yoko och tappade kontrollen. Det är bara svaga människor som tar till sådana argument för att "bevisa" något.
Jag kommer inte fortsätta tjafsa om det här mer så fler hånfulla kommentarer kommer inte publiceras.
Hasse om David & the Citizens Forever! Kanske senare
...: Ok du är väldigt stolt över ditt numera nedlagda projekt. Fint. När ska du dumpa Yoko? Det är en helt rak/ärlig fråga.
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.230.12.60
Jag har bara ett par saker att säga till dig "Hasse". För det första: människor med din mentalitet tillhör inte de som jag skulle vilja ha som lyssnare, min musik är gjord av kärlek, från hjärtat och är alltså inte riktad till sådana som dig.
Du tror du vet någonting om den så kallade "Yoko", men du har fan ingen aning om någonting så håll dina barnsliga och jävligt elaka "spekulationer" för dig själv.
När bandet "splittrades" i början av 2007, spreds en jävligt elak historia via en musiksite där hela skulden till bandproblemen lades på Sara. Jag som var centrum i bandet vet ju att det fanns andra orsaker till problemen. Jag tror att alla som har något i huvudet förstår det också, men tyvärr sprids ju skvaller och förtal fortare än vinden och jag, men framförallt Sara har mått jävligt dåligt av det som skrevs. Det hugger som knivar. Så du vet det "Hasse".
Jag gissar att du tillhör "indietalibanerna", de hårdföra elitisterna som sitter och hänger på nätet och slänger hånfulla kommentarer omkring sig på olika nätsidor och forum.
Varenda jävla gång man släpper en skiva och den blir recenserad någonstans så kan man ge sig fan på att en sådan som du fort som fan är framme och hugger med kniven och rackar ner på det man gjort, letar fel och brister. Det är så jävla tråkigt att bjuda på sig själv när man vet att ni gamar är framme och bara väntar på att få slå till. Gör något själv istället. Försök göra något som betyder något istället för att jaga efter andra.
Det är enkelt att vara kaxig när man sitter hemma vid sin dator och skriver, men ta du och tänk på att det du gör sårar mer än du fattar. Jag är heller ingen vilseledd idiot som är styrd och manipulerad av en elak flickvän om någon nu trodde det. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag gör. Jag vet hur man skriver bra låtar och jag vet vad min och Saras kärlek är värd.
Detta med att spekulera kring Yoko är dessutom så jävla svagt och uttjatat. Det finns väl egentligen ingen som vet något om Beatles och Yoko/Lennon. Jag tror inte John Lennon heller var en svag människa som vilseleddes av Yoko och tappade kontrollen. Det är bara svaga människor som tar till sådana argument för att "bevisa" något.
Jag kommer inte fortsätta tjafsa om det här mer så fler hånfulla kommentarer kommer inte publiceras.
David & the Citizens Forever! Kanske senare...
Jag sitter vid datorn i sovrummet, det är mitten av juli 2008 och koltrasten sjunger på bakgården, som den har gjort varje vår/sommar sedan jag flyttade in här för 10 år sedan. På väggen framför mig hänger en plansch föreställande en kattsiluett som sitter mot en gul bakgrund och en massa färgglada bollar.
Den där katten ritade jag 1999 när jag skulle göra ett omslag till en demoinspelning och den har hängt med sedan dess, faktum är att den varit med på så gott som samtliga produktioner som kommit ut i namnet David & the Citizens.
Inför en tidig turné tryckte vi upp ett gäng med den där affischen och var vi än kom, lyste Beppe -siluetten tydligast av alla affischer som satt uppe på väggar och plank runtom i landet. De där stirrande ögonen var svåra att undgå.
På Hultsfredsfestivalen 2002 blev nästan alla affischerna nedplockade av folk som, antar jag, ville ha dem hemma. Ett fint betyg för en affisch och för ett band också för den delen.
David & the Citizens har varit mitt skötebarn ända sedan jag kom på namnet tidigt 1999.
Jag skulle göra min första spelning i Maj det året och jag var ju tvungen att kalla mig något. Jag funderade länge, men bra bandnamn är inte så jävla lätta att komma på. En dag satt jag i replokalen som tillhörde First Floor Power, nere vid järnvägsspåren vid Värnhem i Malmö. I ett hörn låg en manual till en radiosändare. Överst stod det: Citizens band Tranceiver (eller receiver, gud tiden har gått och minnet är suddigt…) och då kom jag på att bandet skulle heta David & the Citizens band Tranceiver. Efter en stund ändrade jag till David & the Citizens Band och efter ytterligare några dagar blev det kort och gott David & the Citizens. Namnet var satt. Jag var nöjd. En av mina bästa vänner hatade namnet och skrattade högt: "Det var det sämsta namn jag hört, ska ni verkligen heta så!?"
Ja, så blev det.
I nästan tio år har jag ägnat i stort sett all min tid på det här bandet, redan innan det hade ett namn upptog det all min vakna och en stor del av min sovande tid. Jag har verkligen lagt ner allt jag haft i form av tid, pengar, kärlek och kraft i att hålla på med musiken. I ärlighetens namn har det gått väldigt bra.
Jag minns att jag drömde om att en dag få ge ut en skiva, att en dag få spela på en festival, att få åka på turné, att få beröm och uppmuntran för mina låtar och när jag ser på de gångna åren så har jag faktiskt fått allt jag bad om och jag borde vara nöjd. På ett sätt är jag det också, på ett annat är jag fruktansvärt missnöjd.
Missnöjd eftersom sättet jag skildes från mina gamla bandmedlemmar var så fruktansvärt jobbigt och omtumlande. Missnöjd eftersom det som alltid har varit den allra största glädjen i mitt liv - musiken - de sista två åren eller så, förvandlades till något som bara blev tyngre och tyngre att bära. Det som var roligt ersattes mer och mer av skit.
Jag upptäckte på det mest brutala sätt att man aldrig kan veta var man har människor.
På ett positivt plan har jag lärt mig att jag i framtiden kommer att vara väldigt noga med att bara jobba med folk jag tycker om och kan lita på i alla lägen.
Nu sitter jag här, ett och ett halvt år efter det att vi skildes åt och jag har skrivit en massa nya låtar som tillsammans kommer att bilda en fantastiskt fin skiva en dag.
Beppe tittar på mig från den där affischen och det känns i mitt hjärta att det är dags att gå vidare nu.
Jag kände länge att jag hade ensamrätt till David & the Citizens (och det har jag naturligtvis, det var alltid mitt band, mina låtar, texter och arrangemang, därav namnet…), att det var mitt forum för att skapa musik. Mitt soloprojekt kan man kalla det. Efter att vi gick skilda vägar, jag och de andra, fortsatte jag att göra David & the Citizens-musik, ingenting hade ändrats för mig gällande under vilket namn jag skulle gå.
Citizens forever!
Nu känns det mer som om jag höll fast vid namnet för att ingen jävel hade rätt att ta det ifrån mig, ingen mer än jag hade (eller har) rätten att kalla sig David & the Citizens.
Ja, jag har älskat citizens, jag har varit stolt och nyfiken med citizens. Det är bara det att jag känner mig mer som David Fridlund än som David & the Citizens nu. Jag förknippar inte mina nya låtar med Citizens. Jag vill starta om, jag vill känna mig inspirerad och nyfiken och att kalla mig David & the Citizens känns föga inspirerande just nu. Därför tar jag här och nu beslutet om en lång paus från David & the Citizens. Kanske får jag lust att väcka citizens till liv igen en dag, men som det känns nu kommer det dröja väldigt länge.
Jag älskade Citizens och jag är otroligt stolt över vad jag åstadkommit under åren, men det är dags att gå vidare.
Jag vill verkligen säga tack till alla er som har följt Citizens, som har lyssnat och dansat, sjungit med på spelningar, eller ni som kommit fram och pratat med mig och berättat vad musiken har betytt för er. Alla ni som älskat David & the Citizens tackar jag från botten av mitt hjärta!
Jag heter David Fridlund och det är dags att sluta blicka bakåt och se framåt istället!
Nästa skiva, för det kommer en skiva någon gång på något vis, kommer att vara en David Fridlund skiva och jag hoppas ni vill följa med mig på min märkliga, krokiga väg genom livet och musiken.
För den som vill köpa en fin och helt ny tröja, den sista tröjan som tryckts upp med Beppe katten på, rekommenderar jag att du går hit: http://fpstore.webblogg.se/2008/may/david-the-citizens-t-shirts.html
Mitt gamla skivbolag trycker tydligen fortfarande upp tröjor, men om du vill stötta mig på något vis så är det hit du ska vända dig.
Den där katten ritade jag 1999 när jag skulle göra ett omslag till en demoinspelning och den har hängt med sedan dess, faktum är att den varit med på så gott som samtliga produktioner som kommit ut i namnet David & the Citizens.
Inför en tidig turné tryckte vi upp ett gäng med den där affischen och var vi än kom, lyste Beppe -siluetten tydligast av alla affischer som satt uppe på väggar och plank runtom i landet. De där stirrande ögonen var svåra att undgå.
På Hultsfredsfestivalen 2002 blev nästan alla affischerna nedplockade av folk som, antar jag, ville ha dem hemma. Ett fint betyg för en affisch och för ett band också för den delen.
David & the Citizens har varit mitt skötebarn ända sedan jag kom på namnet tidigt 1999.
Jag skulle göra min första spelning i Maj det året och jag var ju tvungen att kalla mig något. Jag funderade länge, men bra bandnamn är inte så jävla lätta att komma på. En dag satt jag i replokalen som tillhörde First Floor Power, nere vid järnvägsspåren vid Värnhem i Malmö. I ett hörn låg en manual till en radiosändare. Överst stod det: Citizens band Tranceiver (eller receiver, gud tiden har gått och minnet är suddigt…) och då kom jag på att bandet skulle heta David & the Citizens band Tranceiver. Efter en stund ändrade jag till David & the Citizens Band och efter ytterligare några dagar blev det kort och gott David & the Citizens. Namnet var satt. Jag var nöjd. En av mina bästa vänner hatade namnet och skrattade högt: "Det var det sämsta namn jag hört, ska ni verkligen heta så!?"
Ja, så blev det.
I nästan tio år har jag ägnat i stort sett all min tid på det här bandet, redan innan det hade ett namn upptog det all min vakna och en stor del av min sovande tid. Jag har verkligen lagt ner allt jag haft i form av tid, pengar, kärlek och kraft i att hålla på med musiken. I ärlighetens namn har det gått väldigt bra.
Jag minns att jag drömde om att en dag få ge ut en skiva, att en dag få spela på en festival, att få åka på turné, att få beröm och uppmuntran för mina låtar och när jag ser på de gångna åren så har jag faktiskt fått allt jag bad om och jag borde vara nöjd. På ett sätt är jag det också, på ett annat är jag fruktansvärt missnöjd.
Missnöjd eftersom sättet jag skildes från mina gamla bandmedlemmar var så fruktansvärt jobbigt och omtumlande. Missnöjd eftersom det som alltid har varit den allra största glädjen i mitt liv - musiken - de sista två åren eller så, förvandlades till något som bara blev tyngre och tyngre att bära. Det som var roligt ersattes mer och mer av skit.
Jag upptäckte på det mest brutala sätt att man aldrig kan veta var man har människor.
På ett positivt plan har jag lärt mig att jag i framtiden kommer att vara väldigt noga med att bara jobba med folk jag tycker om och kan lita på i alla lägen.
Nu sitter jag här, ett och ett halvt år efter det att vi skildes åt och jag har skrivit en massa nya låtar som tillsammans kommer att bilda en fantastiskt fin skiva en dag.
Beppe tittar på mig från den där affischen och det känns i mitt hjärta att det är dags att gå vidare nu.
Jag kände länge att jag hade ensamrätt till David & the Citizens (och det har jag naturligtvis, det var alltid mitt band, mina låtar, texter och arrangemang, därav namnet…), att det var mitt forum för att skapa musik. Mitt soloprojekt kan man kalla det. Efter att vi gick skilda vägar, jag och de andra, fortsatte jag att göra David & the Citizens-musik, ingenting hade ändrats för mig gällande under vilket namn jag skulle gå.
Citizens forever!
Nu känns det mer som om jag höll fast vid namnet för att ingen jävel hade rätt att ta det ifrån mig, ingen mer än jag hade (eller har) rätten att kalla sig David & the Citizens.
Ja, jag har älskat citizens, jag har varit stolt och nyfiken med citizens. Det är bara det att jag känner mig mer som David Fridlund än som David & the Citizens nu. Jag förknippar inte mina nya låtar med Citizens. Jag vill starta om, jag vill känna mig inspirerad och nyfiken och att kalla mig David & the Citizens känns föga inspirerande just nu. Därför tar jag här och nu beslutet om en lång paus från David & the Citizens. Kanske får jag lust att väcka citizens till liv igen en dag, men som det känns nu kommer det dröja väldigt länge.
Jag älskade Citizens och jag är otroligt stolt över vad jag åstadkommit under åren, men det är dags att gå vidare.
Jag vill verkligen säga tack till alla er som har följt Citizens, som har lyssnat och dansat, sjungit med på spelningar, eller ni som kommit fram och pratat med mig och berättat vad musiken har betytt för er. Alla ni som älskat David & the Citizens tackar jag från botten av mitt hjärta!
Jag heter David Fridlund och det är dags att sluta blicka bakåt och se framåt istället!
Nästa skiva, för det kommer en skiva någon gång på något vis, kommer att vara en David Fridlund skiva och jag hoppas ni vill följa med mig på min märkliga, krokiga väg genom livet och musiken.
För den som vill köpa en fin och helt ny tröja, den sista tröjan som tryckts upp med Beppe katten på, rekommenderar jag att du går hit: http://fpstore.webblogg.se/2008/may/david-the-citizens-t-shirts.html
Mitt gamla skivbolag trycker tydligen fortfarande upp tröjor, men om du vill stötta mig på något vis så är det hit du ska vända dig.