David Fridlund

Det är höst, det är kallt.
Det finns kärlek i väggarna här, men det känns som om väggarna är för tunna. Som äggskal. Det där ute rispar på ytan med fula klor, det vill in och förstöra, slå en kil emellan oss. Söndra och härska.
Jag känner det som att jag rusar genom livet, hela tiden snabbt vidare som om jag missar något om jag inte är där. Och är jag där, så är det här jag borde vara.
Varför stressen i mig själv, jag lever bara ett liv?
Vi borde sälja allt vi äger och försvinna, borra ett osynligt hål i bubblan och sticka.Låta dem undra var vi blev av.
Ett liv borde vara ett äventyr, en dröm.
En fin, varm, god, omfamnande dröm. En stor jävla kram bara, för snart är det över.

För ett par år sedan började det hänga lite tiggare runtomkring i Malmö. En av dem brukade alltid stå utanför Ica på Sofielundsvägen. Han var en stilig man, lång och ståtlig, han såg ut som Aragorn i Sagan om ringen. Han brukade stå där vid ingången och med utsträckt hand fråga om man kunde hjälpa en hemlös med ett par kronor. Jag tror inte jag någonsin gav honom pengar eftersom jag inte tror han skulle gjort något vettigt med dem. Hur som helst så gick tiden och Aragorn såg mer och mer ut som en skugga av sitt forna jag. Han sjönk ihop, blev gulblek och gråhårig och den tidigare så stolta hållningen var bara ett minne blott. Så kom dagen när han inte stod utanför ica mer och jag undrade om han knatat vidare till de sälla jaktmarkerna, de eviga fälten där hjältar och skurkar möts och är jämlika och hallaluja mm. Jag var rätt säker på att han tagit en överdos eller något för han var borta i månader, men så såg jag honom igen. I lika illa skick, men fortfarande på benen. Jag blir så ledsen när jag ser honom för jag har följt honom så länge nu att det känns som att jag känner honom, vilket jag naturligtvis inte gör.
Nu står det olika tiggare utanför affären varenda dag när man går dit. Vid det andra Ica brukar det sitta en jävligt otrevlig kille som pratar i mobiltelefon och tigger om vartannat. Har han råd med telefon så behöver han inte min hjälp, that's for damn sure. Nu för tiden när det känns som om gatorna svämmar över av tiggare och trashankar blir jag mest förbannad när de ber mig om några kronor. Jag kämpar som en jävla dåre med att få ihop till hyra och räkningar, det är väl för faan inte mitt fel att du har fuckat upp ditt liv, din jävla idiot...tänker jag och skäms i samma sekund. Vad vet jag om deras liv och historia? Vem är jag att dömma? Det är bara det att jag har kompisar som haft extremt tuff uppväxt och barndom men som inte börjat knarka eller supa för det. Varför klarade dem sig vidare och inte du? Vad är din anledning att ge upp allting och bara hoppas att jag ska hjälpa dig? Är jag Sune Svenne som tänker så? Är jag borgerlig i mina åsikter? Ibland när jag gör sådana där månadstidningstest så visar det sig att jag egentligen är blå till min politiska läggning. Fast jag känner mig inte så. Jag tycker att samhället ska finnas där för dem som behöver ett skyddsnät, fan jag har ju själv gått på soc en massa gånger utan att skämmas. Har man inget jobb och ingen a-kassa så är det ju snålt med alternativen. Jag tycker som det så fint heter, att det ska löna sig att jobba. Ibland känns det ju onekligen som att man jobbar jävligt mycket men får ge bort det mesta i skatt och avgifter, men ajabaja David - nu är du moderatjävel igen!
Ja men vad ska jag tycka då?
Jag som har levt under existensminimum i åratal, men som ändå får kvarskatt på tusentals kronor...hur går det ihop? Hur gör alla människor för att lyckas spara pengar, det finns ju aldrig en krona över.
Jag skulle behöva en revisor.
Jag skulle behöva en revisor, en massa pengar, en lååång jorden runt resa och en ny utsikt från mitt fönster, det är vad jag skulle behöva.

Så var det Fredag och om ett par timmar kommer Möllan att myllra av fulla människor eller människor som vill bli fulla och som jobbar på det.
Jag har jobbat hela dagen (fast inte på att bli full alltså - utan det andra, "riktiga" jobbet) men till skillnad från i går så är jag inte trött alls i dag. Jag sitter och tittar på bilder - jag fick en digitalkamera av min käre far härom sistens och det är skörden av de första dagarnas användade av den som jag gått igenom. Bland annat hittade jag den här bilden ovanför som jag tog när vi pausade i Linköping på väg från Stockholm till Malmö. En unge i ett skyltfönster med en rosa kanindräkt eller något. Kunde varit taget ur en mardröm eller en David Lynch film, men det är straight outta verkligheten. Jag tyckte den var lite rolig...men jag är känd för att ha taskig humor, så jag vet inte...

I morgon ska jag och Sara göra en liten spelning på min gamla konstskola i Munka Ljungby. De skulle visst ha något slags jubiléum och ville ha underhållning så då ringde de mig. De betalar en miljon. Sedan vaknade jag ur mardrömmen av att en unge i rosa kanindräkt stod och knackade mig på axeln väsandes "ffhh, ffhh...".

Äh, glöm det. Fredag nu och jag måste repa lite på morgondagens repertoar.
Dagens låt: Black Flowers, från Yo La Tengo's senaste. Om jag någonsin kan skriva en enda låt som är så vacker och tårdrypande så kan jag vara nöjd sedan. Herregud vilka känslosträngar den slår an i mig. Redan i den första frasen: "you can take what you can get..." börjar jag nästan böla. Otroligt fin låt.

Tack för i dag!

Igår hände det spännande saker. Jag fick i uppdrag på jobbet att ta itu med ett gäng soptunnor som hade gått bärsärk nere på Krankajen. Tydligen roar sig en restaurang eller någon båt med att tömma sina sopor där och då blir det kaos och så klagar grannarna och då kommer stadsvicevärdarna och tar foto på soporna och sedan får vi skäll för att det är stökigt.
Så - följaktligen tog jag tag i problemet och spenderade gott och väl en timme med att stå framåtböjd med huvudet i de där papperskorgarna för att med skiftnyckel skruva loss tre muttrar i varje korg som hindrade borttagning av den ring som man skall lyfta på för att kunna sätta i en säck på rätt vis. Mycket facktermer här, det får ni ha överseende med...Efter en bra jävla stund med huvudet ner i skiten så var jag äntligen klar och jag hade samlat ihop alla tio sopsäckjävlarna och satte mig svettig och vimmelkantig (eftersom allt blod rann ner i skallen hela tiden) i bilen och tänkte åka och tömma i en container. Jag vred om nyckeln och skraap...öööhh..prutt...batteriet var helt dött. Den här bilen kommer inte att starta tänkte jag och knatade i väg till närmsta restaurang, som låg runt hörnet (lucky me!) för att ringa min arbetsledare och informera om läget. (Jag har tjatat om att få en jobbtelefon eftersom jag sällan har några pengar på min privata, men det tar tid med sådana saker inom kommunen). Min arbetsledare i sin tur ringde två av mina kollegor, två trevliga herrar vid namn Tapio och Alf och när de hade hittat mig efter 45 minuter - det tog lite tid pga. vissa somligas svårigheter med att förklara var jag befann mig- så hade de såklart inga startkablar eftersom den enda uppsättning av sådana som finns på jobbet förvaras inlåsta i ett skåp i garaget och vem som har nyckel dit vete fan. Det ska naturligtvis finnas startkablar i alla bilar men de hade visst en tendens att försvinna, därav skåpmodellen.
Så då var vi tre personer i stället för en som stod med en bil som inte ville starta. den modellen får man heller inte bogsera eller knuffa i gång eftersom man kan paja katalysatorn på. Bra!
Till slut kom det i alla fall förbi två grabbar i en gammal volvo och de hade startkablar och på fem minuter var problemet löst. Tack till dem!
Ja det är vardagsdramatik när det är som bäst! Strandad i Malmö City och ingen vet var du är. Who will hear you scream at Krankajen!?

I dag var det inga sådana roligheter, allt gick som det skulle. Det blåste som fan och det hängde ett regn i luften mest hela dagen, men det höll sig i molnen.
Sedan jag kom hem har jag druckit en kopp välförtjänt kaffe, spelat lite piano och lyckats ladda upp en låt på MySpace. Inget nytt, bara 48h från senaste Citizensplattan. Jag tyckte det var dags för lite omväxling.

Jag vill slå ett slag för The National. Deras skiva "The Boxer" är det bästa jag har hört på år och dar. Jag har bara lyssnat på den hela veckan, det finns inte en dålig låt på den och det är jävligt ovanligt. Det som slår mig är hur fan de kan få fram så mycket liv, värme och närvaro med så få instrument. En annan har ju ofta påläggssjukan när det gäller att spela in låtar, jag vill bara lägga på och lägga på mer saker, ljud och instrument och små slingor. Jag måste lära mig att less is more ibland.
"The Boxer" är en framtida klassiker och alla som inte köper den är fan ta mig dumma i huvudet.

Tack för i dag.