Jag vill tacka juryn och alla som trott på mig...! snyft.
I dag var det tisdag och vackert väder. Halva natten låg det ett rejält åskväder och mullrade över Malmö och jag låg vaken och lyssnade på regnet och mullret och såg blixtarna lysa upp lägenheten. Det är något spöklikt med nattliga åskväder.
Spöklikt men vackert - det rensar upp i skiten.
I dag är en bra dag, faktum är att det har varit bra ett par dagar nu. jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte visste om det där med kvarskatten, att det inte fanns och: se - plötsligt kändes det lite lättare att andas. Med förnekelsens och fantasins hjälp kan man må bra hur djupt ner man än befinner sig.
Jag bestämde mig helt enkelt för att stå rakryggad och ta smällen, vad det nu kunde innebära. Jag är musiker.
Jag är fattig.
Jag är stolt och jag skiter i om någon brynjeförsedd fogdejävel kommer ridande på en häst och skall trycka ner mig. Det fick vara, helt enkelt.
Jag säger fick - för allt det där är löst nu eftersom min far, som kan vara en av de bästa fäderna som finns - ringde i dag och erbjöd sig att betala för mig. Som ett lån. Och jag kan inte annat än tacka och hålla med om att det trots allt är bättre att vara skyldig farsan pengar än att vara skyldig fogden. En börda har definitivt lyfts från mina axlar. Tack!
Dessutom var det tur att han klev in som välgörare och mecenat, för nu slipper Matte (se nedan) vara den som tar ansvar.
Jag skäms lite ibland när jag skriver och gnäller om mina problem, för säg den människa som inte har problem och mina tankar går till alla de som, precis som jag, är arbetslösa och har skulder och som inte har en farsa med guldhjärta som ställer upp när allt går åt helvete. Hur gör de?
Jag skäms lite när jag gnäller, men vafan?Jag kommer alltid vara musiker och saken är att jag tycker jag har rätt att vara det utan att skämmas och utan att behöva förklara eller rättfärdiga mitt levnadsval inför andra människor och myndigheter. Varför är det mindre värt att vara en kreativ människa?
Varför är det fult att inte tjäna en massa pengar?
Varför är det så satans viktigt att jobba och" göra rätt för sig"?
Jag fattar ju också att ekvationen som jag lever i inte går ihop. Jag fattar ju att jag måste skaffa ett "riktigt" jobb så jag kan betala mina räkningar. Det jag inte fattar eller går med på är varför man blir betraktad som en andra klassens medborgare bara för att man valt ett kreativt yrke. Musiker, filmare, konstnär eller keramiker - alla är lika värdelösa och utan betydelse fram till den dag då de får en superhit, en listetta, en guldpalm eller en succéutställning i New York.
Det är som om att det inte betyder något förrän det börjar generera cash. Och det hatar jag så innerligt. Därför blir jag så jävla glad när folk skriver, eller hör av sig och talar om att de tror på det jag gör.
Som Matte.
Som Mango.
Som Adam
Eller som Anders
Eller en annan Anders
eller andra som jag glömt.
Det är inte sällan som jag själv är så jävla nära att bara skita i den här drömmen, passionen eller tvånget som jag har i mitt lilla stora huvud. Varje dag frågar jag mig själv vad jag håller på med och nästan varje dag får jag ett litet tecken någonstans ifrån,en liten uppmuntran, som gör att det känns som att det är värt det.
Tack för det!
I övrigt så for vi till Helsingborg i morse och besökte minneslunden där morsan ligger utspridd. Det var vackert, men det kändes inte riktigt som att hon var där. Helsingborg var aldrig hennes stad riktigt. Inte min heller. Det var bara på tiden att vi kom dit och hälsade på i alla fall. Kanske vet hon att vi var där.
Nu ska jag gå in till pianot och spela in en superhit.
tack för mig.
Spöklikt men vackert - det rensar upp i skiten.
I dag är en bra dag, faktum är att det har varit bra ett par dagar nu. jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte visste om det där med kvarskatten, att det inte fanns och: se - plötsligt kändes det lite lättare att andas. Med förnekelsens och fantasins hjälp kan man må bra hur djupt ner man än befinner sig.
Jag bestämde mig helt enkelt för att stå rakryggad och ta smällen, vad det nu kunde innebära. Jag är musiker.
Jag är fattig.
Jag är stolt och jag skiter i om någon brynjeförsedd fogdejävel kommer ridande på en häst och skall trycka ner mig. Det fick vara, helt enkelt.
Jag säger fick - för allt det där är löst nu eftersom min far, som kan vara en av de bästa fäderna som finns - ringde i dag och erbjöd sig att betala för mig. Som ett lån. Och jag kan inte annat än tacka och hålla med om att det trots allt är bättre att vara skyldig farsan pengar än att vara skyldig fogden. En börda har definitivt lyfts från mina axlar. Tack!
Dessutom var det tur att han klev in som välgörare och mecenat, för nu slipper Matte (se nedan) vara den som tar ansvar.
Jag skäms lite ibland när jag skriver och gnäller om mina problem, för säg den människa som inte har problem och mina tankar går till alla de som, precis som jag, är arbetslösa och har skulder och som inte har en farsa med guldhjärta som ställer upp när allt går åt helvete. Hur gör de?
Jag skäms lite när jag gnäller, men vafan?Jag kommer alltid vara musiker och saken är att jag tycker jag har rätt att vara det utan att skämmas och utan att behöva förklara eller rättfärdiga mitt levnadsval inför andra människor och myndigheter. Varför är det mindre värt att vara en kreativ människa?
Varför är det fult att inte tjäna en massa pengar?
Varför är det så satans viktigt att jobba och" göra rätt för sig"?
Jag fattar ju också att ekvationen som jag lever i inte går ihop. Jag fattar ju att jag måste skaffa ett "riktigt" jobb så jag kan betala mina räkningar. Det jag inte fattar eller går med på är varför man blir betraktad som en andra klassens medborgare bara för att man valt ett kreativt yrke. Musiker, filmare, konstnär eller keramiker - alla är lika värdelösa och utan betydelse fram till den dag då de får en superhit, en listetta, en guldpalm eller en succéutställning i New York.
Det är som om att det inte betyder något förrän det börjar generera cash. Och det hatar jag så innerligt. Därför blir jag så jävla glad när folk skriver, eller hör av sig och talar om att de tror på det jag gör.
Som Matte.
Som Mango.
Som Adam
Eller som Anders
Eller en annan Anders
eller andra som jag glömt.
Det är inte sällan som jag själv är så jävla nära att bara skita i den här drömmen, passionen eller tvånget som jag har i mitt lilla stora huvud. Varje dag frågar jag mig själv vad jag håller på med och nästan varje dag får jag ett litet tecken någonstans ifrån,en liten uppmuntran, som gör att det känns som att det är värt det.
Tack för det!
I övrigt så for vi till Helsingborg i morse och besökte minneslunden där morsan ligger utspridd. Det var vackert, men det kändes inte riktigt som att hon var där. Helsingborg var aldrig hennes stad riktigt. Inte min heller. Det var bara på tiden att vi kom dit och hälsade på i alla fall. Kanske vet hon att vi var där.
Nu ska jag gå in till pianot och spela in en superhit.
tack för mig.
Ännu en dag i overkligheten.
Jag bor med världens finaste tjej.
Vi kan bråka som fan ibland, skrika och svära och hålla låda, men allt sådant betyder ingenting när allt kommer omkring. Kanske är det så som folk säger - att man träffar den rätta endast en gång, den personen som man antingen hänger ihop med resten av livet, eller som man slarvar bort och spenderar resten av livet att försöka hitta igen.
I all sörja som vi har varit igenom det senaste året så har det alltid funnits en trygghet i att känna att jag kan se förbi allting och fantisera mig till en framtid där allt är lämnat bakom mig/oss och där vi fortfarande lever tillsammans. Om det är här (vilket jag betvivlar) eller om det är någonstans långt långt bort spelar ingen roll.
Står på balkongen och ser världens finaste tjej cykla ner mot Möllevångstorget på min skraltiga cykel och hjärtat fylls av värme och kärlek. Det är en jävla tur att de funktionerna finns kvar, annars hade jag blivit galen.
Vid sidan av vardagen som den senaste tiden varit allt annat än rolig så har vi vuxit samman än mer än vi var tidigare. Det är skönt att veta att kronofogden i alla fall inte kan ta det ifrån oss. Eller det kanske de kan? De kanske har en maskin som suger själ och hjärta ur bröstet på sådana som oss?
Drömmare.
Fast, fångade i overkligheten som är verkligheten.
Inte vet jag.
Allt jag vet är att det känns som om jag skall stiga upp på podiet på måndag med bakbundna händer och besegrad lägga mig med huvudet i skåran och vänta på att giljotinen skall falla och med en dov "thud" kapa av mitt drömmarhuvud och lägga det i en korg med alla andra som jag. I korgen ligger även en hel del typer som inte är kreativa drömmare, utan bara vanliga fuskare, eller knegare, eller fuffenstyper som inte bryr sig om saker i overkligheten. Det är där i den röran som man får gräva upp min skalle sedan om man vill något.
Jag var ett klick ifrån att lägga ut en annons på Blocket för att sälja min elgitarr för att kunna betala kvarskatten, men jag ångrade mig i sista sekunden, för om jag gör mig av med mina instrument så är det verkligen kört. Då kan jag lägga mig ner och dö med en gång och det nöjet skall ingen jävel få. Inte på min bekostnad.
Nej, jag skall brygga mig en god kopp kaffe och sätta mig vid pianot och fortsätta jobba på en dyster Nick Cave - doftande ballad som jag skrev i går.
Det är det jag gör bäst och det är där jag bör befinna mig om jag måste hitta en permanent plats i overkligheten.
Och medans jag spelar skall jag tänka på Sara och hoppas att det går bra för henne på jobbet.
Vi kan bråka som fan ibland, skrika och svära och hålla låda, men allt sådant betyder ingenting när allt kommer omkring. Kanske är det så som folk säger - att man träffar den rätta endast en gång, den personen som man antingen hänger ihop med resten av livet, eller som man slarvar bort och spenderar resten av livet att försöka hitta igen.
I all sörja som vi har varit igenom det senaste året så har det alltid funnits en trygghet i att känna att jag kan se förbi allting och fantisera mig till en framtid där allt är lämnat bakom mig/oss och där vi fortfarande lever tillsammans. Om det är här (vilket jag betvivlar) eller om det är någonstans långt långt bort spelar ingen roll.
Står på balkongen och ser världens finaste tjej cykla ner mot Möllevångstorget på min skraltiga cykel och hjärtat fylls av värme och kärlek. Det är en jävla tur att de funktionerna finns kvar, annars hade jag blivit galen.
Vid sidan av vardagen som den senaste tiden varit allt annat än rolig så har vi vuxit samman än mer än vi var tidigare. Det är skönt att veta att kronofogden i alla fall inte kan ta det ifrån oss. Eller det kanske de kan? De kanske har en maskin som suger själ och hjärta ur bröstet på sådana som oss?
Drömmare.
Fast, fångade i overkligheten som är verkligheten.
Inte vet jag.
Allt jag vet är att det känns som om jag skall stiga upp på podiet på måndag med bakbundna händer och besegrad lägga mig med huvudet i skåran och vänta på att giljotinen skall falla och med en dov "thud" kapa av mitt drömmarhuvud och lägga det i en korg med alla andra som jag. I korgen ligger även en hel del typer som inte är kreativa drömmare, utan bara vanliga fuskare, eller knegare, eller fuffenstyper som inte bryr sig om saker i overkligheten. Det är där i den röran som man får gräva upp min skalle sedan om man vill något.
Jag var ett klick ifrån att lägga ut en annons på Blocket för att sälja min elgitarr för att kunna betala kvarskatten, men jag ångrade mig i sista sekunden, för om jag gör mig av med mina instrument så är det verkligen kört. Då kan jag lägga mig ner och dö med en gång och det nöjet skall ingen jävel få. Inte på min bekostnad.
Nej, jag skall brygga mig en god kopp kaffe och sätta mig vid pianot och fortsätta jobba på en dyster Nick Cave - doftande ballad som jag skrev i går.
Det är det jag gör bäst och det är där jag bör befinna mig om jag måste hitta en permanent plats i overkligheten.
Och medans jag spelar skall jag tänka på Sara och hoppas att det går bra för henne på jobbet.
Ja må hon leva. Och annat.
I Fredags var det morsans födelsedag. Jag sjöng "ja må hon leva" tyst i mitt huvud när jag käkade frukost. Det blev en ledsam visa. Födelsedagskalas med knäckebröd och kaffe. Utan födelsedagsbarnet.
Det stör mig att jag inte ens vet hur gammal hon blev, jag kan inte komma på vilket år hon föddes. 46 - 47 kanske? Det spelar väl egentligen ingen roll ändå eftersom hon ändå är död.
Nästa år är det 10 år sedan hon kastade in handduken,
kilade runt hörnet
eller lämnade in,
eller vad fan man nu använder för metafor för att undvika det obehagliga: tog sitt liv.
Det är märkligt att det är så länge sedan nu. När jag tänker på det känns det så nära inpå.
Så nyligen.
Det är en svindlande tanke att det har gått så många år. Det är så konstigt när man stannar upp och ser tillbaka.
Hon begravdes i juni, en vacker, surrealistisk dag. Solen sken från en klarblå himmel och gråsparvarna sprätte runt i grusgångarna som om det inte fanns ett bekymmer i världen.
Hur skulle de kunna veta?
Hur skulle de kunna veta att hela jävla världen hade kollapsat och tappat innehåll och mening?
Hur skulle de möjligtvis kunna förstå att de som samlats där vid det lilla kapellet inte var där för att det var en vacker dag, som gjord för en picknick, utan för att ta ett gemensamt avsked av en för länge sedan försvunnen person?
"Ja må hon leva!"
Den enes död - den andres bröd, brukar det ju heta och även om det bara blev knäckebröd i slutändan så kan jag lugnt säga att morsans abrubta frånfälle var som en gnista till en tändvätskeindräkt trasa. Jag började skriva låtar om eländet för att hålla mig själv i balans. En av de första låtarna jag skrev efter begravningen var "Your Cool Entrance", en slö vals som hamnade på andra EP:n med citizens. Ett tag rasade låtarna ur mig som ketchup ur en skakad flaska: "Summer In No Man's Land", "Divine", "Song Against Life", "Now She Sleeps In A Box In the Good Soil Of Denmark" och "Something Not Sunlight". Jag vet inte hur många recensioner jag har läst där recensenten skriver "David sjunger om brustna hjärtan och förlorad kärlek - Som om det handlat om flickor - Det gör det i och för sig för morsan blev inte så jättegammal... Hur som helst. Där finns folk som betalar dyra pengar för sådant - Terapi tror jag det kallas. Bättre än att ligga på en soffa.
Sitter och lyssnar igenom "I've Been Floating Upstream Since We Parted" - EP:n och, fan, den är fortfarande jävligt bra måste jag säga. Alla de där tidiga inspelningarna har en charm och en oskuldsfullhet som är oslagbar.
Ibland känns det som att den senaste Citizens-skivan "Stop the Tape! Stop the Tape!" gick förlorad på något vis. När jag lyssnar på den hör jag att det är bra låtar, men på något vis genomfört på ett sätt som skalat bort det egensinniga, det som är hjärtat. Det som jag egentligen handlar om. Kanske försökte vi på något vis vara något annat än vad vi var? Jag är ingen tuff kille liksom och någonstans känns det som att den skivan gör anspråk på att vara tuff. Häftig. Låtarna är vad de är - bra låtar tycker jag, men det är något kliniskt över skivan som gör att den inte griper tag i hjärtat så som den borde göra. Det där skall jag ändra på till nästa skiva. Jag lovar.
I Fredags var det i alla fall morsans födelsedag och i dag är det ett år sedan min styvfar Raul dog. Han sitter där på väggen på ett fotoautomats-foto och ler finurligt mot mig. Det är overkligt, jag tänker fortfarande att han ska ringa endera dagen och höra om vi ska gå och ta en fika.
Men det vore förbannat läskigt om han gjorde det.
Det stör mig att jag inte ens vet hur gammal hon blev, jag kan inte komma på vilket år hon föddes. 46 - 47 kanske? Det spelar väl egentligen ingen roll ändå eftersom hon ändå är död.
Nästa år är det 10 år sedan hon kastade in handduken,
kilade runt hörnet
eller lämnade in,
eller vad fan man nu använder för metafor för att undvika det obehagliga: tog sitt liv.
Det är märkligt att det är så länge sedan nu. När jag tänker på det känns det så nära inpå.
Så nyligen.
Det är en svindlande tanke att det har gått så många år. Det är så konstigt när man stannar upp och ser tillbaka.
Hon begravdes i juni, en vacker, surrealistisk dag. Solen sken från en klarblå himmel och gråsparvarna sprätte runt i grusgångarna som om det inte fanns ett bekymmer i världen.
Hur skulle de kunna veta?
Hur skulle de kunna veta att hela jävla världen hade kollapsat och tappat innehåll och mening?
Hur skulle de möjligtvis kunna förstå att de som samlats där vid det lilla kapellet inte var där för att det var en vacker dag, som gjord för en picknick, utan för att ta ett gemensamt avsked av en för länge sedan försvunnen person?
"Ja må hon leva!"
Den enes död - den andres bröd, brukar det ju heta och även om det bara blev knäckebröd i slutändan så kan jag lugnt säga att morsans abrubta frånfälle var som en gnista till en tändvätskeindräkt trasa. Jag började skriva låtar om eländet för att hålla mig själv i balans. En av de första låtarna jag skrev efter begravningen var "Your Cool Entrance", en slö vals som hamnade på andra EP:n med citizens. Ett tag rasade låtarna ur mig som ketchup ur en skakad flaska: "Summer In No Man's Land", "Divine", "Song Against Life", "Now She Sleeps In A Box In the Good Soil Of Denmark" och "Something Not Sunlight". Jag vet inte hur många recensioner jag har läst där recensenten skriver "David sjunger om brustna hjärtan och förlorad kärlek - Som om det handlat om flickor - Det gör det i och för sig för morsan blev inte så jättegammal... Hur som helst. Där finns folk som betalar dyra pengar för sådant - Terapi tror jag det kallas. Bättre än att ligga på en soffa.
Sitter och lyssnar igenom "I've Been Floating Upstream Since We Parted" - EP:n och, fan, den är fortfarande jävligt bra måste jag säga. Alla de där tidiga inspelningarna har en charm och en oskuldsfullhet som är oslagbar.
Ibland känns det som att den senaste Citizens-skivan "Stop the Tape! Stop the Tape!" gick förlorad på något vis. När jag lyssnar på den hör jag att det är bra låtar, men på något vis genomfört på ett sätt som skalat bort det egensinniga, det som är hjärtat. Det som jag egentligen handlar om. Kanske försökte vi på något vis vara något annat än vad vi var? Jag är ingen tuff kille liksom och någonstans känns det som att den skivan gör anspråk på att vara tuff. Häftig. Låtarna är vad de är - bra låtar tycker jag, men det är något kliniskt över skivan som gör att den inte griper tag i hjärtat så som den borde göra. Det där skall jag ändra på till nästa skiva. Jag lovar.
I Fredags var det i alla fall morsans födelsedag och i dag är det ett år sedan min styvfar Raul dog. Han sitter där på väggen på ett fotoautomats-foto och ler finurligt mot mig. Det är overkligt, jag tänker fortfarande att han ska ringa endera dagen och höra om vi ska gå och ta en fika.
Men det vore förbannat läskigt om han gjorde det.
Leif och respekten inför döden.
Den här bloggen började som en humoristisk historia om ensamma äldre män som är arga och agerar ordningsvakt/vaktmästare, men halvägs in i historien så hände det något och berättelsen tog en annan karaktär.
När jag var en liten pojk bodde jag i ett radhusområde i Eskilstuna som heter Stenby. På hörnet av ena längan bodde en man som hette Sven. Alla barnen kallade honom Fantomen, vet inte varför egentligen för han skulle sett jävligt rolig ut i trikåer. (på Parken zoo fanns det visserligen ett Fantomen-land där fantomen själv var en tanig typ och trikåerna hängde löst på honom. Han var inte så imponerande som man hade önskat och han brukade mest skälla med Eskilstuna-gnälldialekt på barnen, att de inte fick röra det ena eller det andra i Dödskallegrottan).
Okej - det blev en lång parentes, tillbaks till Sven.
Sven/Fantomen var gårdens gnällgubbe. Han hade koll på alla som gick förbi och han var jävligt snabb på att komma ut i trädgården och hytta med handen om det var någon som gjorde ett bus. Jag var lite rädd för honom trots att han var gammal och knappast skulle kunna springa ikapp någon utan att få en hjärtattack eller bryta ett ben.
Är det inte så att varje gård, oavsett om det är ett radhus eller ett gårdshus inne i staden, har en Fantomen - en äldre man som ska hålla koll på alla och vråla från balkongen om ungarna spelar boll eller om tonårsgrabben i trappen brevid har föräldrafritt och fest?
Där jag bor nu finns det en sådan man - Leif.
Han har fan stenkoll på allt och alla och hans sätt att kommunicera med oss grannar är genom att klaga på saker. Första gången jag träffade honom var när jag var nyinflyttad i trappen och han kom och ringde på och började hojta om att det var någon som hade ställt en massa cyklar i garaget. Så här i efterhand undrar jag om det kanske bara var hans sätt att kolla vem den nyinflyttade killen var. Kanske han ville bara hälsa mig välkommen?
Grejen med Leif är att han blir röd som en tomat när han hetsar upp sig och blir arg. Jag blir alltid rädd att han ska spräcka ett blodkärl eller något och falla ihop död när han håller på och gormar sådär.
( Här tar berättelsen en annan karaktär, för här tog jag en paus i bloggandet för att gå ner på gården och grilla tonfiskkotletter som vi fått till skänks och efter en liten stund så kommer Leif himself ut på gården.
Vi har blivit tjenis med varandra eftersom jag och Sara grillar ganska ofta, och han brukar komma ut och snacka lite. Just i dag verkar han dämpad och jag frågar honom hur läget är).
"Ja, jag lever ser du!" svarar han.
Jag skrattar till och säger att, jo - det syns ju!
"Ja, det är fantamaj ren tur att jag står här.Jag fick en hjärtinfarkt för 14 dar sen. Hade jag ente hatt sällskap när det hände så hade jag ente stått här i dag."
Leif, arge Leif. Det är första gången jag har sett honom så lugn och stilla. Respekten inför döden, vetskapen om allas vår litenhet har skakat om Leif så till den grad att jag nästan tror han ska börja böla där han står framför mig. Han är tyst och viskar:
"Fyfan vad rädd jag ble."
Ja fyfan vad rädd man blir. Min styvfarsa dog för nästan exakt ett år sedan i sviterna av, jag vet inte vad, men det började med en hjärtinfarkt och jag lär ju aldrig glömma den dagen då han ringde från sjukhuset och berättade vad som hänt. Hur vi stack dit, jag och Sara och skulle hälsa på honom och just som vi kliver in i hans rum så händer något och det blir full aktivitet runt sängen. Han hostar och rosslar och sjuksköterskorna föser ut oss ur rummet.
Sedan sitter vi där och väntar en bra stund innan en sköterska kommer fram och berättar att han körts till intensiven.
Väntan.
Väntan.
Väntan i ett väntrum inte större än en skrubb.
Fyfan vad rädd man blir.
Läkaren kom efter en evighet och gick igenom läget. Som på film. Termer om det ena och det andra. Man fattar inte - men fattar precis ändå.
Fyfan.
För att avrunda det hela: De arga vaktmästargubbarna finns överallt, men de kanske inte är arga egentligen. De kanske bara är ensamma och rädda. Kanske dör de allihop av hjärtinfarkt en dag när ilskan kokar över och de "poppar" en ven. Kanske skulle Leif gjort det också om inte "Han Däruppe" sett till att det blev annorlunda.
Jag tror den tiden är över när Leif skriker åt ungar från sin balkong.
Håkan Saves the Day
Fredag kväll kvart i åtta, koltrasten sjunger ute på bakgården. Det är något av det vackraste jag vet, men samtidigt kan det vara för jävligt när de sätter i gång på morgonkvisten när man ligger sömnlös.
I natt kunde jag inte somna. Både jag och Sara låg vakna i vad som kändes som evigheter. I vanliga fall brukar jag somna på stört, spelar ingen roll var jag är eller om jag ligger på en soffa eller en hotellsäng. Jag slocknar direkt. Men inte i natt. Jag låg klarvaken och tankarna for som ilskna getingar i mitt huvud, tankar på all vardagsskit som jag på något vänster måste lösa. Pengar och annat. Det gnager, gräver och sliter i mig och det är fan hopplöst att slå sådana tankar ur huvudet när de väl ploppat upp. Speciellt klockan två på natten.
Så ligger man där och funderar och plågar sig själv och som ett brev på posten börjar alla husets ljud göra sig påminda:
- Snubben ett par våningar upp som spelar blues för glatta livet på sin elgitarr ( börjar oftast spela vid halv ett-snåret på natten. En gång höll han ett G i en bluestolva i TVÅ TIMMAR oavbrutet. Han måste ju bara varit stenad).
- Den gamla damen som bor snett ovanför oss och som ligger och skriker "HJÄÄÄLP!" i flera timmar varje natt. Hon är gammal och borde flyttas till vårdhem, men av någon anledning dröjer det.
- Någons stereo som dunkar på. En hyfsat mild efterfest någonstans.
- Tidningsbudet som först åker i hissen och sedan går ut genom dörren på bakgården in till trappen brevid.
- Och så småningom då den jävla koltrasten. Som sjunger vackert, men som lik förbannat får mig klarvaken när den sätter igång. Jag har hört att de sjunger för att locka till sig en partner. De är kåta alltså, en vetskap som gör att det är lite svårare att lyssna på dem och njuta...
Vid någon tidpunkt lyckades jag dock driva bort från alla ljud och tankar, för tillslut somnade jag ju uppenbarligen. Sov ca tre, fyra timmar innan jag var tvungen att gå upp och cykla till skatteförvaltningen och hämta en blankett (T 1) och försöka fylla i den. Och det, mina vänner, är inte det lättaste man kan göra. Jag är bra på vissa saker, men siffror är inte en av dem.
Efter flera timmar av knepande och samlande av diverse kvitton - och ett par samtal till skatteupplysningen (som inte heller var så haj på T1- blanketten) så tog jag mina papper och cyklade ner till skattemyndigheten på Kungsgatan för att hoppas att någon där kunde hjälpa mig. Jag var beredd på att gå fram till en sur tant i luckan som skulle väsa åt med med rökar-röst att det inte är deras uppgift att fylla i folks papper, men ack så fel jag hade:
I stället för rökartanten så fick jag hjälp av den antagligen coolaste snubben inom hela skattemyndighetsväsendet. Han hette Håkan och var själv musiker så han fattade min sits och guidade mig genom skiten och hjälpte mig fylla i blankettjävelen. Han verkade bitvis lika förvirrad som jag , men lite koll hade han allt.
Han kände till David & the Citizens och det kändes som en uppmuntran.
Jag tror jag skall ringa Håkan på måndag och se om han kan hjälpa mig med min härliga kvarskatt. If anyone can do it, it's Håkan. He's the man.
Okej. Kom hem och insåg att den kära katten Beppe inte hade någon mat och eftersom vi inte hade några pengar så ringde jag en kompis som lånade oss 200 spänn (jag lovade honom att betala tillbaks när jag blir miljonär.Sucker!)
Så nu är det fest hela jävla helgen! Vi ska korka upp vinare och bre ett fett lager tryffel på våra stenugnsbakade superdyra bröd som vi ska äta till hummersoppan och konjaken och efter det får städerskan plocka undan efter oss Det är inte mer än rätt.
För övrigt är Oppenheimer världens bästa band.
I natt kunde jag inte somna. Både jag och Sara låg vakna i vad som kändes som evigheter. I vanliga fall brukar jag somna på stört, spelar ingen roll var jag är eller om jag ligger på en soffa eller en hotellsäng. Jag slocknar direkt. Men inte i natt. Jag låg klarvaken och tankarna for som ilskna getingar i mitt huvud, tankar på all vardagsskit som jag på något vänster måste lösa. Pengar och annat. Det gnager, gräver och sliter i mig och det är fan hopplöst att slå sådana tankar ur huvudet när de väl ploppat upp. Speciellt klockan två på natten.
Så ligger man där och funderar och plågar sig själv och som ett brev på posten börjar alla husets ljud göra sig påminda:
- Snubben ett par våningar upp som spelar blues för glatta livet på sin elgitarr ( börjar oftast spela vid halv ett-snåret på natten. En gång höll han ett G i en bluestolva i TVÅ TIMMAR oavbrutet. Han måste ju bara varit stenad).
- Den gamla damen som bor snett ovanför oss och som ligger och skriker "HJÄÄÄLP!" i flera timmar varje natt. Hon är gammal och borde flyttas till vårdhem, men av någon anledning dröjer det.
- Någons stereo som dunkar på. En hyfsat mild efterfest någonstans.
- Tidningsbudet som först åker i hissen och sedan går ut genom dörren på bakgården in till trappen brevid.
- Och så småningom då den jävla koltrasten. Som sjunger vackert, men som lik förbannat får mig klarvaken när den sätter igång. Jag har hört att de sjunger för att locka till sig en partner. De är kåta alltså, en vetskap som gör att det är lite svårare att lyssna på dem och njuta...
Vid någon tidpunkt lyckades jag dock driva bort från alla ljud och tankar, för tillslut somnade jag ju uppenbarligen. Sov ca tre, fyra timmar innan jag var tvungen att gå upp och cykla till skatteförvaltningen och hämta en blankett (T 1) och försöka fylla i den. Och det, mina vänner, är inte det lättaste man kan göra. Jag är bra på vissa saker, men siffror är inte en av dem.
Efter flera timmar av knepande och samlande av diverse kvitton - och ett par samtal till skatteupplysningen (som inte heller var så haj på T1- blanketten) så tog jag mina papper och cyklade ner till skattemyndigheten på Kungsgatan för att hoppas att någon där kunde hjälpa mig. Jag var beredd på att gå fram till en sur tant i luckan som skulle väsa åt med med rökar-röst att det inte är deras uppgift att fylla i folks papper, men ack så fel jag hade:
I stället för rökartanten så fick jag hjälp av den antagligen coolaste snubben inom hela skattemyndighetsväsendet. Han hette Håkan och var själv musiker så han fattade min sits och guidade mig genom skiten och hjälpte mig fylla i blankettjävelen. Han verkade bitvis lika förvirrad som jag , men lite koll hade han allt.
Han kände till David & the Citizens och det kändes som en uppmuntran.
Jag tror jag skall ringa Håkan på måndag och se om han kan hjälpa mig med min härliga kvarskatt. If anyone can do it, it's Håkan. He's the man.
Okej. Kom hem och insåg att den kära katten Beppe inte hade någon mat och eftersom vi inte hade några pengar så ringde jag en kompis som lånade oss 200 spänn (jag lovade honom att betala tillbaks när jag blir miljonär.Sucker!)
Så nu är det fest hela jävla helgen! Vi ska korka upp vinare och bre ett fett lager tryffel på våra stenugnsbakade superdyra bröd som vi ska äta till hummersoppan och konjaken och efter det får städerskan plocka undan efter oss Det är inte mer än rätt.
För övrigt är Oppenheimer världens bästa band.
Truckers and losers
Jag är 32 år och har ingen yrkesutbildning. det är helt okej eftersom jag har betraktat mig som musiker sedan ett par år (ca 10) tillbaks. Men det infinner sig onekligen ett problem när man börjar tänka att "fan, jag är nog så illa tvungen att skaffa ett "riktigt" jobb nu, så jag kan tjäna lite pengar och slippa leva som en Oliver Twist - fattiglapp..."
När man är inskriven i allehanda åtgärder och program så spenderar man en del tid på Platsbanken, denna förhatliga sajt. Man bläddrar runt bland jobben som ligger längst ner under rubriken "arbete utan krav på yrkesutbildning" och tänker att, "vafan, jag kan väl jobba på en mack eller som nattportier eller svabba golv eller nå't, hur svårt kan det vara liksom?"
Ringde på ett jobb som nattportier och förklarade vilken fantastisk självgående, flexibel, utåtriktad och sammarbetsvillig person jag är och att jag gärna skulle vilja ha jobbet men att jag inte har använt mig av bokningssystemet Fidelio (som låter som en pudel), men att jag lär mig snabbt och gärna skulle prova på jobbet.
Mannen i andra änden av luren svarade hånfullt att "det tar ca 4 till 5 månader att lära sig bokningssystemet..."
Yeah,right...4-5 månader om man är slightly retarded kanske. Mycket kan man säga om mig, men efterbliven är jag inte i alla fall.
Kom med i ett program där man får ta truckkort. Jag tänkte att det kan ju vara bra eftersom det söks truckförare till höger och vänster på Platsbanken.
Cyklar alltså ut till företaget som håller i utbildningen. Det ligger i ett industriområde vid Rosengård. Vi är väl en 10 killar/grabbar/män som har samlats och vi går in på kontoret för att anmäla vår närvaro. Snubben i luckan suckar över att vi är så många och säger på sin grovt skånska arbetardialekt:
"Jaja, ni kan gå ner i källaren".
Alla står som fån och glor och jag säger:
"Ja men var ligger källaren då? Vi har ju aldrig varit här förut."
"Det finns bara en källare" säger arbetarmannen.
Jag: "ja, men var är den?"
Motvilligt svarar han: "Rakt fram, till vänster".
Okej. Vi knatar ner och sätter oss vid ett bord. Arbetarmannen kommer ner och delar ut varsit kompendium med frågor om truckar, varsin faktabok och sätter på en DVD-film med orden:
"Detta tar ungefär två timmar, det e inte svårt, men ni ska kunna det när ni går härifrån. Ni får gärna snacka med varandra under tiden. Det tar två timmar. Okej?"
Med de orden lämnar han oss och går upp på sitt kontor. Alla tittar på varandra och börjar surra. En del börjar leta i böckerna efter svaren på frågorna. DVD-filmen spelar samma avsnitt två gånger och ingen vet om vi redan har sett det eller om det är ett nytt avsnitt. Efter en stund hittar någon ett svar på en fråga och alla ringar in rätt alternativ i häftet. Vi skrattar och undrar om det är något jävla skämt, eller om det faktiskt är så att detta är teoriutbildningen för truckkort. Efter 20 minuter kommer arbetarmannen ner och fipplar med kaffemaskinen, lyckas få ut en kopp kaffe och vänder sig om och gör tummen upp och fånler:
"Det går bra,va?".
Efter en timme har vi paus, folk röker och vi snackar. Alla tycker att det hela suger åsneballe, så dåligt som det är. En kille som pratar väldigt dålig Svenska frågar mig vad "välta" betyder. Jag förklarar och han skiner upp:
"Aha, då kan jag svaret på en fråga!"
När pausen är slut bestämmer jag mig för att gå därifrån. Cyklar hem och ringer de som anordnat "kursen" och talar om hur jävla dåligt arrangerat det hela är, varpå jag får en utskällning för att jag gått därifrån.
"Vi har skickat en massa killar på den utbildningen och det är aldrig någon som har klagat!"
Nej tacka fan för det. Ingen klagar därför att de inte orkar bry sig. De står ut med förnedringen och tänker att "bara jag står ut med det här så får jag mitt truckkort och sedan är det bra med det". Tyvärr fungerar inte jag på det viset. Jag kräver att det är åtminstone lite klass på en yrkesutbildning om jag ska lägga tid och energi på det. Jag säger hellre ifrån om jag tycker någonting är dåligt, men naturligtvis skall man straffas för det, för
man skall va som en zombie,
va nöjd med sitt lott
och aldrig fråga om nått.
Ååh, jag blir förbannad och svettig under armarna bara jag tänker på det.
Jag för min del kommer akta mig om jag ser en truck komma farande för om föraren har den utbildningen i bagaget så är det ett under om han ens vet hur man bromsar.
När man är inskriven i allehanda åtgärder och program så spenderar man en del tid på Platsbanken, denna förhatliga sajt. Man bläddrar runt bland jobben som ligger längst ner under rubriken "arbete utan krav på yrkesutbildning" och tänker att, "vafan, jag kan väl jobba på en mack eller som nattportier eller svabba golv eller nå't, hur svårt kan det vara liksom?"
Ringde på ett jobb som nattportier och förklarade vilken fantastisk självgående, flexibel, utåtriktad och sammarbetsvillig person jag är och att jag gärna skulle vilja ha jobbet men att jag inte har använt mig av bokningssystemet Fidelio (som låter som en pudel), men att jag lär mig snabbt och gärna skulle prova på jobbet.
Mannen i andra änden av luren svarade hånfullt att "det tar ca 4 till 5 månader att lära sig bokningssystemet..."
Yeah,right...4-5 månader om man är slightly retarded kanske. Mycket kan man säga om mig, men efterbliven är jag inte i alla fall.
Kom med i ett program där man får ta truckkort. Jag tänkte att det kan ju vara bra eftersom det söks truckförare till höger och vänster på Platsbanken.
Cyklar alltså ut till företaget som håller i utbildningen. Det ligger i ett industriområde vid Rosengård. Vi är väl en 10 killar/grabbar/män som har samlats och vi går in på kontoret för att anmäla vår närvaro. Snubben i luckan suckar över att vi är så många och säger på sin grovt skånska arbetardialekt:
"Jaja, ni kan gå ner i källaren".
Alla står som fån och glor och jag säger:
"Ja men var ligger källaren då? Vi har ju aldrig varit här förut."
"Det finns bara en källare" säger arbetarmannen.
Jag: "ja, men var är den?"
Motvilligt svarar han: "Rakt fram, till vänster".
Okej. Vi knatar ner och sätter oss vid ett bord. Arbetarmannen kommer ner och delar ut varsit kompendium med frågor om truckar, varsin faktabok och sätter på en DVD-film med orden:
"Detta tar ungefär två timmar, det e inte svårt, men ni ska kunna det när ni går härifrån. Ni får gärna snacka med varandra under tiden. Det tar två timmar. Okej?"
Med de orden lämnar han oss och går upp på sitt kontor. Alla tittar på varandra och börjar surra. En del börjar leta i böckerna efter svaren på frågorna. DVD-filmen spelar samma avsnitt två gånger och ingen vet om vi redan har sett det eller om det är ett nytt avsnitt. Efter en stund hittar någon ett svar på en fråga och alla ringar in rätt alternativ i häftet. Vi skrattar och undrar om det är något jävla skämt, eller om det faktiskt är så att detta är teoriutbildningen för truckkort. Efter 20 minuter kommer arbetarmannen ner och fipplar med kaffemaskinen, lyckas få ut en kopp kaffe och vänder sig om och gör tummen upp och fånler:
"Det går bra,va?".
Efter en timme har vi paus, folk röker och vi snackar. Alla tycker att det hela suger åsneballe, så dåligt som det är. En kille som pratar väldigt dålig Svenska frågar mig vad "välta" betyder. Jag förklarar och han skiner upp:
"Aha, då kan jag svaret på en fråga!"
När pausen är slut bestämmer jag mig för att gå därifrån. Cyklar hem och ringer de som anordnat "kursen" och talar om hur jävla dåligt arrangerat det hela är, varpå jag får en utskällning för att jag gått därifrån.
"Vi har skickat en massa killar på den utbildningen och det är aldrig någon som har klagat!"
Nej tacka fan för det. Ingen klagar därför att de inte orkar bry sig. De står ut med förnedringen och tänker att "bara jag står ut med det här så får jag mitt truckkort och sedan är det bra med det". Tyvärr fungerar inte jag på det viset. Jag kräver att det är åtminstone lite klass på en yrkesutbildning om jag ska lägga tid och energi på det. Jag säger hellre ifrån om jag tycker någonting är dåligt, men naturligtvis skall man straffas för det, för
man skall va som en zombie,
va nöjd med sitt lott
och aldrig fråga om nått.
Ååh, jag blir förbannad och svettig under armarna bara jag tänker på det.
Jag för min del kommer akta mig om jag ser en truck komma farande för om föraren har den utbildningen i bagaget så är det ett under om han ens vet hur man bromsar.
Gnällblogg
Fredag, soligt och vackert och här kommer en vresig jävla gnällblogg:
1. Genom en vän har jag fått tillgång till en replokal som ligger på min gata. Skitbra (jättesnällt, verkligen!) bara det att lokalen är pytteliten och det är redan en massa band som repar där så jag kan inte ställa dit några av mina grejor. Var precis där för att se om jag kunde spela in lite trummor, men det satt en sur lapp på trumsetet att man inte får lov att röra dem, så det bidde inget. Tänkte sätta upp en reptid i helgen, men det visade sig vara fullbokat hela helgen.
2. Så gott som allt jag äger och har är trasigt. Sist vi repade visade det sig att den plastiga keyboard som vi trodde var hel inte var det. Min fina gamla philicordaorgel är glapp så in i helvete, antagligen på grund av att en viss fd. bandmedlem mer eller mindre misshandlat den.
Play-knappen på cd-spelaren ramlar in i spelaren om man inte håller emot på baksidan. Trumpeten går inte att spela på eftersom ventilerna sitter fast och jag inte har råd att köpa olja till den. Munstycket har suttit fast i ett år, typ. Den digitalporta som jag alltid spelar in nya låtar på måste man ha zip-disketter till och sådana säljs tydligen inte längre, så antingen får jag radera låtar för att kunna spela in nya, eller så får jag helt enkelt skita i att spela in.
Vår skrothög till dator hänger sig typ 10 gånger om dagen.
3.Jag äger 8 kronor och det är minst 10 dagar tills jag får några pengar.
4.Jag söker en miljon jobb och får inget.
5. Jag har en kvarskatt á 13.000kr som måste betalas innan maj är slut. Finns inte en chans i helvetet att jag kan skrapa fram ens 2.000kr, så det blir väl kronofogden och utmätning snart. (och jag ser framför mig hur det stormar in fogdar och knektar med brynjor och hillebarder i lägenheten och plockar med sig de få saker jag har av värde - min elgitarr och mitt piano...) Detta är resultatet av och belöningen för att jag så styvnackat velat vara musiker i första hand och inte 9 - 5 arbetare. Jävla skit.
6. Lägenheten ser ut som en lagerlokal eftersom jag måste ha alla gitarrer och skit stående framme, för vindsförrådet är fullt och likadant med den lilla skrubb till förvaringsutrymme som finns i lägenheten.
7.. Mina fötter luktar svett och jag har dålig andedräkt.
1. Genom en vän har jag fått tillgång till en replokal som ligger på min gata. Skitbra (jättesnällt, verkligen!) bara det att lokalen är pytteliten och det är redan en massa band som repar där så jag kan inte ställa dit några av mina grejor. Var precis där för att se om jag kunde spela in lite trummor, men det satt en sur lapp på trumsetet att man inte får lov att röra dem, så det bidde inget. Tänkte sätta upp en reptid i helgen, men det visade sig vara fullbokat hela helgen.
2. Så gott som allt jag äger och har är trasigt. Sist vi repade visade det sig att den plastiga keyboard som vi trodde var hel inte var det. Min fina gamla philicordaorgel är glapp så in i helvete, antagligen på grund av att en viss fd. bandmedlem mer eller mindre misshandlat den.
Play-knappen på cd-spelaren ramlar in i spelaren om man inte håller emot på baksidan. Trumpeten går inte att spela på eftersom ventilerna sitter fast och jag inte har råd att köpa olja till den. Munstycket har suttit fast i ett år, typ. Den digitalporta som jag alltid spelar in nya låtar på måste man ha zip-disketter till och sådana säljs tydligen inte längre, så antingen får jag radera låtar för att kunna spela in nya, eller så får jag helt enkelt skita i att spela in.
Vår skrothög till dator hänger sig typ 10 gånger om dagen.
3.Jag äger 8 kronor och det är minst 10 dagar tills jag får några pengar.
4.Jag söker en miljon jobb och får inget.
5. Jag har en kvarskatt á 13.000kr som måste betalas innan maj är slut. Finns inte en chans i helvetet att jag kan skrapa fram ens 2.000kr, så det blir väl kronofogden och utmätning snart. (och jag ser framför mig hur det stormar in fogdar och knektar med brynjor och hillebarder i lägenheten och plockar med sig de få saker jag har av värde - min elgitarr och mitt piano...) Detta är resultatet av och belöningen för att jag så styvnackat velat vara musiker i första hand och inte 9 - 5 arbetare. Jävla skit.
6. Lägenheten ser ut som en lagerlokal eftersom jag måste ha alla gitarrer och skit stående framme, för vindsförrådet är fullt och likadant med den lilla skrubb till förvaringsutrymme som finns i lägenheten.
7.. Mina fötter luktar svett och jag har dålig andedräkt.