David Fridlund

Jag blir alltid vemodig och lite illa till mods när det blir vår och sommar.Av någon anledning känns det jävligt sorgligt, kanske är det förknippat med avsked och uppbrott efter alla år av skolavslutningar och terminsavslut. Och då talar jag inte om sommarloven i grundskolan, nej för fan då var det bara skönt att slippa skolan, nej jag talar mer om senare i livet när man hamnat på platser som man själv valt. Människor man själv hittat. Saker man själv letat upp. Sådant gör man ju när man växer upp - man hittar sig själv, sin egen identitet och sitt eget liv och sätt att vara. De flesta gör det i allafall, sedan finns det alltid de som behöver andra för att fungera och för att sticka ut och få en roll.
Som ett spel.

Jaja...det var sådär soligt och vemodigt i dag, men jag lyckades hålla känslorna stången och fokucerade på att skriva en låt. Det började ungefär som Paul Simons "50 Ways To Leave Your Lover" och slutade som en poplåt med någon slags Morrisey - doft. (Och jag har fan aldrig fattat storheten med Smiths eller Morrisey, så antagligen låter det inte alls som det om man har lyssnat och är ett Moz - fan). En fiktiv historia om en tjej som hittar ett nytt liv, men som misshandlar sig själv alldeles för länge. Att söka lyckan. Lyckan - vad fan är det?

Sara snokade upp två låtar från Feists nya skiva och jag tycker det låter jävligt bra. Handklapp och pop. Som jag gillar det. Internet är fantastiskt och för jävligt. Bra för man hittar saker man inte visste fanns. Och dåligt av ungefär samma orsaker.
Nej, nu ska vi till en vän och grilla korv. Vegokorv. Och folköl.

The David & the Citizens homepage - www.davidandthecitizens.com - is down but will be up and running again within a couple of days.
Thanks for your patience.

XO,
David & the Citizens

Var precis på en intervju för ett jobb. Kom som vanligt en halvtimme för tidigt och satt i bilen och väntade på att klockan skulle bli så pass mycket att jag kunde gå in och vara i god tid, men ändå inte så tidig att det blir patetiskt. Tjejen/kvinnan som snackade med mig verkade trevlig och tyckte jag verkade reko. Jag tror att jag är reko också.

Jag har inte varit på många arbetsintervjuer i mitt liv, men de jag har varit på har gått bra. Eller bra och bra - det är en jävligt märklig situation när man sitter där och skall vara trevlig och visa att man är värdig. Job worthy. Får mig osökt att tänka på Seinfeldavsnittet där Elaine kommer över en hel kartong med p - kuddar och börjar bedöma pojkvänner som "spunge worthy" eller inte spunge worthy...haha...mycket roligt. Jag har fan sett alla Seinfeldavsnitt som finns minst tio gånger, men jag tycker fortfarande det är skitkul. What are we? We're not men...
Om livet ändå vore så enkelt att det bara kunde skrattas bort. Tänk om man hade en studiopublik med sig hela tiden,så man visste när det var roligt och när det var tråkigt eller fel.
Tror folk hade skrattat gott åt min fadäs härom sistens i New York:

Vi bodde (jag och Sara) hos killen som ger ut David & the Citizens i USA. Bolaget heter Friendly Fire Recordings, killen heter Dan. Första natten sov vi i hans brorsas rum. Det var jäävligt varmt i rummet så jag bestämde mig för att öppna fönstret och släppa in lite fräsch New York luft, varpå hela jävla aircondition - klumpen  (sådana som sitter i typ varenda fönster i USA) ramlar ut genom fönstret... Den sekunden det tog mig att fatta vad det var som hände var fruktansvärd och Sara sa att min min var oslagbar.
Anyway - den jävla klumpen ramlar ut genom fönstret på fjärde våningen och jag skriker NEJ! varpå Dan rusar in i rummet iförd endast kalsonger (och vi ska ju egentligen ha ett enbart proffisionellt förhållande - inte kalsongförhållande...)  och undrar vad som hänt. Jag förklarar och uttrycker min ledsamhet och frustration. Ska inte sådana sitta fast egentligen? Nej - tydligen inte. Hur som helst - luftkonditioneringsklumpen sitter fortfarande fast i eluttaget i väggen och med gemensamma krafter lyckas vi dra upp den igen. Vet inte om den fortfarande fungerar och jag tänker inte fråga heller. Den fick stå på golvet under resten av vår vistelse. den innehöll dessutom typ tre kilo snö, så frågan är väl om den fungerade innan den ramlade ut.
Kul att det hände första kvällen liksom. Lite, bara lite pinsamt.

Ok. Jag har snackat ett tag om det, men snart blir det förhoppningsvis verklighet med en vinylsplitsingel mellan mig och Sara Culler! Tror hjulen har börjat rulla igen!
Håll ögonen öppna...

I Lördags var jag med Sara hemma hos hennes morsa och det bjöds på grillkorv i stora lass. Och öl och vin. Saras syster Felicia och hennes småländska mustaschprydde kille Johan var också där. Vi åt och åt och drack och det var trevligt och sansat. Lite senare på kvällen hängav vi oss en lång stund åt  "hellre en...än en..."ordvitsar i stil med:
"Heller en rövare i poolen än en polare i röven..."
"Hellre ett brett spektrum än ett spräckt rektum..."  osv. Ganska barnsligt egentligen, men jävligt roligt och svårt att sluta när man väl börjat. De sista som klämdes fram var dock för dåliga för att tas upp här...

Det föll sig så att vi fyra ungdomar gick vidare ut för att ta en öl till. Hamnade på Brogatan och jag blev påmind om en gång i ett annat liv när jag var där: Vi satt ett par stycken vid ett bord och umgicks och hade det riktigt trevligt när någon plötsligt slänger ett cigarettpaket i huvudet på mig. Jag lutar mig fram och tittar bort mot bordsänden för att se vem det var som låg bakom, för jag antog att det måste vara en kompis som ville skoja. Sitter en kille en bit bort, en total främling, han är ganska full och blänger på mig och väser:
"That's a big fucking head you've got there..."
Haha! Nu såhär i efterhand kan jag ju skratta åt det, men då blev jag ledsen och lite skraj för jag vet inte riktigt vad man gör i sådana situationer. Det hände dock inget mer eftersom jag ignorerade det som säkert var tänkt som en gnista till en större eld. Kul historia dock.

En annan kul historia involverar mig och en aircondition - klump i en främlings lägenhet, men den tar jag en annan gång.

Jag har repat med en ny basist för första gången. Det var kul och det kommer att bli skitbra alltihop!


Här är jag med en keps på mitt stora huvud fumlandes med ett capo på Stationshuset i Röstånga nyligen. Kul kväll, men kepsen försvann...enda keps jag någonsin haft som passat...

Fred, Kärlek och Förståelse på er allihop (alla ni typ tre pers. som läser på den här sidan...)

Det är påsk, Jesus har dött och återuppstått, lammen har slaktats och ätits upp och skitits ut igen, påskägg har öppnats och slukats, jorden har snurrat ännu ett par varv och allting är sig likt i Malmö. Samma gråa skyar, samma sura kassörskor som knappt ser på en eller säger hej tillbaks.
USA var fantastiskt roligt och det känns som att befinna sig i ett dockhus när man kommer tillbaks till den här lilla hålan.Och i det lilla dockhuset sitter dockan David i docklägenheten och tänker docktankar om livet och existensen...
Tankar på folk och deras beteende och längtan efter att få bekräftelse. Tankar ploppar upp som inte har med varandra att göra överhuvudtaget, eller har de det? Tanken på den unga killen med hockeyfrilla som jobbade på en klubb i New York och som hade möte på kontoret med sin dealer precis bakom min rygg och som sedan dealern gått frågade mig och Sara om vi ville ha vårt kokain före eller efter spelningen...how about never?
Han skröt över sin egen förträfflighet och hur coolt jobb han hade som fick se band, supa och do drugs every night! Grattis killen, men vad är det du söker egentligen? Bekräftelse kanske? Att få synas? Jag är så jävla bra och häftig - titta, det är jag som ligger bakom ditten och datten! Se mig! Ni måste fatta hur bra jag är!
Dockhus. Det är samma dockhusliv i New York som det är här, men det är kanske enklare att se det när man är utanför sitt eget dockhus, på besök i ett annat? Folk som hela tiden måste skrika för att synas, som alltid måste racka ner på andra och framhäva sig själv och sin egen förträfflighet kan jag inte annat än tycka synd om. Det är så ledsamt att se...att bara leva för att få de små snabba kickarna av bekräftelse -  sak samma om det är killen, dockan i NY som kickar loss på kokain eller någon som tex. skriver i en hipp (eller ohipp) gratistidning och får kickarna av att trycka ner andra människors kreativitet? Eller de som orkar ta upp diskussionen.
 Vem har rätt och vem har fel?
Vem gör något bra?
Vem gör dåligt?
Inte fan vet jag, men en sak står allt mer tydligt och det är att tomma tunnor skramlar mest. Ett gammalt uttryck som används för lite nu för tiden.

Andra ord som används för lite :
drasut
råsälle

Ja, det finns säkert en massa andra också, men dessa kom jag på just nu.