David Fridlund

Jag kom att tänka på sista gången jag pratade med Raul. Jag var i studion i Sebbarp och ringde upp Raul eftersom han hade sökt mig. Han hade lite tråkigt sade han, men han hade fått tabletter som man skulle låta smälta på tungan och det var lite kul sade han, eftersom man kände sig lite full av dem. "Så nu känns det rätt bra" sade han och skrattade.
Så typiskt Raul - att alltid se något kul i eländet. Att lyckas dribbla förbi det jobbiga / ledsamma och ge fingret åt skiten, att triumferande brista ut i skratt när allt var som mörkast. Det var typiskt för Raul och det är en egenskap jag själv önskar att jag hade, men som jag när jag jämför inser att jag saknar. Jag låter ibland eländet ta överhanden och jag har oftast jävligt svårt att se det bra i det dåliga.

Det kunde Raul och det beundrar jag honom för.

Under minnesstunden i fredags förväntade jag mig nästan att han skulle kliva in genom kapellets dörrar och skratta och ropa "hallå allihopa, vad kul att ni är här!". Mitt i det sorgliga så kunde jag inte låta bli att tänka på ett foto av Raul från i julas, där han sitter med en polotröja uppdragen över huvudet och en apelsin placerad där skallen borde vara...väldigt typiskt Raul...

Tänkte på en annan sak också. När jag var en tolv, tretton år runt 1988 så köpte min mor och Raul ett piano till mig, ett elektriskt Yamaha som jag hade och satt och spelade på i Huset i Ljungbyhed. Det där jävla pianot betalade sedan Raul på ända tills så sent som förra året! Vilken omtanke. Jag hade ingen aning om att han betalade på det så jävla länge, men det gjorde han...Jag skrev många låtar på det där pianot och det följde med ut på alla spelningar jag gjorde i två år, innan det blev för slitet av allt upp och ner- monterande.

Till sist vill jag bara säga tack till alla som kom på minnesstunden för Raul.
Om man nu kan säga ; "det var trevligt" så skulle jag vilja göra det...
Tack!