David Fridlund

Jag ligger i gränslandet mellan vaket tillstånd och sömn. Plötsligt faller jag nerför en trappa. Det hinner bara gå en sekund, men jag känner hur benen viker sig och jag ramlar framlänges nedåt och jag hinner tänka att jag kommer bryta handlederna när jag slår i golvet. .Lägenhetsdörrarna är bruna och tysta och de står där, en på var sida av våningsplanet och ser på mig. Luften går nästan ur mig och hjärtat slår hårt. Jag drar djupt efter andan och vaknar med ett ryck.

Solen skiner över Malmömorgonen. Jag äter frukost och lyssnar på radio, packar matsäck och cyklar till jobbet.
På hörnet utanför ica står en liten flicka med sin skolväska i famnen. Hon väntar på någon och ser sig runt, runt. Människor går förbi i morgonsolen. Träden är nyutslagna och de har den vackraste gröna nyansen där de står nedanför höghusen i kvarteret Leonard. Därinnanför sitter pensionärerna med sina kaffekoppar och ser ut över parkeringen. Väntar på posten kanske. Bläddra i reklamen. Hitta något billigt. Fylla tiden, låta dagarna komma och gå.
På eftermiddagen när jag cyklar hem kommer solen från ett annat håll och skuggorna har flyttat sig, men det är samma gata och samma hus. Pundarna darrar fram längs väggarna med sina spindelben och tiggande händer. Har du en krona?

Vid elva har jag packat cykeln och ger mig ut på dagens tur.
Ahlmansgatan. Loftgångshus. Nya hissar, gamla hissar, inga hissar. Breda trappor i slitna hus. Kollektiv med 10 namn på dörren. Kebab och parfymeria, en sunkig krog, en hipp frisör. Upp fem trappor. Ner fem trappor. Upp. Ner. Upp. Ner. Tänker jag ens medan jag springer? Allt går per automatik. Jag springer på dagarna. Dagarna springer iväg. En garnbutik med en skylt som säger dörren är låst, knacka! Jag knackar och dörren buzzar till och öppnas. Jag går in och där står två tunna bleka damer omgivna av garn och tråd och ser skrämda ut. Lås ute världen tanter, för rätt vad det är ramlar verkligheten in över er, in i er dammiga gamla butik och då vet man inte vad som händer, då kanske ni sveps bort och spolas ned i avloppet som gamla reliker, statyetter från forntiden.
Inne på Swedbank sitter unga, fräsiga killar och tjejer och ger råd till kunderna om vad som är bäst. Hur ska du spara och binda pengarna. Kunniga rynkor över pannan. Ett pekande finger. En blick över glasögonen. Solen därute lyser och lyser.
På cykelbanan kommer en udda syn. En farbror och hans gumma, med smustiga kläder, som hämtade ur en dokumentär om Tjernobyl, kommer cyklande på en risig gammal tandemcykel. De tar sig inte fram fort. Stannar långsamt på cykelbanan. Gumman kliver av, mödosamt. Med gummistövlar och täckjacka. Gubben håller cykeln stadigt. Keps med uppvikt skärm. Arbetarhänder, grova stubbar mörka av skit. De är det gamla. Därinne på Swedbank sitter det nya. Glänser och tjänar pengar. Nu vaggar Tjernobylgumman mödosamt fram till Swedbanks dörr. Med en bekymrad, ja nästan arg blick öppnar hon och går in. Hennes Tjernobylgubbe står kvar vid cykeln där på cykelbanan medan folk far förbi, bilar på ena sidan, cyklar och fotgängare på den andra. De kom som i en bubbla. Tjernobylgubbe. Tjernobylgumma. Knappast hemmahörande här egentligen. Det finns så många av dem. Så många som stryker omkring i sina egna bubblor.
Ibland tror jag att jag är en av dem. Jag har ingen koppling till allt det här som är vårt samhälle. Jag ser och observerar, men inget är på riktigt. Att jobba känns inte på riktigt. Att gå in på banken. Att handla är inte på riktigt. Den här bloggen är inte på riktigt. Allt är bara ett stort jävla spel, men oftast ser vi det inte eftersom vi själva är beståndsdelar i det.
Men ibland - som i Matrix när Neo ser en katt gå förbi två gånger - hamnar man utanför den stora bubblan och då ser man allting så klart. Det här är inte på riktigt.
Vad spelar det för roll vad som händer?
Man kastar tärningarna och hoppas på tur, att få en bra hand, förtur i startlistan, en god utgångspunkt.
Allt svävar över taken här. Tacka och ta emot, bocka och le, this is what you get.
Det här är vad du får, resten får du själv hitta på.

...klockan 16:08 börjar det riktiga, verkliga och viktiga jobbet - musiken.

I Måndags gick jag en ny postrunda och det tog en jävla tid. Vid ett tillfälle när jag kände att det inte var särskilt kul, kom en kvinna i femtioårsåldern fram. Med finlandssvensk brytning sade hon : "Du har mitt drömjobb! Är det svårt att cykla med sådär mycket post? Hur är jobbet?" Jag svarade att det är stressigt, svettigt och dåligt betalt. "Hmm...jag tror att det är mitt drömjobb, men jag har aldrig provat..." sa hon och gick iväg. Jag fortsatte min runda, var klar kvart i fem - slutade egentligen kl. fyra...

Ännu en måndagtillfredag har jag offrat på att kuta runt med post och nu är det fan på tiden att det blir lite musik gjord. Det börjar falla på plats en hel del nu, men jag har ingen brådska. Jag ska fila och pilla så länge jag har lust, jag har ju ändå ingen stress eller press på mig längre och det är skönt. Kanske tar det ett par månader, kanske ett par år, vem vet.?

Jag drömde att jag träffade Håkan Hellström härom natten. Han hade spelat någonstans och jag var helt uppriven av gråt för jag tyckte han var så jävla bra. Jag gick fram och tackade honom gång på gång för att det var så fantastiskt. En kort, konstig dröm...

Snart kan man köpa t-shirts med Beppekatten på - helt nytryckta tröjor som inte finns att få tag i någon annanstans än via mig. Mer info om det kommer snart! Håll ögonen öppna!

Allright, nu har jag inte tid med det här - ska in till piano och dator.

Ja vafan, har man en blogg kan man väl använda den till fullo...:

Jag har en elgitarr som jag måste sälja, är det någon som är intresserad? Hör av er här och lämna en emailadress så kontaktar jag er.
Det är verkligen en kär sak den här gitarren, men jag kan inte ha kvar den eftersom det finns så mycket andra saker som jag behöver fixa och som kräver pengar. Trist, men sant. Jag köpte denna vackra Jaguar 1962 re issue av USA - modell 2004 och på den skrev jag alla låtar till senaste Citizens plattan. Den har rest runt med mig i en massa länder, t.o.m. hälsat på i USA.
I fint skick. Case ingår.





I övrigt har helgen gått fort som vanligt och idag var det den första riktigt sköna dagen med vårkänsla. Jag har röjt på balkongen, vilket väl är ett vårtecken så säkert som något...

I går hörde jag om Broder Daniel - gitaristen Anders Götberg som tagit sitt liv och det känns så otroligt sorgligt. Inte för att han spelade i Broder Daniel utan för att en ung människa väljer att sluta sitt liv på det viset. Det är så hemskt att någon kan känna så och det blir så otroligt futtigt när man försöker sätta ord på det. Jag ska inte försöka, bara säga att jag vet hur det känns att förlora någon på det viset och jag känner så starkt med hans anhöriga. Jag är uppriktigt ledsen för deras skull.
Jag har inget att tillägga...

Det är 2008. Snart vår, även om det faktiskt mest är vinter i Malmö för tillfället...det är tio år sedan min mor tog sitt liv. 10 år redan...tanken svindlar... Jag minns så tydligt den där dagen. Jag hade varit i replokalen i Ulvsunda industriområde i Bromma utanför Stockholm i ett par timmar och jobbat med någon låt.
Jag minns hur jag stod och väntade på bussen i Sumpan efteråt, jag var på väg hem till min kompis Daniel. Vi skulle hänga lite, inte göra något speciellt tror jag.
Det var varmt för det var i början av Juni eller möjligtvis slutet av Maj - 10 år har slipat bort mitt minne lite ändå - och svetten rann nedför min rygg. Jag släpade på en väska med min kassettporta, mikrofon och sådana saker. Jag kom hem till Danne, vi satt och snackade lite, efter en stund ringde jag hem till min dåvarande flickvän, vi hade planerat att hitta på något så jag skulle bara bestämma mötesplats och tid.

Redan när hon svarar hör jag på hennes röst att något är fel. Hon låter inte som hon brukar. En hemsk tanke slår mig:
"Vad är det?" frågar jag. "Är det Beppe, har det hänt något?"
Jag är övertygad om att han skadat sig eller kanske dött.
Hon svarar: "Det är din mamma...David, hon är död..."
För en sekund känner jag ingenting, jag bara frågar hur det gått till och när det hänt. Jag minns inte vad hon svarar.
Jag går in till de andra i vardagsrummet efter att jag avslutat samtalet. Jag känner mig helt tom, inte ledsen eller så, bara tom. Jag säger att jag måste åka hem för det har hänt något. De tittar på mig och frågar hur det är fatt.
"Du är helt blek, David..."
Jag känner mig helt kall när jag öppnar munnen för att berätta, men kylan rinner av mig och jag börjar störtgråta medan jag hulkar fram vad som hänt. De blir shockade såklart, det är ju inte varje dag folks mammor tar livet av sig, men de finner sig snabbt och tar hand om mig. Snart sitter vi allihop i en taxi på väg hem till Hägersten. Jag minns inte så mycket av taxifärden, men ett tydligt minne dyker alltid upp: Jag minns att jag tänker :
"Hoppas inte begravningen är samtidigt som Elliot Smith spelar...". Jag hade köpt biljett till hans spelning på Studion i Stockholm och hur knäppt det än kan tyckas var det så min hjärna gjorde just då...hoppas inte det är samtidigt som Elliot Smith spelar... Jag minns att jag kom hem och att jag ringde min styvfarsa som var den som hittade henne. Herregud vad jag led med honom, men allt det är en annan historia... Sedan är det lite vagt, jag har lite olika konstiga minnesklipp som dyker upp: hur jag sitter på muggen strax efter att jag kommit hem, hur det svindlar för ögonen, att allting snurrar så att jag närapå måste spy och i nästa stund är jag helt klar och kall. T.ex. minns jag tydligt att jag ringer min storebror och berättar. Han bodde i Göteborg med sin tjej
"Är du ensam?" frågar jag när jag ringer.
"Du kanske borde sitta ner..."

Minnesklipp: Jag ligger i sängen dagen efter. Jag har hyrt en film om en tysk ubåtsbesättnings öde under andra världskriget. Klaustrofobi. Ena sekunden är jag lugn, i nästa forsar tårarna ur mig...

Så gick tiden långsamt framåt, vi åkte på begravningen i Helsingborg. Det var sorgligt och jobbigt och overkligt. Vi kom hem igen och jag fick se Elliot Smith spela och det var det mest fantastiska jag hade sett.
10 år morsan... det har gått fort... 10 år sedan hon ändade sitt liv med tabletter ensam i en lägenhet jag aldrig var i, någonstans i Helsingborg.
Det känns bättre nu än det gjorde i början, men ibland kommer det små sting av sorg när jag tänker på henne och varför det blev som det blev. Det är svårt att greppa och förstå riktigt - fortfarande. Jag minns ju hennes röst, hennes utseende och rörelsemönster, men tiden emellan oss blir ju onekligen och oundvikligen större för varje dag och hon bleknar i min hjärna mot min vilja.

 
Hur griper man tag i ett minne så att det inte bleknar?

Kom hem efter ännu en fantastisk dag på jobbet ( lite ironiskt, men inte sarkastiskt - jag börjar faktiskt trivas ganska bra). Jag har åter igen pressat in en massa skit i folks brevlådor och jag får be om ursäkt för det, men vad fan ska man göra...fler borde ha "reklam nej tack" - skyltar på sina dörrar!

Jag lovade mig själv för ett tag sedan att jag skulle spela in någonting varje dag, hur trött jag än är efter jobbet. Hittills har det gått ganska bra. Ett steg i taget. Jag har gått och funderat på olika låtar, arrangemang, textsnuttar och annat hela dagen och jag kände mig riktigt taggad när jag kom hem så jag ställde upp en mick och började jobba med sångpålägget på en låt som heter "Chasing the Dream". Det är en stompig, skön historia med "Four On the Floor - baskagge" och dubblat blås. Jag lade trummor i helgen och kände att den började falla på plats, så jag var som sagt riktigt taggat nu när jag kom hem. Satte upp mickar och sjöng i ungefär 20 minuter, sedan kom kommunen och började gräva ett stort hål i gatan nedanför och jag är inte jättekräsen med mina inspelningar - jag anser att en del bakgrundsljud kan få vara med, men en grävskopas dunkande och skrapande blev lite för mycket vardagsrealism även för mig...så det blir no more singing today...får fortsätta i morgon.

Hur mår ni då? Ni som läser, vad händer i era liv? Vilka är ni?

Jag är en vanlig kille som älskar att göra musik. Jag jobbar på posten för att få ihop till hyran och sådant, men i mina tankar är jag någon helt annanstans. Jag är förlovad och ska gifta mig inom en snar framtid med min flickvän Sara. Vi bor i en tvåa. Vi har en katt som heter Beppe. Här i Malmö. Jag har aldrig haft ett fast jobb, har läst på Komvux, men har inte den minsta lust att plugga vidare. Jag vet inte vad jag skulle vilja utbilda mig till. Är jag för gammal för att inte ha ordnat sådana saker redan?
Jag tycker nedladdning är stöld och jag står för det. Jag är vänster tror jag , men upptäcker ofta att jag har "blåa" åsikter, t.ex. tycker jag att jag jobbar jävligt mycket och att jag borde tjäna mer på det (postenjobbet alltså), det dras väldans mycket i skatt känns det som. Jag har en kvarskatt från förra året, det hade jag året dessförinnan också, det verkar som att jag alltid får det. Jag mår ganska bra ändå.
Snart ska jag cykla ner till staden och träna yoga. Det är hårt, men jävligt skönt.
Vi hörs.

David



vardag - billigt thaikrubb

Jag är sjuk.
Där fick jag för att jag skojade om kristendomen.
Gud ser allt.

På Posten delar vi ut reklam som bekant, ibland är det extra mycket. Vi slänger in buntvis med papper där adressaten uppmanas att köpa det ena eller det andra, det är ju alltid det det handlar om eller hur? Köp, köp köp!

I går delade vi inte så mycket reklam, däremot skulle Svenska kyrkans tidning Amos ut till varenda hushåll. Det blir en jävla massa Amos, ska jag säga. Alla måste ha Amos, för i Sverige är vi kristna eller hur? Alla måste läsa lite kristna tankar och funderingar. Inget ont i det, men det känns lite ironiskt när man vet hur många i Malmö som inte delar den religionen...
Hur som...Fredagens Amosutdelning tog slut till sist och arbetsveckan också.
I natt drömde jag något jävligt störigt. Det är nog ingen idé att försöka förklara ved det rörde sig om, men jag var i en yogasal någonstans och skulle träna. Mattan var en handduk och rummet var kallt och kvinnan som hade studion var dryg och självupptagen. Dessutom var det en tysk med i bilden, men jag minns inte vad han gjorde riktigt.

Vaknade vid fem. Måsarna skrek och skränade. Jag somnade om. Det är ju Lördag.  Åt frukost - bacon och äggröra - och tittade på "little Miss Sunshine". Har städat lägenheten eftersom min farsa kommer på besök. Äntligen en anledning att röja upp i det här helvetshålet till lägenhet.
Nu ska jag jobba lite vid pianot och sörpla en kopp kaffe, det är jag värd.

Kommer hem efter ännu en dag på jobbet, landar en stund framför datorn efter att jag slängt i mig lite mat, saker framrafsade ur frysen och uppvärmda i kastrull.
Jag är inte typen som är nöjd med att ha jobba, komma hem och vara nöjd...jag får fan panik om jag tänker mig att det är såhär resten av livet kommer att se ut. Hur överlever folk en sådan tillvaro?
Jag känner en stark längtan efter och behov av att resa bort. Senast jag var ifrån Malmö var i Augusti nör jag o Sara bilade upp till Stockholm ett par dagar. Stockholm är inte så långt bort. Inte så exklusivt precis...jag tänker mig något större och mer främmande... den dagen, den dagen...bara bort över sundet till Kastrup, sedan lyfta mot himmelen och försvinna bort härifrån ett tag...

Sundet. På andra sidan ligger Kastrup och därifrån lyfter planen på löpande band. Utan oss.

I Lördags ringde det på dörren, jag var säker på att det var någon av mina bröder, men det visade sig vara ett så kallat chokladogram. Till mig.
En för mig helt främmande själ har varit vänlig nog att tacka för min musik genom att skicka en låda full med blandade chokladsorter! Anneli, det var en väldigt varm överraskning och du ska veta att jag blev jävligt glad! Jag är ju extremt svag för choklad. Enda problemet nu är väl att jag kommer att föräta mig på det ;-)
Tack!

Ett chokladogram!
Vi har börjat repa igen och det känns kul. Jag fortsätter envist arbetet med att spela in låtar hemma på min laptop, det har jag sagt förut och jag kommer säkert säga det igen...

Nu har jag ett par timmar ledigt som jag ska spendera med att fortsätta spela in, sedan är det dags att träna och sen så är den 11 Mars 2008 förbi och kommer aldrig åter.


Morgonen den 11 Mars 2008, 6.30. Solen stiger upp och den blödande himlen speglas i fönstren på gården. Jag äter gröt, lyssnar på P1 och ska snart gå till jobbet.

Så otroligt skönt att höra från så pass många håll att det inte bara är jag som är emot hela nedladdningskulturen! Jag har trott många gånger att jag var den enda som fanns kvar som tycker om att ha en hel skiva, inte bara enstaka låtar.Jävligt roligt med lite respons i den frågan!
Jag skulle bra gärna vilja vara den där gubben emot strömmen och precis som Caesar's nu gjort spela in ett dubbelalbum. Bara för att, liksom...bara för att säga att jag skiter i att det sägs att albumet är dött, att det inte är något värt och att det inte är någon idé att tro att man ska kunna sälja en massa ex av en skiva längre. Det är ju inte därför man gör musik, inte jag i alla fall. Jag gör musik för att det är så fantastiskt roligt och spännande att skapa någonting.Skulle jag inte hålla på med musik så skulle det vara något annat.
Att skapa någonting, göra drömmar verkliga, eller verkligheten till en dröm - det är det som betyder något. Inte att hamn på innelistan i Expressen. Inte att få inbjudningar till fester för att man "är någon". Inte att bli dunkad i ryggen av folk som bara vill hänga med den "coola innetypen". Jag skiter väl helt i allt det där. Jag har, tro det eller ej varit på en sådan där innelista, jag har fått festinbjudningar och medlemskort till "häftiga ställen" utan att någonsin ha bett om det. Jag har blivit dunkad i ryggen när det har gått bra och i slutänden betydde allt det där inte ett jävla skit. Nu vet jag inte riktigt vart mitt resonemang är på väg här...men allt jag ville säga var att jag tror ryktet om albumets död är betydligt överdrivet, det kommer visa sig att musiken tappar sin identitet om det bara ska vara "köp en låt itaget "- mentalitet i framtiden.
De allra bästa skivorna jag har eller har hört är sådana som verkligen tål att lyssnas på i ett svep, skivor som inte är hela om man skulle hugga upp dem i bitar.
Ta Neutral Milk Hotel - "In the aeroplane over the sea"
ta Radiohead "The Bends",
the National - "Boxer", t.ex.
- fantastiska skivor som hör ihop som en enhet, inte som en buffé där man kan plocka lite här och lite där.

Nej, jag tycker det är dags att folk säger ifrån nu och står upp för albumets överlevnad och beskydd!

Jag är med. Någon annan?

Jag har en blogg. Jag borde skriva saker, berätta om mitt liv och min musik och vad som händer, dela med mig av det, ge av mig själv. Det är bara det att det inte finns någonting spännande att berätta. Jag jobbar heltid på posten och när jag kommer hem äter jag något och tar en kopp kaffe som jag har längtat efter hela dagen. Sedan sätter jag mig vid datorn och försöker spela in något. Det behöver inte vara något stort och fantastiskt, bara det blir något litet gjort varje dag.Jag har ju allting klart i huvudet, jag vet precis hur det ska bli och det enda jag gör egentligen är att beta av det som skall finnas på låtarna. Det är klart att det ibland inte känns som det mest kreativa som jag gjort - att bara beta av saker, det är liksom inte så mycket improvisation som det brukar vara när jag spelar in- men ett litet steg i taget bara och sedan är det stora jobbet klart och då kan man sitta och finpula med småsaker......oj, nu drällde jag kexchoklad över halva bordet...och byxorna visar sig vara bruna av smält choklad...hmm...kaffet är ljuvligt...

Den åttonde mars är det sex år sedan vi släppte "For All Happy Endings", satan vad tiden går, fast det känns faktiskt väldigt länge sedan vi hade releasefesten på teaterrestaurangen här i Malmö. Det är en fin skiva, kanske den som ligger mig varmast om hjärtat på något vis. JAg minns så väl känslan när jag för första gången höll en kopia av skivan i mina händer. Den var så fin tyckte jag och jag var så jävla stolt och glad över att ha åstadkommit någonting som var så stort och viktigt. Jag tror jag kommer vara lika stolt när jag någon gång håller nästa skiva i mina händer. Det kommer att ta tid, lång tid antagligen. Men det kommer vara värt väntan.

Läste att Caesars har släppt ett dubbelalbum - helt rätt tycker jag, jag anser att en skiva är värd tusen gånger mer än alla mp3or och ljudfiler i världen. Det går inte att ersätta en platta, med omslag, texthäfte, bilder och framförallt: låtar satta i ett sammanhang av artisten, med att ladda ner en låt här och en låt där. Det är bara en jävla sumpig slit o släng - mentalitet och ett bevis på att mänskligheten mer och mer håller på att tappa förmågan att hålla fokus uppe mer än i några minuter. Vi håller på att förvandlas till DAMP ungar allihop. Inget får ta mer än ett par sekunder, inget får vara tyst eller långsamt,allt måste hända fort, det måste vara omedelbar behovstillfredställellse, annars är det inte intressant längre. Det är sjukt och sorgligt och jag kommer aldrig låta mig dras med i det där. Jag står över.
Är ni fler som tänker som jag eller är jag en gammal uttöende dinosaurie?

Lördag morgon, jag vaknade efter att ha fått sova ordentligt och det var välbehövt. Jag går upp klockan sex på vardagarna nu och även om det inte är ett problem för mig att komma upp känner jag ändå att det suger livet ur mig i längden. Det stormade i natt och det har visslat, tjutit och knakat ifrån gården och fönstret i vårt sovrum. Jag var utvilad och på gott humör, köpte tidningen och lite kattmat för de sista kronorna och vi åt en långfrukost tillsammans jag och Sara.Kattmaten var till Beppe dock, vi är inte så fattiga...

Så långt allt väl. Sedan kom den här taggen, den här obehagliga grejen: I bland söker jag på mig själv på nätet för att se om någon skrivit något om min musik. Oftast hittar jag mest trevliga kommentarer ifrån folk som har lyssnat och uppskattat det jag gör. Det är väl det där berömda behovet av bekräftelse som alla,inklusive jag själv, som gör sig påmint. Jag vill, som alla andra, veta att det jag lagt så mycket tid och energi på betyder något - att det inte bara har varit för mitt eget nöjes skull utan att det har varit till glädje för andra också. Som sagt så är jag priviligerad nog att faktiskt ha fått extremt mycket uppskattning ifrån folk - både recensenter och "vanliga" människor. Jag har fått många mail och brev av folk som berättat om vilken betydelse mina låtar har haft för dem och hur den ena eller den andra låten varit som ett soundtrack till en viss period i deras liv. Det är fantastiskt att höra sådana berättelser, fantastiskt och oerhört stärkande och berikande. Det ger mig energi och självförtroende.

Men så ibland snubblar man ju över saker som skrivits som är mindre insmickrande, i vissa fall rent av jävligt elaka. Det kan vara att någon uttalar sig om att jag är ful, eller bara obegåvad och värdelös... Det är ju okej att folk tycker vad de tycker och i ärlighetens namn brukar jag inte ta åt mig så mycket ( det var iof. en recension i Hallands Nyheter tror jag, någon som hette David som sågade min soloplatta sönder o samman, då blev jag rätt ledsen...) utan lägga det åt sidan och välja att fokucera på det som sägs om mig som är bra. Folk är ju i sin fulla rätt att tycka vad de vill om mig och min musik.
Det som gör mig förbryllad, ledsen och förbannad är när folk bara hakar på märkliga rykten, saker de hört eller läst på internet och som de gladeligen - utan att kolla fakta ordentligt - hakar på och adopterar som sina egna åsikter utan att tänka på hur det sårar. Sådant har det varit ganska mycket av det senaste året, det märkliga är att det i de flesta fallen inte ens har handlat om mig, utan mer om min flickvän Sara.
I Februari 2007 när de gamla medlemmarna lämnade bandet, började snart ett elakt rykte spridas om att alla problem i bandet skulle ha härstammat helt och hållet ifrån Sara. Det skrevs en jävligt elak "artikel" på en stor musikblogg där hon pekades ut som någon modern Yoko Ono och i stort sett målades ut som ondskan själv.
 Vid den tidpunkten var allting så ledsamt och kaotiskt i våra liv att det kändes som om allt skulle rasa och den där "artikeln" var bara droppen. Jag ringde t.o.m. upp mannen bakom siten och bad honom ta bort den, han vägrade och erbjöd istället mig att komma med min version av vad som hänt. Som om det skulle gjort saken bättre... hälla bensin på lågorna, snarare..

Det är ju världshistoriens enklaste grepp att skylla på flickvännen, eller hur? Det är så lågt och så dåligt och enkelt att man egentligen inte borde ägna en sekund åt det.
Om man vore stark.
Om man vore en jävla klippa som inte tusentals år av vågor skulle kunna slipa ner.
Om man vore en diamant, okrossbar.

Nu är varken jag eller Sara det och därför sticker det så jävla hårt när man läser saker om sig själv som bara är elaka rykten, gripna ur luften. Det gör mig så ledsen och förbannad. Ledsen mot min vilja eftersom jag egentligen inte borde bry mig. Om jag vore en klippa.
Förbannad därför att det verkar vara en så grundläggande del av mänskligheten att så fort tillfälle ges, racka ner på andra människor och hugga när man egentligen inte ens vet vad man talar om. Jag menar - känner jag dig eller? Känner du mig? Vet du någonting om mig och mitt liv mer än det lilla som jag delar med mig av här på den här bloggen?
Svaret är naturligtvis att : nej, det gör du inte. Du har inte en jävla aning och om du bara hade förnuftet att tänka längre så hade du kanske kunnat skapa dig en egen bild av saker och ting istället för att haka på klicken och få den där snabba rushen av tillfredställelsen du känner när du pekar på någon annan och säger: "Ha! Hon där är dålig! Vad skönt, det får mig att vara bättre!"
Då hade du kanske kunnat tänka att det finns fler fakta bakom.

Jag borde inte bry mig. Vi borde inte bry oss. Om vi bara var den där klippan klippa, Sara.
Om vi bara var sådär hårda och okrossbara så hade väl ingenting kunnat hacka sig in, men det gör ju det ändå. Fan också.

Det kanske inte verkar vara världens största grej, men i sammanhanget blir det ändå det.
Dagens tagg:

"...Vad jag nu skulle komma fram till är att natten till idag drömde jag om David Fridlund. Mysko. Läser iofs hans blogg till och från, han verkar vara rätt trist. Men inte i natt, då han och hans tjej figurerade i min dröm. Internet har skvallrat om dem, ibland är det rackarns bra det där intranätet. Hans flickvän Sara ska tydligen inte vara riktigt klok, vilket får mig att känna mig rätt normal. Inget mera sagt så hamnar jag inte i trubbel. I drömmen var han fulsöt och allmänt snäll. Inget sexuellt alltså, men han lämnade en genuin känsla. Så nu sitter jag här och dagdrömmer om honom, inte i romantiska ordalag. Utan vissa drömmar bara dröjer sig kvar och lämnar en äcklig eftersmak. Andra är svåra att tvätta av sig då den där klibbiga, varma och söta känslan kletar sig fast överallt. Så nu har jag en ny hang-up, David Fridlund, som om jag behövde en till?..."

p.s. Jag väljer att inte lägga upp någon länk till bloggen där citatet kommer ifrån, eftersom jag inte vill peka ut någon som egentligen bara inte vet bättre. Kanske läser hon här igen och förhoppningsvis får hon sig en tankeställare då. Min enda önskan, hur löjligt det än kan låta är att folk börjar behandla varandra bättre än de gör. Var snäll mot varandra för guds skull, det sitter varmare i bröstet i slutet av dagen.

Dessutom kan jag säga att av alla de människor jag mött i mitt liv, har jag aldrig träffat en person som är så mån om att vara god och snäll och uppmuntrande mot andra människor, så lyhörd för andras tankar och problem, så uppmärksam och så empatisk som Sara. Det hjärtat som tickar i hennes bröst har gett mig mer än någon annan någonsin kunnat och jag kan inte tänka mig någon jag hellre skulle vilja spendera mitt liv med.

I dag var det lugnare på jobbet än det var i går. Då var det meterhöga travar med reklam - I kid you not - att kånka upp i höghusen, I dag var det inte det och jag kunde ta det lugnare och t.om. få tid att driva bort i tankarna ibland.
Så t.ex. när jag hade lagt post i en brevlåda i någon trapp och det var någon som var nyinflyttad. Jag stod där och tittade på den handskrivna namnskylten och drev bort till en tid när jag flyttade in i min första egna lägenhet i Farsta, Stockholm.
Jag var 20 år gammal, nej fan jag hade nog inte fyllt 20 ännu, och jag hade fått tag i en etta i andra hand. Hyran var på 3.700, vilket jag senare fick veta låg ungefär 1000 spänn över den egentliga hyran. Det ingick ett skabbigt möblemang och en och annan hushållsartikel  stod kvar i köksskåpen.
Det fanns ett badrum med badkar och där luktade det mögel. Lägenheten låg på sjunde våningen och jag hade utsikt över en parkeringsplats och två likadana höghus som det jag bodde i. Farsta Strand - längst ut på gröna linjen, långt ut i ensamheten bodde jag. Mitt soundtrack till de ensamma kvällarna då i början av mitt liv på egen hand bestod mest av Weezers första, Pixies och Becks "Mellow Gold"...det var de och tv:n som höll mig sällskap. Och ibland en folköl, av något billigt märke.
Det var en konstig tid det där - jag älskade det faktum att jag styrde helt över mig själv, jag var vuxen och fri, men det var så satans ensamt att sitta därute och därför var jag mest i ateljén på skolan och målade och tecknade tills dagen var slut och jag var tvungen att åka hem igen. Hem till halvtomma rum och en klump i halsen. Kanske låg det ett brev på hallgolvet om jag hade tur. Mest var det post från morsan, hon skrev medicindarriga brev om allt och inget, ibland var de helt osammanhängande om hon var mer rörig i huvudet än vanligt och även om det värmde att få post var det ledsamt och ibland spädde det ju bara på den där jävla ensamhetskänslan.
Jag hade en sådan där grå telefon som ingen använder längre, den där rejäla sorten med en riktig lur att hålla i och en signal som inte gick av för hackor. Men den ringde sällan.

Jag vet att det var ensamt och ganska ledsamt mest i den där lägenheten, men ända blir jag nostalgisk när jag tänker tillbaks - jag var ju fri, ute i världen på egen hand för första gången och vuxen. På sjunde våningen i en halvskabbig etta med utsikt över en parkeringsplats började mitt liv på egen hand.

If you want to destroy my sweater, hold this thread as I walk away...

Okej, nu har jag fått den tekniska support jag behövde för att kunna använda datorn ordentligt och jag har - kors in the fucking ceiling - börjat spela in igen. Nu låter det riktigt bra med pianot.

Enligt en expert tar det ca. hundra dagar på ett nytt jobb innan man anses vara en i gänget och inte "den där nya killen", så då har jag i allafall runt en åttifem dagar kvar som rookie.
Jag har sprungit upp och ner i ett antal trappor runt Möllan i dag och som brukligt värker fötterna ordentligt. Dricker kaffe och ska nu in till datorn en stund innan det bär iväg för att klippas och sedan träna. Sen är det kväll och dags att sova för att gå upp och jobba igen...livet rinner iväg under mina fötter. Känner någon igen sig?

Ja fötterna värker för nu har jag gått och blivit brevbärare (åtminstone fram till sista februari) och då använder man fötterna, jävlar i det. Det är ett jävla springande upp och ner i trappor.
I dag gick det bra, igår var det värre eftersom det var så satans mycket reklam som skulle ut. Tjocka luntor som man får pressa ner i små kantiga brevlådor som river sönder skiten och lämnar remsor både i och utanför brevlådan. Med andra ord ett tungt jobb vissa dagar. Det är stressigt alla dagar, men tack och lov inte reklamutdelning jämt...
Senaste veckan har jag bara jobbat och tränat, ätit och sovit och jag saknar mitt piano, det står där i hörnet och ger mig förebrående blickar, säger: "kom igen David, spela på mig, jag ledsnar och stämmer ur mig om du inte fingrar lite oftare på mig...!"
Jag försöker gå förbi utan att ta åt mig av orden, men det sticker ändå till lite varje gång, för jag vet att pianot har rätt - vi går ju så bra ihop, varför ignorerar jag det så ofta? Gitarrerna har gett upp hoppet om att få umgås med mig, jag har knappt hållit i dem på flera veckor och de ligger och dräller lite varstans. Pratar bakom ryggen på mig - snart blir det väl myteri här hemma.

Köpte mig en semla och åt efter jobbet, det är ju trots allt fettisdagen idag. I USA är det supertisdagen, men det har inget med semlor att göra vad jag vet.

Vi har en ny replokal.

Det känns som om det varit grått konstant sedan i slutet av Maj. Tyvärr är det inte så långt från sanningen. Malmö är Mordor.
Jag har träningsvärk och det är skönt.
Min superfina dator står inne i vardagsrummet och undrar var jag tog vägen. Jag körde fast och nu måste jag ha teknisk support av min vän Daniel. När han har tid.

Jag är egentligen bara bra på att skriva musik och att spela den, allt det andra runtomkring, som att förstå mig på det tekniska med datorer och externa ljudkort, studsar liksom bara av mig. Som vatten på en vaxad yta eller något. Eller kanske mer vackert - som vatten som rinner av en svan som majestätiskt paddlar runt i havet.
 Med andra ord har jag inte varit så värst kreativ de senaste dagarna. Men jag försöker att inte stressa upp mig över det och tänker att det ordnar sig när det ordnar sig.
Fortfarande har vi ingen replokal att vara i och ibland undrar jag om inte alla tecken talar emot mig. Kanske är det egentligen meningen att det är dags för mig att ta en lååång paus från allt som kallas kreativt och bara jobba, träna och försöka ha det bra, utan att tänka på allt sådant som att spela in eller repa eller vad det nu vara månde...
Och tro mig när jag säger att jag inte säger detta på ett gnälligt vis,  jag bara tänker högt på vad livet egentligen vill med mig.
 Eller jag med det för den delen?

Jag har alltid sagt till mig själv att det värsta som kan hända vore att vakna en morgon när man är sextio och undra var livet tog vägen och varför man fegade och inte vågade följa sina drömmar, sitt hjärta. Men vad gör man när drömmarna och hjärtat och allt det där till slut hamnar ivägen för glädjen och man spenderar mer o mer tid på att kämpa och slita för den där drömmen, utan att känna glädje?
Vad gör man när drömmen blivit ett ok, ett måste som mer och mer tar över ens liv utan att ge tillbaks så mycket som det en gång gjorde?
Jag vet inte. Det är okej, livet tar de vägar det behöver och ibland är det bästa man kan göra att bara följa med och se vad som händer. Istället för att kämpa emot.

Det blir vad det blir, men ibland är det jävligt snurrigt i huvudet alltså.
Som Bob Hund sade en gång i ett avlägset liv: I stället för musik: förvirring