Dagens Tagg
Lördag morgon, jag vaknade efter att ha fått sova ordentligt och det var välbehövt. Jag går upp klockan sex på vardagarna nu och även om det inte är ett problem för mig att komma upp känner jag ändå att det suger livet ur mig i längden. Det stormade i natt och det har visslat, tjutit och knakat ifrån gården och fönstret i vårt sovrum. Jag var utvilad och på gott humör, köpte tidningen och lite kattmat för de sista kronorna och vi åt en långfrukost tillsammans jag och Sara.Kattmaten var till Beppe dock, vi är inte så fattiga...
Så långt allt väl. Sedan kom den här taggen, den här obehagliga grejen: I bland söker jag på mig själv på nätet för att se om någon skrivit något om min musik. Oftast hittar jag mest trevliga kommentarer ifrån folk som har lyssnat och uppskattat det jag gör. Det är väl det där berömda behovet av bekräftelse som alla,inklusive jag själv, som gör sig påmint. Jag vill, som alla andra, veta att det jag lagt så mycket tid och energi på betyder något - att det inte bara har varit för mitt eget nöjes skull utan att det har varit till glädje för andra också. Som sagt så är jag priviligerad nog att faktiskt ha fått extremt mycket uppskattning ifrån folk - både recensenter och "vanliga" människor. Jag har fått många mail och brev av folk som berättat om vilken betydelse mina låtar har haft för dem och hur den ena eller den andra låten varit som ett soundtrack till en viss period i deras liv. Det är fantastiskt att höra sådana berättelser, fantastiskt och oerhört stärkande och berikande. Det ger mig energi och självförtroende.
Men så ibland snubblar man ju över saker som skrivits som är mindre insmickrande, i vissa fall rent av jävligt elaka. Det kan vara att någon uttalar sig om att jag är ful, eller bara obegåvad och värdelös... Det är ju okej att folk tycker vad de tycker och i ärlighetens namn brukar jag inte ta åt mig så mycket ( det var iof. en recension i Hallands Nyheter tror jag, någon som hette David som sågade min soloplatta sönder o samman, då blev jag rätt ledsen...) utan lägga det åt sidan och välja att fokucera på det som sägs om mig som är bra. Folk är ju i sin fulla rätt att tycka vad de vill om mig och min musik.
Det som gör mig förbryllad, ledsen och förbannad är när folk bara hakar på märkliga rykten, saker de hört eller läst på internet och som de gladeligen - utan att kolla fakta ordentligt - hakar på och adopterar som sina egna åsikter utan att tänka på hur det sårar. Sådant har det varit ganska mycket av det senaste året, det märkliga är att det i de flesta fallen inte ens har handlat om mig, utan mer om min flickvän Sara.
I Februari 2007 när de gamla medlemmarna lämnade bandet, började snart ett elakt rykte spridas om att alla problem i bandet skulle ha härstammat helt och hållet ifrån Sara. Det skrevs en jävligt elak "artikel" på en stor musikblogg där hon pekades ut som någon modern Yoko Ono och i stort sett målades ut som ondskan själv.
Vid den tidpunkten var allting så ledsamt och kaotiskt i våra liv att det kändes som om allt skulle rasa och den där "artikeln" var bara droppen. Jag ringde t.o.m. upp mannen bakom siten och bad honom ta bort den, han vägrade och erbjöd istället mig att komma med min version av vad som hänt. Som om det skulle gjort saken bättre... hälla bensin på lågorna, snarare..
Det är ju världshistoriens enklaste grepp att skylla på flickvännen, eller hur? Det är så lågt och så dåligt och enkelt att man egentligen inte borde ägna en sekund åt det.
Om man vore stark.
Om man vore en jävla klippa som inte tusentals år av vågor skulle kunna slipa ner.
Om man vore en diamant, okrossbar.
Nu är varken jag eller Sara det och därför sticker det så jävla hårt när man läser saker om sig själv som bara är elaka rykten, gripna ur luften. Det gör mig så ledsen och förbannad. Ledsen mot min vilja eftersom jag egentligen inte borde bry mig. Om jag vore en klippa.
Förbannad därför att det verkar vara en så grundläggande del av mänskligheten att så fort tillfälle ges, racka ner på andra människor och hugga när man egentligen inte ens vet vad man talar om. Jag menar - känner jag dig eller? Känner du mig? Vet du någonting om mig och mitt liv mer än det lilla som jag delar med mig av här på den här bloggen?
Svaret är naturligtvis att : nej, det gör du inte. Du har inte en jävla aning och om du bara hade förnuftet att tänka längre så hade du kanske kunnat skapa dig en egen bild av saker och ting istället för att haka på klicken och få den där snabba rushen av tillfredställelsen du känner när du pekar på någon annan och säger: "Ha! Hon där är dålig! Vad skönt, det får mig att vara bättre!"
Då hade du kanske kunnat tänka att det finns fler fakta bakom.
Jag borde inte bry mig. Vi borde inte bry oss. Om vi bara var den där klippan klippa, Sara.
Om vi bara var sådär hårda och okrossbara så hade väl ingenting kunnat hacka sig in, men det gör ju det ändå. Fan också.
Det kanske inte verkar vara världens största grej, men i sammanhanget blir det ändå det.
Dagens tagg:
"...Vad jag nu skulle komma fram till är att natten till idag drömde jag om David Fridlund. Mysko. Läser iofs hans blogg till och från, han verkar vara rätt trist. Men inte i natt, då han och hans tjej figurerade i min dröm. Internet har skvallrat om dem, ibland är det rackarns bra det där intranätet. Hans flickvän Sara ska tydligen inte vara riktigt klok, vilket får mig att känna mig rätt normal. Inget mera sagt så hamnar jag inte i trubbel. I drömmen var han fulsöt och allmänt snäll. Inget sexuellt alltså, men han lämnade en genuin känsla. Så nu sitter jag här och dagdrömmer om honom, inte i romantiska ordalag. Utan vissa drömmar bara dröjer sig kvar och lämnar en äcklig eftersmak. Andra är svåra att tvätta av sig då den där klibbiga, varma och söta känslan kletar sig fast överallt. Så nu har jag en ny hang-up, David Fridlund, som om jag behövde en till?..."
p.s. Jag väljer att inte lägga upp någon länk till bloggen där citatet kommer ifrån, eftersom jag inte vill peka ut någon som egentligen bara inte vet bättre. Kanske läser hon här igen och förhoppningsvis får hon sig en tankeställare då. Min enda önskan, hur löjligt det än kan låta är att folk börjar behandla varandra bättre än de gör. Var snäll mot varandra för guds skull, det sitter varmare i bröstet i slutet av dagen.
Dessutom kan jag säga att av alla de människor jag mött i mitt liv, har jag aldrig träffat en person som är så mån om att vara god och snäll och uppmuntrande mot andra människor, så lyhörd för andras tankar och problem, så uppmärksam och så empatisk som Sara. Det hjärtat som tickar i hennes bröst har gett mig mer än någon annan någonsin kunnat och jag kan inte tänka mig någon jag hellre skulle vilja spendera mitt liv med.
Så långt allt väl. Sedan kom den här taggen, den här obehagliga grejen: I bland söker jag på mig själv på nätet för att se om någon skrivit något om min musik. Oftast hittar jag mest trevliga kommentarer ifrån folk som har lyssnat och uppskattat det jag gör. Det är väl det där berömda behovet av bekräftelse som alla,inklusive jag själv, som gör sig påmint. Jag vill, som alla andra, veta att det jag lagt så mycket tid och energi på betyder något - att det inte bara har varit för mitt eget nöjes skull utan att det har varit till glädje för andra också. Som sagt så är jag priviligerad nog att faktiskt ha fått extremt mycket uppskattning ifrån folk - både recensenter och "vanliga" människor. Jag har fått många mail och brev av folk som berättat om vilken betydelse mina låtar har haft för dem och hur den ena eller den andra låten varit som ett soundtrack till en viss period i deras liv. Det är fantastiskt att höra sådana berättelser, fantastiskt och oerhört stärkande och berikande. Det ger mig energi och självförtroende.
Men så ibland snubblar man ju över saker som skrivits som är mindre insmickrande, i vissa fall rent av jävligt elaka. Det kan vara att någon uttalar sig om att jag är ful, eller bara obegåvad och värdelös... Det är ju okej att folk tycker vad de tycker och i ärlighetens namn brukar jag inte ta åt mig så mycket ( det var iof. en recension i Hallands Nyheter tror jag, någon som hette David som sågade min soloplatta sönder o samman, då blev jag rätt ledsen...) utan lägga det åt sidan och välja att fokucera på det som sägs om mig som är bra. Folk är ju i sin fulla rätt att tycka vad de vill om mig och min musik.
Det som gör mig förbryllad, ledsen och förbannad är när folk bara hakar på märkliga rykten, saker de hört eller läst på internet och som de gladeligen - utan att kolla fakta ordentligt - hakar på och adopterar som sina egna åsikter utan att tänka på hur det sårar. Sådant har det varit ganska mycket av det senaste året, det märkliga är att det i de flesta fallen inte ens har handlat om mig, utan mer om min flickvän Sara.
I Februari 2007 när de gamla medlemmarna lämnade bandet, började snart ett elakt rykte spridas om att alla problem i bandet skulle ha härstammat helt och hållet ifrån Sara. Det skrevs en jävligt elak "artikel" på en stor musikblogg där hon pekades ut som någon modern Yoko Ono och i stort sett målades ut som ondskan själv.
Vid den tidpunkten var allting så ledsamt och kaotiskt i våra liv att det kändes som om allt skulle rasa och den där "artikeln" var bara droppen. Jag ringde t.o.m. upp mannen bakom siten och bad honom ta bort den, han vägrade och erbjöd istället mig att komma med min version av vad som hänt. Som om det skulle gjort saken bättre... hälla bensin på lågorna, snarare..
Det är ju världshistoriens enklaste grepp att skylla på flickvännen, eller hur? Det är så lågt och så dåligt och enkelt att man egentligen inte borde ägna en sekund åt det.
Om man vore stark.
Om man vore en jävla klippa som inte tusentals år av vågor skulle kunna slipa ner.
Om man vore en diamant, okrossbar.
Nu är varken jag eller Sara det och därför sticker det så jävla hårt när man läser saker om sig själv som bara är elaka rykten, gripna ur luften. Det gör mig så ledsen och förbannad. Ledsen mot min vilja eftersom jag egentligen inte borde bry mig. Om jag vore en klippa.
Förbannad därför att det verkar vara en så grundläggande del av mänskligheten att så fort tillfälle ges, racka ner på andra människor och hugga när man egentligen inte ens vet vad man talar om. Jag menar - känner jag dig eller? Känner du mig? Vet du någonting om mig och mitt liv mer än det lilla som jag delar med mig av här på den här bloggen?
Svaret är naturligtvis att : nej, det gör du inte. Du har inte en jävla aning och om du bara hade förnuftet att tänka längre så hade du kanske kunnat skapa dig en egen bild av saker och ting istället för att haka på klicken och få den där snabba rushen av tillfredställelsen du känner när du pekar på någon annan och säger: "Ha! Hon där är dålig! Vad skönt, det får mig att vara bättre!"
Då hade du kanske kunnat tänka att det finns fler fakta bakom.
Jag borde inte bry mig. Vi borde inte bry oss. Om vi bara var den där klippan klippa, Sara.
Om vi bara var sådär hårda och okrossbara så hade väl ingenting kunnat hacka sig in, men det gör ju det ändå. Fan också.
Det kanske inte verkar vara världens största grej, men i sammanhanget blir det ändå det.
Dagens tagg:
"...Vad jag nu skulle komma fram till är att natten till idag drömde jag om David Fridlund. Mysko. Läser iofs hans blogg till och från, han verkar vara rätt trist. Men inte i natt, då han och hans tjej figurerade i min dröm. Internet har skvallrat om dem, ibland är det rackarns bra det där intranätet. Hans flickvän Sara ska tydligen inte vara riktigt klok, vilket får mig att känna mig rätt normal. Inget mera sagt så hamnar jag inte i trubbel. I drömmen var han fulsöt och allmänt snäll. Inget sexuellt alltså, men han lämnade en genuin känsla. Så nu sitter jag här och dagdrömmer om honom, inte i romantiska ordalag. Utan vissa drömmar bara dröjer sig kvar och lämnar en äcklig eftersmak. Andra är svåra att tvätta av sig då den där klibbiga, varma och söta känslan kletar sig fast överallt. Så nu har jag en ny hang-up, David Fridlund, som om jag behövde en till?..."
p.s. Jag väljer att inte lägga upp någon länk till bloggen där citatet kommer ifrån, eftersom jag inte vill peka ut någon som egentligen bara inte vet bättre. Kanske läser hon här igen och förhoppningsvis får hon sig en tankeställare då. Min enda önskan, hur löjligt det än kan låta är att folk börjar behandla varandra bättre än de gör. Var snäll mot varandra för guds skull, det sitter varmare i bröstet i slutet av dagen.
Dessutom kan jag säga att av alla de människor jag mött i mitt liv, har jag aldrig träffat en person som är så mån om att vara god och snäll och uppmuntrande mot andra människor, så lyhörd för andras tankar och problem, så uppmärksam och så empatisk som Sara. Det hjärtat som tickar i hennes bröst har gett mig mer än någon annan någonsin kunnat och jag kan inte tänka mig någon jag hellre skulle vilja spendera mitt liv med.
En etta i Farsta Strand
I dag var det lugnare på jobbet än det var i går. Då var det meterhöga travar med reklam - I kid you not - att kånka upp i höghusen, I dag var det inte det och jag kunde ta det lugnare och t.om. få tid att driva bort i tankarna ibland.
Så t.ex. när jag hade lagt post i en brevlåda i någon trapp och det var någon som var nyinflyttad. Jag stod där och tittade på den handskrivna namnskylten och drev bort till en tid när jag flyttade in i min första egna lägenhet i Farsta, Stockholm.
Jag var 20 år gammal, nej fan jag hade nog inte fyllt 20 ännu, och jag hade fått tag i en etta i andra hand. Hyran var på 3.700, vilket jag senare fick veta låg ungefär 1000 spänn över den egentliga hyran. Det ingick ett skabbigt möblemang och en och annan hushållsartikel stod kvar i köksskåpen.
Det fanns ett badrum med badkar och där luktade det mögel. Lägenheten låg på sjunde våningen och jag hade utsikt över en parkeringsplats och två likadana höghus som det jag bodde i. Farsta Strand - längst ut på gröna linjen, långt ut i ensamheten bodde jag. Mitt soundtrack till de ensamma kvällarna då i början av mitt liv på egen hand bestod mest av Weezers första, Pixies och Becks "Mellow Gold"...det var de och tv:n som höll mig sällskap. Och ibland en folköl, av något billigt märke.
Det var en konstig tid det där - jag älskade det faktum att jag styrde helt över mig själv, jag var vuxen och fri, men det var så satans ensamt att sitta därute och därför var jag mest i ateljén på skolan och målade och tecknade tills dagen var slut och jag var tvungen att åka hem igen. Hem till halvtomma rum och en klump i halsen. Kanske låg det ett brev på hallgolvet om jag hade tur. Mest var det post från morsan, hon skrev medicindarriga brev om allt och inget, ibland var de helt osammanhängande om hon var mer rörig i huvudet än vanligt och även om det värmde att få post var det ledsamt och ibland spädde det ju bara på den där jävla ensamhetskänslan.
Jag hade en sådan där grå telefon som ingen använder längre, den där rejäla sorten med en riktig lur att hålla i och en signal som inte gick av för hackor. Men den ringde sällan.
Jag vet att det var ensamt och ganska ledsamt mest i den där lägenheten, men ända blir jag nostalgisk när jag tänker tillbaks - jag var ju fri, ute i världen på egen hand för första gången och vuxen. På sjunde våningen i en halvskabbig etta med utsikt över en parkeringsplats började mitt liv på egen hand.
If you want to destroy my sweater, hold this thread as I walk away...
Så t.ex. när jag hade lagt post i en brevlåda i någon trapp och det var någon som var nyinflyttad. Jag stod där och tittade på den handskrivna namnskylten och drev bort till en tid när jag flyttade in i min första egna lägenhet i Farsta, Stockholm.
Jag var 20 år gammal, nej fan jag hade nog inte fyllt 20 ännu, och jag hade fått tag i en etta i andra hand. Hyran var på 3.700, vilket jag senare fick veta låg ungefär 1000 spänn över den egentliga hyran. Det ingick ett skabbigt möblemang och en och annan hushållsartikel stod kvar i köksskåpen.
Det fanns ett badrum med badkar och där luktade det mögel. Lägenheten låg på sjunde våningen och jag hade utsikt över en parkeringsplats och två likadana höghus som det jag bodde i. Farsta Strand - längst ut på gröna linjen, långt ut i ensamheten bodde jag. Mitt soundtrack till de ensamma kvällarna då i början av mitt liv på egen hand bestod mest av Weezers första, Pixies och Becks "Mellow Gold"...det var de och tv:n som höll mig sällskap. Och ibland en folköl, av något billigt märke.
Det var en konstig tid det där - jag älskade det faktum att jag styrde helt över mig själv, jag var vuxen och fri, men det var så satans ensamt att sitta därute och därför var jag mest i ateljén på skolan och målade och tecknade tills dagen var slut och jag var tvungen att åka hem igen. Hem till halvtomma rum och en klump i halsen. Kanske låg det ett brev på hallgolvet om jag hade tur. Mest var det post från morsan, hon skrev medicindarriga brev om allt och inget, ibland var de helt osammanhängande om hon var mer rörig i huvudet än vanligt och även om det värmde att få post var det ledsamt och ibland spädde det ju bara på den där jävla ensamhetskänslan.
Jag hade en sådan där grå telefon som ingen använder längre, den där rejäla sorten med en riktig lur att hålla i och en signal som inte gick av för hackor. Men den ringde sällan.
Jag vet att det var ensamt och ganska ledsamt mest i den där lägenheten, men ända blir jag nostalgisk när jag tänker tillbaks - jag var ju fri, ute i världen på egen hand för första gången och vuxen. På sjunde våningen i en halvskabbig etta med utsikt över en parkeringsplats började mitt liv på egen hand.
If you want to destroy my sweater, hold this thread as I walk away...
Saker som värmer.
1. går var det Fredag och det kändes som om posten aldrig skulle ta slut när jag var ute på min runda. Det var lite tradigt bitvis, men fram emot slutet kom jag till en dörr i en trapp där det satt en välbekant liten kattsilhuett uppklistrad på dörren och tittade på mig.
Det värmde.
2. I dag fick jag ett mail från en kille i USA som har en blogg, han hade gjort en fin recension av min gratis EP.
Läs den här:
http://sixeyes.blogspot.com/2008/02/david-fridlund-offers-free-ep.html
Som kämpande musiker är det alltid extremt värmande att få en sådan fin recension.
3. Jag fick ett jävligt sorgligt men fint brev av en kille i Göteborg härom dagen. Han skrev om livet och döden, för att sammanfatta det kort, och gav mig en viss roll i att han klarat sig igenom det fram till denna dag.
Att folk skriver till mig som en del faktiskt gör (det hade varit roligt om det hände oftare, men jag är alltid glad för det lilla) och berättar om hur min musik faktiskt har "räddat" dem eller åtminstone hjälpt dem igenom svåra tider är nog det finaste beröm, eller betyg man kan få för det betyder att det jag håller på med faktiskt gör en liten skillnad hos någon. Och då är det värt det.
Det värmde.
2. I dag fick jag ett mail från en kille i USA som har en blogg, han hade gjort en fin recension av min gratis EP.
Läs den här:
http://sixeyes.blogspot.com/2008/02/david-fridlund-offers-free-ep.html
Som kämpande musiker är det alltid extremt värmande att få en sådan fin recension.
3. Jag fick ett jävligt sorgligt men fint brev av en kille i Göteborg härom dagen. Han skrev om livet och döden, för att sammanfatta det kort, och gav mig en viss roll i att han klarat sig igenom det fram till denna dag.
Att folk skriver till mig som en del faktiskt gör (det hade varit roligt om det hände oftare, men jag är alltid glad för det lilla) och berättar om hur min musik faktiskt har "räddat" dem eller åtminstone hjälpt dem igenom svåra tider är nog det finaste beröm, eller betyg man kan få för det betyder att det jag håller på med faktiskt gör en liten skillnad hos någon. Och då är det värt det.
Dagen innan den där kärleksdagen.
Okej, nu har jag fått den tekniska support jag behövde för att kunna använda datorn ordentligt och jag har - kors in the fucking ceiling - börjat spela in igen. Nu låter det riktigt bra med pianot.
Enligt en expert tar det ca. hundra dagar på ett nytt jobb innan man anses vara en i gänget och inte "den där nya killen", så då har jag i allafall runt en åttifem dagar kvar som rookie.
Jag har sprungit upp och ner i ett antal trappor runt Möllan i dag och som brukligt värker fötterna ordentligt. Dricker kaffe och ska nu in till datorn en stund innan det bär iväg för att klippas och sedan träna. Sen är det kväll och dags att sova för att gå upp och jobba igen...livet rinner iväg under mina fötter. Känner någon igen sig?
Enligt en expert tar det ca. hundra dagar på ett nytt jobb innan man anses vara en i gänget och inte "den där nya killen", så då har jag i allafall runt en åttifem dagar kvar som rookie.
Jag har sprungit upp och ner i ett antal trappor runt Möllan i dag och som brukligt värker fötterna ordentligt. Dricker kaffe och ska nu in till datorn en stund innan det bär iväg för att klippas och sedan träna. Sen är det kväll och dags att sova för att gå upp och jobba igen...livet rinner iväg under mina fötter. Känner någon igen sig?
oj, mina ömma fötter.
Ja fötterna värker för nu har jag gått och blivit brevbärare (åtminstone fram till sista februari) och då använder man fötterna, jävlar i det. Det är ett jävla springande upp och ner i trappor.
I dag gick det bra, igår var det värre eftersom det var så satans mycket reklam som skulle ut. Tjocka luntor som man får pressa ner i små kantiga brevlådor som river sönder skiten och lämnar remsor både i och utanför brevlådan. Med andra ord ett tungt jobb vissa dagar. Det är stressigt alla dagar, men tack och lov inte reklamutdelning jämt...
Senaste veckan har jag bara jobbat och tränat, ätit och sovit och jag saknar mitt piano, det står där i hörnet och ger mig förebrående blickar, säger: "kom igen David, spela på mig, jag ledsnar och stämmer ur mig om du inte fingrar lite oftare på mig...!"
Jag försöker gå förbi utan att ta åt mig av orden, men det sticker ändå till lite varje gång, för jag vet att pianot har rätt - vi går ju så bra ihop, varför ignorerar jag det så ofta? Gitarrerna har gett upp hoppet om att få umgås med mig, jag har knappt hållit i dem på flera veckor och de ligger och dräller lite varstans. Pratar bakom ryggen på mig - snart blir det väl myteri här hemma.
Köpte mig en semla och åt efter jobbet, det är ju trots allt fettisdagen idag. I USA är det supertisdagen, men det har inget med semlor att göra vad jag vet.
Vi har en ny replokal.