David Fridlund

Nu är det lördag och jag sitter här på ett fik på Götgatan vid Skanstull i Stockholm, dricker en kopp kaffe och äter vad som kallas en "dansk fralla". Jag vet inte riktigt vad som är det danska med den, men den slank ner i alla fall. Jag somnade strax efter klockan två i natt och vaknade av alarmet 07.30. Jag hade tänkt att jag skulle ta ett morgonpass yoga, men när jag väl hade åkt hela vägen från Saltsjöbaden till Skanstull och kom upp ur tunnelbanan så kände jag att det inte var det jag ville och behövde. Passet började klockan nio, fem i nio kom jag upp ur t -banan och min enda känsla var att jag verkligen hade behov av att bara sitta för mig själv på ett kafé en stund. Att inte ha någon brevid mig, att inte behöva prata med någon. Bara läsa, skriva lite och dricka mitt kaffe i lugn och ro. Okej - jag ska erkänna att jag får ungefär samma känsla av stillhet när jag tränar yoga också, men det är ändå något speciellt med att sitta såhär på ett kafé ( helst totalt ohippt, gärna ett riktigt tantkafé utan ciabatta och latte hit och espresso dit. Bara kaffe. Och köttbullemackor.) 

Det har varit intensiva dagar i studion den gågna veckan och man har väldigt lite tid för sig själv. Det har varit bra dagar och sämre dagar. Torsdagen var ett riktigt jävla bottennapp med krånglande keyboards och annat strul och det tog timmar innan vi faktiskt lyckades göra något vettigt.

 Detta är den stora nackdelen med att vara ett one man band: 

Så länge jag vet exakt vad jag ska göra och har feeling så finns det inga problem, då flyter allting på, men skulle jag av någon anledning köra fast och känna att det inte funkar, att jag inte får några vibbar för vad som ska göras så är det kört. Då finns det ingen annan som kan ta vid ett tag. Torsdagen var en typisk sådan dag där det fattades feeling under långa stunder och när man kört fast och börjar känna sig stressad över det så kommer man ingenstans.

I går var det bättre i så fall. Visserligen började det jävligt kantigt och på grund av vissa ärenden som var tvugna att fixas kom vi inte igång förrän vid två på dagen, men när vi väl kommit igång så blev det jävligt bra. Sara lade sång på "Simple Mathematics" och Danne lade gitarr på två eller tre låtar, vi lattjade med bandekon och reverb och vi fixade härliga chorusgitarrer på olika ställen. När vi sade stopp för dagen vid 23.30 ungefär, kändes det som att det varit en otroligt kreativ dag på det hela taget och fast det var sent innan jag somnade hade jag svårt att sluta tänka på låtarna innan herr Blund ledde in mig i lalaland. 

Det går alltid upp och ner, jag kastas mellan hopp och förtvivlan över huruvida det blir bra eller inte, men efter i går är jag helt övertygad om att detta kommer bli min bästa samling låtar hittills.

Somnade tills sist och drömde att jag var i en stad någonstans och över hustaken svepte ett amerikanskt flygplan från andra världskriget in, en Mustang av något slag fast det såg inte alls ut som en Mustang. Jag trodde först det var ett tyskt Messerschmitt 262, tyskarnas jetplan som de tog fram i slutet av kriget, men det var det inte. Jag sprang längs en gata och tittade efter planet som krängde och svängde omkring och plötsligt tappade det fart och höjd och föll rakt ner på gatan bara ett par meter ifrån mig. Jag fick upp en kamera och tog en bild precis innan det slog i marken. Luckan öppnades och piloten klev ut oskadd. Han hade sina två barn med sig i cockpit också och även de var oskadda. Jag tog upp kameran och tittade på bilden jag tagit, insåg att den var jävligt bra och att jag skulle kunna sälja den till tidningarna, men när jag skulle ta fram den igen så hade den försvunnit. Istället var jag plötsligt på jobbet på posten och tittade på facebook med någon.

Och nu sitter jag här på ett tantkafé som långsamt börjar fyllas med folk som sitter och småpratar med varandra, det klirras av porslin och skedar som rör i kaffet, dunsar mjukt när folk går över den rödmurriga heltäckningsmattan. Stockholm är grått och kallt och jag ska avsluta det här skrivandet, läsa lite i "Hundhuvud" av Morten Ramsland, dricka mitt kaffe och sedan ska jag ta en promenad genom staden bort till studion på Kungstensgatan. Sen ska jag jobba vidare, denna sista hela dag i studion.

 

 

 

De här bilderna illustrerar Torsdagens arbete. En keyboard som stämmer ur sig i tid och otid och en som var snäll och höll sig på rätt sida av lagen.

Sliter mitt hår för att försöka övertyga en Roland Juno 106 om att den inte ska byta tonläge mitt i alltihop. Den vill inte stanna i pitch, utan hoppar ner fyra toner efter en liten stund. Kan bli problematiskt att spela in en hel låt med en keyboard som byter tonläge av sig själv.

Torsdag.
Det var en stressig dag på gamla goa posten, hur mycket som helst att göra och jag slutade 16.06 och cyklade hem med andan i halsen, slängde i mig lite mat och packade det sista innan vi tog oss ner till Centralen. Vi kom till vårt tåg en minut innan det skulle avgå och möttes av en man i orange overall.
"Var ska ni hän?" frågade han med sur min.
"Ehh, vi ska till Stockholm" sade jag och Sara med en röst, lite tvekande och stressade.
"Ente med detta tåget, ska ni ente..." sa overallmannen. "Det är inställt, spår åtta."
Så vi sprang med alla grejor bland tusen andra stressade resenärer till tåget som stod på spår åtta.17.15 var avgångstid. Klockan 18.30 rullade tåget ut. Starkt jobbat SJ. X fucking 2000! Snabbaste tåget i Sverige.
Kom i allafall upp till huvudstaden tillsist och spelade in bas mest hela dagen i går. På kvällen skulle vi gå p åLandet och ta en öl, men det var stängt så det blev en anna krog istället - en med träpanel och musköter hängande på väggarna.
 Nu sitter jag här nere i källaren i studion och väntar på att Magnus - Mango - Josefsson ska fixa med en rullbandare innan jag kan lägga trummor på en helt sprillans ny låt.
Jag ska lägga upp bilder och sådär om ett tag, men det fattas ett usb minne, så det dröjer.

Jag lever fortfarande. Jag har bara ingenting att skriva tycker jag, men efter att ha klickat runt på diverse bloggar härom dagen så inser jag att man inte behöver ha något att skriva för att ha en blogg - det räcker med att lägga ut en bild på den senaste blusen man köpt på H&M och skriva att man tycker om den och ska ha den på festen ikväll tilsammans med de här (bild) skorna. Jag vet inte hur många bloggar jag ramlade in på som alla hade exakt samma tråkiga jävla upplägg. Tjejer som bloggar om mode och som dessutom skriver så jävla tråkigt och stelt att man kunde tro de gick i mellanstadiet. Jag säger inte att jag är någon ordvirtuos, men det här bloggfenomenet har fanimej spårat ur helt. Hur kan det finnas så många bloggar med så lite innehåll, som dessutom har 50 - 100 kommentarer efter varje inlägg? Jag menar, det står ju för fan ingenting egentligen...
Tänk på det hörni.

I övrigt:
- Israel och Hamaz är lika goda kålsupare båda två.
- Jag är fortfarande motståndare till illegal nedladdning ( folk ringer och skriver till mig då och då och vill ha min åsikt i frågan och jag säger som jag alltid gjort - det är stöld att sno musik som andra gjort och inte vill ge bort gratis).
- Folk som säger "vill man något tillräckligt mycket så kommer det att lösa sig" får mig på dåligt humör, för det enda jag behöver för att lösa saker är pengar och det är det enda jag inte har.
" Money, money changes everything" som Cindy Lauper sjöng en gång.
- Flight Of The Conchords är det roligaste tvprogrammet någonsin! Aldrig en tråkig stund med den dvdboxen hemma.
- Om fyra dagar fortsätter inspelningen av min platta!