David Fridlund

Det är Söndag och jag har jobbat ett par timmar extra på posten. Det är lätta pengar och det behövs, som vanligt.
Halva natten har det suttit packade dreads och allehanda lösdrivare nere på gatan och skanderat "Fuck the police" med fotbollshulligansröster.  Jag förstår inte hur de orkar, men så börjar jag bli gubbe också...
Sydsvenskan skriver att Malmö kan bli nordens Venedig. Jag säger "lycka till!". Den här stan är alldeles för grå och trist för att kunna ro i land ett sådant epitet. Hade Malmö haft lite mer framåtanda så hade kanalen redan uttnyttjats mycket mycket mer än den gör i dag. Det finns ju inte ens ett enda litet café som ligger vid vattnet. Visst kan man hyra sig en trampbåt för en timme eller så under sommarhalvåret, men då måste man ju för fan hosta upp flera hundra spänn och det har iallafall jag ingen lust med. Och visst finns det lite trappor där nere där gågatan korsar kanalen där man kan sitta och äta en glass eller dricka en kopp kaffe, men inte fan finns det några mysiga restauranger eller pubar eller caféer precis vid vattnet. Varför utnyttjas inte kanalen mer? Det kunde gjorts till ett fantastiskt turiststråk om man bara hade använt fantasin lite. Jag var precis i San Antonio, Texas. Där rinner en kanal genom stora delar av staden och den är kantad med serveringar och mysiga ställen att sitta och ta en öl eller bara titta på båtarna som glider förbi med vinkande turister. Gör något sådant med Malmö, sedan kan vi skryta om Venedig hit eller dit. Nej, den sure pessimisten David har talat.
Jag börjar bli gammal, det är en naturlig utveckling att börja klaga...
Jag ska sluta gnälla nu.
Jag var precis i Texas på två veckors smester. Vi klarade oss undan orkaner och annat elände och hade bara helt fantastiska dagar. Det käkades mycket god mat och dracks en hel del lokal öl och frozen Margerita. Hamnade på ett litet ställe ute på landet med fantastiska hamburgare, en jukebox laddad med äkta country hurdy gurdy, ett biljardbord och män med hattar och boots. Mysigt och farligt på samma gång, antagligen har det utspelats en och annan hederlig fist figth där under åren.
Jag har blivit en fanatiskt usa (Texas) anhängare och framförallt söderns folk är så otroligt trevliga och glada, det är väl det härliga klimatet som gör att de kan kosta på sig att le mot främlingar, heja och helt enkelt vara allmänt varma mot varandra. Att komma tillbaks hit känns som en smäll på käften. Här hejar de flesta inte tillbaks, kastar bara en oförstående blick och ser ut att tänka "hmm, känner jag honom eller va fan hejar han på mig för...?"
Jag kom tillbaks från Texas fylld av värme och optimism och jag sade till Sara att jag tänkte fortsätta vara varm och trevlig  mot Malmöiterna på ett Texasianskt vis, men redan efter en timme var det svårt att upprätthålla det löftet.
Vad är det som gör att folk här hänger med mungiporna hela tiden?
Varför ser så många ut som att de snart ska avrättas, eller kanske snarare att de skulle vilja avrätta någon? Jag försöker verkligen att vara trevlig och glad mot folk, men det är som om det finns en ovilja till det. Folk verkar vara så trygga i sin vresighet att det är näst intill omöjligt att bryta igenom. Det pekas finger i trafiken, det snäses i matkön och det armbågas på trottoarerna. Ok, man läser emellanåt om folk som blir mördade i USA för att de gör en omkörning, men jag säger bara det att hade vi haft likadana vapenlagar i Sverige som man har i USA, då hade vi haft en jävla massa skjutande här, om man ska se till folks allmänna humör och uppträdande emot varandra.

Fan, där satte jag igång att gnälla igen fast jag sade jag skulle sluta. Det är väl för jag är Svensk helt enkelt. Jag jobbar på det där!