David Fridlund

Jag lovade en gång för ett bra tag sedan att jag skulle skriva något om min tid i det fantastiska popbandet Björns Vänner - så, here goes...:

Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag fick vara med, jag tror de hade en annan kille påtänkt först, men Conny som även spelade med Citizens föreslog för Pelle och Rickard att jag skulle spela trummor och vi provrepade en gång i våran gamla lokal som låg vägg i vägg med Romska föreningen tvärs över gatan från falafelvagnen på vid Norra grängesbergsgatan.

Jag kan inte påstå att jag minns så värst tydligt hur det gick, men det måste ju ha funkat hyfsat eftersom jag fick vara med i bandet.
Att spela med Pelle och Rickard var jävligt roligt, oftast roligare än Citizens eftersom jag inte behövde styra så mycket som trummis. Visst hade jag åsikter och synpunkter, men jag ville inte lägga mig i deras kreativa skapandeprocesser för mycket. Jag minns att vi försökte repa en låt under en tid, en låt som inte riktigt ville hitta hem. Den gick i någon slags släpig baktakt om jag inte miss fel, och hur vi än gjorde så svängde den inte. Så en dag föreslog jag på skoj att den skulle gå mycket snabbare och i upptakt, som alla gamla motown hits. Jag gjorde en inräkning och alla hakade på och precis som i en jävligt B - ig tvserie om ett band så bara föll låten på plats och det lät skitbra. Det är väl mitt stora bidrag i Björns vänner att jag hjälpte till att hitta formen på Alexander Lukas. Det blev en riktigt fin poplåt av den till slut och dessutom fixade Pelle en video som är så jävla rolig och fin att jag blir helt varm inombords när jag ser den. Hittade den precis på You Tube, gån in och titta: http://www.youtube.com/watch?v=40gjdQF9N24

Ja det var roliga tider med Björns Vänner, även om jag ibland kunde bli galen när de bestämde sig för att helt arrangera om en låt kvällen innan en spelning, vilket hände ibland. Men det ordnade sig alltid. Till skillnad från mitt/mina band så var det så opretensiöst i BV, det var på allvar, visst, men det fanns så mycket skön låt gå - attityd. Det kändes också som att vi hade världens mest hängivna publik och varenda gång vi spelade live så var det mer som ett väckelsemöte än en konsert. Allsången var stark i låtar som Åkrar och Himmel (en av de bästa svenska låtar någonsin, jag fick gåshud varenda jävla gång vi spelade den), Stoppa Porren, Kvar på Film eller Alexander Lukas. Fan vilka bra låtar, jag kan inte fatta att vi aldrig spelade på Hultsfred eller fler festivaler. Vi spelade på Emmaboda ett år, men vi hade speltid typ klockan tolv på dagen, så det lyfte aldrig på riktigt, även om det var en hel del folk och vi spelade bra och sådär...
En gång spelade vi på Tivoli i Helsingborg och det var otroligt tjockt med folk och publiken ville aldrig att vi skulle sluta och det ville inte vi heller, men tillslut satte Dj:n igång att spela skivor och trots stora protester från både band och publik så blev det inget mer...
Sista spelningen någonsin var också otroligt rolig. Det var på Metro i Malmö och vi var allihop inträngda i ett hörn på restaurangen. Vid bordet precis framför scenen satt en familj och åt fin middag. De var inte där för vår skull och jag tyckte riktigt synd om dem när kaoset bröt ut när folk ville in i lokalen.
Jag tror vi alla ville spela för evigt den kvällen, men det tog slut då också och hela sällskapet av band och vänner hamnade på efterfest hemma hos Pelle på Simrishamnsgatan. Det blev fullt i lägenhet och i huvuden och det sista jag minns innan jag gick hem var Rickard i färd med att smörja in tandkräm innanför någon killes brallor. Det kanske är hemligt, men vafan, Rickard om du läser...sorry, men så var det...

Ja, det finns säkert tusen historier att berätta, men jag kommer inte på fler just nu. Nöjer mig med att säga att det var fantastiskt  roligt att spela med BV, jag är riktigt stolt över att ha varit med och jag är riktigt nyfiken på vad Rickard och Pelle kommer att snickra ihop i framtiden. Jag tycker det hade varit väldigt roligt att höra mer från dem.