Ännu en dag i overkligheten.
Vi kan bråka som fan ibland, skrika och svära och hålla låda, men allt sådant betyder ingenting när allt kommer omkring. Kanske är det så som folk säger - att man träffar den rätta endast en gång, den personen som man antingen hänger ihop med resten av livet, eller som man slarvar bort och spenderar resten av livet att försöka hitta igen.
I all sörja som vi har varit igenom det senaste året så har det alltid funnits en trygghet i att känna att jag kan se förbi allting och fantisera mig till en framtid där allt är lämnat bakom mig/oss och där vi fortfarande lever tillsammans. Om det är här (vilket jag betvivlar) eller om det är någonstans långt långt bort spelar ingen roll.
Står på balkongen och ser världens finaste tjej cykla ner mot Möllevångstorget på min skraltiga cykel och hjärtat fylls av värme och kärlek. Det är en jävla tur att de funktionerna finns kvar, annars hade jag blivit galen.
Vid sidan av vardagen som den senaste tiden varit allt annat än rolig så har vi vuxit samman än mer än vi var tidigare. Det är skönt att veta att kronofogden i alla fall inte kan ta det ifrån oss. Eller det kanske de kan? De kanske har en maskin som suger själ och hjärta ur bröstet på sådana som oss?
Drömmare.
Fast, fångade i overkligheten som är verkligheten.
Inte vet jag.
Allt jag vet är att det känns som om jag skall stiga upp på podiet på måndag med bakbundna händer och besegrad lägga mig med huvudet i skåran och vänta på att giljotinen skall falla och med en dov "thud" kapa av mitt drömmarhuvud och lägga det i en korg med alla andra som jag. I korgen ligger även en hel del typer som inte är kreativa drömmare, utan bara vanliga fuskare, eller knegare, eller fuffenstyper som inte bryr sig om saker i overkligheten. Det är där i den röran som man får gräva upp min skalle sedan om man vill något.
Jag var ett klick ifrån att lägga ut en annons på Blocket för att sälja min elgitarr för att kunna betala kvarskatten, men jag ångrade mig i sista sekunden, för om jag gör mig av med mina instrument så är det verkligen kört. Då kan jag lägga mig ner och dö med en gång och det nöjet skall ingen jävel få. Inte på min bekostnad.
Nej, jag skall brygga mig en god kopp kaffe och sätta mig vid pianot och fortsätta jobba på en dyster Nick Cave - doftande ballad som jag skrev i går.
Det är det jag gör bäst och det är där jag bör befinna mig om jag måste hitta en permanent plats i overkligheten.
Och medans jag spelar skall jag tänka på Sara och hoppas att det går bra för henne på jobbet.
Tjena David!
Du har inte lust att berätta hur det ligger till med Citizens. Är det officiellt än vilka som är med i bandet? Läste i Sydsvenskan för ett tag sen att Sara är med... Inga spelninger planerade? Och hur går det med nya soloplattan? Längtar efter något nytt nu!
fint! så är det verkligen! du skall vara glad att du har kärleken, den kan vara värd rätt mycket hårt fattigt genomlidade och pest, för man bryr sig inte egentligen om så mycket när man har den där personen där som alltid e där!
good on ya mate!
Var väldigt bra att du inte sålde gitarren :) Det hade verkligen gjort mig ledsen att läsa. Om man ändå varit en rik snubbe, då hade jag kunna hjälpa brilianta fattiga musiker som dig! :) Men hoppas att du hittar nått sätt att betala din skatt.
Det var ju faktiskt i slutet av april, när jag körde hem från Mora och hittade Amaterasu i bilen, som jag bestämde mig. Om jag vinner mycket pengar, och det här är väl en klen tröst för jag gamblar aldrig men ändå, så ska jag sponsra din musikkarriär. Din monetära situation är inget annat än en kulturtragedi som borde kunna förhindras. Jag håller mina tummar David, för att musiken aldrig dör.
Det här inlägget vände ju sig i hjärtat på en.
Overkligheten är ett ord som jag tycker om, det fastnade kanske i mitt undermedvetna när jag läste ditt inlägg här.
Och det om något är intressant.