David Fridlund

Käre morbror Gösta.
Jag kan inte påstå att jag kände dig över huvud taget. När jag tänker på dig dyker det för min inre blick upp svartvita fotografier på en liten knubbig pojk med tjocka runda glasögon. Det, eller en vag, grumlig minnesbild av dig sovande på soffan i morsans lägenhet på Henriksdalsberget i Stockholm. Din hand hängde ut över kanten som att du väntade på att någon skulle lägga något i den. Du sov hårt. Kanske efter en del alkohol.
Jag kan inte påstå att jag vet mycket om dig eller ditt liv. Sist vi sågs var för nio år sedan, då på morsans begravning. Du försökte vara uppmuntrande mot mig och mina brorsor när vi efter akten stod vid parkeringen bakom kapellet. Jag minns att jag tyckte du var så liten. Jag hade en bild av dig då, att du var en storvuxen man. Men det var du nog inte.  Eller så var det sorgen som tryckte ner dig och gjorde att dina axlar sluttade än mer.
Jag kände dig inte, men du var trots allt min morbror och hur hårt var inte ditt liv? Jag vet ju inte allt, inte alls särskilt mycket faktiskt, men bortsett från dina brister och dina laster - vad var du för en?
Vad hade du för drömmar och tankar?
Vad tar du med dig för hemligheter och fakta till andra sidan?

Min farsa ringde och berättade att min morbror Gösta dött. Vi stod inte varandra nära och jag vet väldigt lite om honom.Jag vet att han periodvis levde ett hårt liv och kanske är ingen egentligen särskilt förvånad över att han är borta. Men ändå.
Nu är han död och jag blir så ledsen och förbannad att få höra hur: Intagen på sjukhus en kväll i April efter att något hänt, om jag förstod rätt så var det någon form av tabletter i kombination av alkohol.
 Hemskickad igen ett par timmar senare - utan nycklar, plånbok, skor eller varma kläder.
Han lyckades inte ta sig ända hem, utan föll ihop och dog ca 100 meter från sin bostad.
Är det ett sätt att sluta sina dagar?
Det borde inte ens kunna hända i ett modernt samhälle. Men vad fan är ett modernt samhälle egentligen? Det är inte en kamratlig gemenskap i alla fall, det är ett som är säkert, och det gör mig så ledsen att tänka på att det kan hända sådana saker över huvud taget.
Fy fan.

En gång när jag bodde i Hägersten så var jag och min dåvarande flickvän ute och gick. När vi kom till Midsommarkransen såg vi en man ligga i en rabatt vid en liten park, precis brevid trottoaren där folk gick fram och tillbaks. Ingen brydde sig om honom - slängde kanske en blick och rynkade näsan och hastade sedan vidare. Vi hjälpte den där stackaren upp ur rabatten och släpade hem honom till hans lägenhet efter att ha sett till att han inte var så packad att han skulle dö. Vi satt en stund hemma i hans lilla lägenhet och pratade med honom. Han visade foton på sin dotter och fru och hade långa utläggningar om varför det hade gått som det hade gått. Då slog det mig hur mycket av en "vanlig" människa han faktiskt var.
 Han var inte bara en fyllegubbe som låg i en rabatt -  han hette Kaj och han hade ett liv bakom sig med fru och barn och arbetskamrater, drömmar och tankar. Helt vanlig med andra ord, bara det att något klickat och rasat ihop.
 Vi satt där en stund och innan vi gick lämnade vi våra namn och vårt telefonnummer.
Det gick ett par dagar och jag funderade väl på hur det gått för honom, men inte mer än förstulna tankar då och då. Så en dag kom det ett blomsterbud med en stor blombukett och ett brev från Kaj och det var skönt att veta att han fortfarande levde, men det som värmde mest var vetskapen om att vår lilla insats faktiskt betydde något. Han kom ihåg oss. Vi hade lyckats med något.
Ibland krävs det jävligt lite för att göra jävligt stor skillnad.