David Fridlund

Jag blir alltid vemodig och lite illa till mods när det blir vår och sommar.Av någon anledning känns det jävligt sorgligt, kanske är det förknippat med avsked och uppbrott efter alla år av skolavslutningar och terminsavslut. Och då talar jag inte om sommarloven i grundskolan, nej för fan då var det bara skönt att slippa skolan, nej jag talar mer om senare i livet när man hamnat på platser som man själv valt. Människor man själv hittat. Saker man själv letat upp. Sådant gör man ju när man växer upp - man hittar sig själv, sin egen identitet och sitt eget liv och sätt att vara. De flesta gör det i allafall, sedan finns det alltid de som behöver andra för att fungera och för att sticka ut och få en roll.
Som ett spel.

Jaja...det var sådär soligt och vemodigt i dag, men jag lyckades hålla känslorna stången och fokucerade på att skriva en låt. Det började ungefär som Paul Simons "50 Ways To Leave Your Lover" och slutade som en poplåt med någon slags Morrisey - doft. (Och jag har fan aldrig fattat storheten med Smiths eller Morrisey, så antagligen låter det inte alls som det om man har lyssnat och är ett Moz - fan). En fiktiv historia om en tjej som hittar ett nytt liv, men som misshandlar sig själv alldeles för länge. Att söka lyckan. Lyckan - vad fan är det?

Sara snokade upp två låtar från Feists nya skiva och jag tycker det låter jävligt bra. Handklapp och pop. Som jag gillar det. Internet är fantastiskt och för jävligt. Bra för man hittar saker man inte visste fanns. Och dåligt av ungefär samma orsaker.
Nej, nu ska vi till en vän och grilla korv. Vegokorv. Och folköl.